I kept hoping for one more question, or for someone to say, "Who do you think you are?" - So I could tell them

Hej,

Jag skriver för Salongen om Vitaliano Trevisans De femtontusen stegen, och inom någon slags framtid även om några andra italienska böcker. När jag inte pluggar statsvetenskap, alltså. Den här bloggen tycker jag borde gå och lägga sig i något hörn och dö, så slipper vi tänka på den något mer. Jag blev färdig.

Hej då.

Accertamento

Logorato

Jag vill göra ett regelbrott. Låta en kort prosa utvärdera de fåordiga dikterna som är färre än de kanske borde varit. Jag har varit trött och är tröttnad. Och vill inte säga någonting så där längre. Vad skulle då det vara? Jag ska väl också handla mat. Jag har knappt tid. Där jag var hade det där en klar funktion. Nu då över är och jag sitter just ikväll på en sällan skådad ovetskap. Jag har alltid varit vanor och nu borde jag vara mer vanor. När vanor blir inaktuella ersatte jag dem med andra(s), men nu har det där tagit mig dit där jag nu inte kan säga så mycket mer om det där. Det där ville odla främlingskap. Jag orkar inte bära det med mig när jag inte behöver. Jag är inte det där längre. Är jag ens något annat - vill jag nästan säga. Men det vore dumt, det lär bara vara att vänta lite. Fortsatt stolt och stolt över har jag planterat klart.

För det mesta - scongiurando

Mancherò

När vi var sittande
och kände oss mer suttna
och du ännu inte var förstörd
för då hon såg oss
då gillade vi det

Då
i samma stad
det andra
han cyklar förbi
innan det viktiga
vi gick i cirklar runt frågvisheten
och besvarade istället andra

men vi gick med regelbundenheten

Det brukar komma samma
nu i en ny en annan stad än
men ändå frågvisheten rädslan
att det med all tydlighet ska (be)lysa med sin frånvaro
och jag har nästan glömt hur mycket jag tänkte
och hur jag hade kämpat med att förklara
den opassande drömmen

Ermetico

Fortsatt fast i litet
vandrar i - jag ska nog säga det den här gången
fantasin
det är något avlägset år
Paese Innocente

Jag har ju också vandrat med mitt eget kött
till exempel under solen
som gassar av till synes plågad nödvändighet
och plågar min syn
eller uppför en backe
när naturen plötsligt blev ett dragspel
och jag var överväldigad

Vandrar utan att kommentera
försöker vandra utan (ett) jag
i en modernitet där man kan glömma vädret
och andas tårarna av upptäckter
utan det nedtyngande jag
är jag fokuserad och stängd
och med ett paraply som kanske räcker till alla
för jag har lärt mig hur vinden blåser

(en gång blåste den starkt på mig)

Accorto

Läser (ut)
Vi är i tigandets kyrka, i den bokstavslösa fromheten
och ett minne skjuts ur det jag inte ser
om en känsla av övervänskapen

Jag är inte bara annat
utan mycket respekt
och jag ser dig
och dina behov
jag vill inte förstå allt
men mer än gärna stödja

1400-talet flyger in i oss
via en fresk
en annan bakgrund kan
ofta få dig att uppvärdera någon du sett för mycket av
men jag kan nästan brinna av det jag tror du vill formulera
hurvida det nu var så

Disagio

Tillbringar hela kvällen med att titta på mig själv
(jag orkade inte)
jag är alltså:
(jag kunde inte)
Poesi
jag är:
gåtan Mig

Jag har ingen aning varför
men jag är Blommor
och nu andas jag lättare
av yttre omständigheter

Mitt livs vackraste ögonblick?
(ingen undrade)
Det är - någonting avlägset
och numera dammigt
eller kanske -
det jag är här nu
kanske det är vackert
vackraste
trots att mitt håll är en återvändsgränd

Jag kan inte anteckna
bara skriva
därför är jag omöjlig ibland.
delvis därför.

(det är som om all tyngd sugs in i mig
och sipprar ut i en övermänsklig behållare
som är utanför,
vi får ta för mycket)

Fragment
(nästan meningslösa fragment)

Brev till min kaktus:
du stod där och behövde ingen
medan jag var borta och var
jag kände mig som dig i smyg
nu vill jag säga att jag prövat på
och jag kan fortfarande se en blomskog
om jag så vill

Privo

Du är i ett bortglömt upplöst
mellan nästen och grönska
och det känns som om du just vaknat
efter att ha somnat fel
och björkarna dansar för dig
när du hade nöjt dig med klarhet

Den stora floden
som en levande västfront
i en nästan evig utsträckthet
25 miljoner
nu är träsket
som under tiden hann bli gammalt
och gå vidare med sitt liv

Hundra exempel förlöjligar
och försvårar det enskilda
då ett rum av lek, inte får vara
utan är fyllt av inspiration och våldföring
av tvåsamheten föds dristighet
som hade varit lika varsam
som en framliden majestäts tron
om inte det avlägsna hade hänt

Pareggiare

Fastän det kändes som om vi alla sa
det är den lilla flickan som nu äntligen är det allra viktigaste
som alltid
står han där
och klarar inte av att släppa sina gamla vanor
fast han är intresserad av det
men han har aldrig varit förberedd
på vad stjärnorna hade att vänta

Ett augusti av dikter
hör intimt ihop med ett augusti av förfall
vi har blivit galna av stjärnornas ljus
och såg det istället för system
och inuti detta fortlöpande tillstånd
är den (av mig) saligförklarade metoden att provsmaka intryck
fundamentet för trasighetens väg
det fordras vi eller någon som bestämt sig för att inte leva i verkliga världen

Jag har ännu inte skrattat klart
förrän jag återigen slutar förvånas
och tänker igen
på hur uppgivande att aldrig någonsin leva utanför sina begränsningar
hur mannen såg annat än flickan
och att ingen egentligen kunde föreställa sig hur jämvikt såg ut

De såg hela tiden gott och ljus
de ville inte höra vårt mörker

Bevanda

Jag dricker varje morgon
kaffe, svart
en passande enkelhet
egentligen sörja av mörker
som nästan allt
det här är
förutom de morgnar när jag inte hinner dricka kaffe
för att de är så speciella
och man påminns om att man är pigg i alla fall

Mellan drickandet:
(det är så man tenderar att se på det)
teorier om tillväxt
om att egentligen eftersträva flärd
det är denna värld
och den genererar resultat
svarta fläckar, nersörjad
varje morgon - den garanterar att möta dig

Vi säger att vi inte har råd med mer
och därför dricker kaffe
jag vet knappt hur man säger
men jag gillar färgen
men önskar lättsammare för andra
men de skriker åt mig att vi inte har råd

de hade råd när de var fattigare
och fokuserade

Sfocare

Det är dimmigt
för det är mitt ute i skogen
i inte mitt land
två soldater
med denna rädsla
och jag får en uppenbarelse
har en upplevelse

Detta
trams, som jag sa
en endast bas
som borde vara för enkel
för den går inte att definiera
i den förrädiska mentala dimman
är jag så svag att jag gör det jag vill
ser otydlighet
vill inåt

Att göra dimmigare
att se en sjö
med löv bakom sig
istället för
att bearbeta - mitt
endast min kortpromenad
då allt är för nära
en stark erinran om min svaghet

Dessa dikter - som textrader som aldrig menades höras

Manchevolezzzze

Det är varmt
än
och jag lever min brist är min kompetens
se på mig
med den infekterade munhålan

Och så tanken
som ska fångas
i extrem trötthet
för dåsigheten och svetten
är inte vad
jag hade när jag skrev i klarhet

Men jag hade en historia (då)
och nu har jag intryck
vaknar upp med damm inom mig
och klarar ibland bara av att tänka på infektionen
dagar - när regelbundenheten är som mest förtrollad
och det som aldrig hände
nästan får mig att tappa tron

Jag saknar

Cercando

Vandrar
och stöter - trots att jag inte -
inte ville - hade jag ju bestämt mig för -
på K.
i en korridor
det är väldigt varmt
men glöm verkligen inte:
det kan vara vadsomhelst

Varför utgör du dig för att vara alla andras
när det bara är jag som verkar greppa allt
när du inte gör något åt de vedervärdiga katterna på ditt golv
blir jag till slut rädd
men jag verkar stå - hur jävla länge som helst

Jag minns ett gammalt jag
när jag formulerar: vad är vad detta som föds (vad?!)
ur dessa mina pölars stiltje
de är tusentals
pölar som sjöar

det är en obekant vätska
i dessa
men jag vet - vet
att det är den
som ger mig segheten
att ta i monstret konstruktivt

Ennesimo

Saker som inte finns:
en flicka,
en öken,
ett påstående.

För här ligger väl ingen motsägelse
när skulle hon varit ett föremål,
jaså
vi får väl ta hennes farbroders ord då
men ändå -
visst är hon samma som ett dussin generationer
är du verkligen säker?

Oroa er inte - jag trivs här i hålet
och dessa påståenden
är utanför detta språket
som godtyckliga siffror
och med den förrädiska känslan av att allt är bra
gör jag mig inte rättvisa
när en flicka och påståenden behöver mig
och min upplösning

Såg

Dig
i en massa
vi själva, kort
då: var det som före
hade något hänt
prioriterade jag inte att fråga
men borde

Såg i en längd
hur vi inte sa något
hur du var annorlunda
medan jag var samma, fast mer
och jag visste inte
om du vänt dig helt

Ska jag behöva glömma
detta viktigare än annat
utav tidsbtist
utav feghet
utav falsk stolthet

Jag söker en känd öppning
efter att ha smakat på risktagandet
men jag vill ta ansvar
och det kan vara lönlöst

Seduto

Och jag andas på
med denna nya rök
en krökt ställning
i efter
och utan
med dessa sanningar

En vana
av en tidigare längtan
i oförutsägbarhetens gissel trivsel
det bubblar
och snurrar
när vi kopplar

I dessa parentesens begränsningar
jag kan inte lägga ut hela texten
från att ha trott
att inget substantiellt kan utryckas inom parentes
hakar vi upp oss i den måttliga underbarheten
hakar i varandra

jag har ett minne av att ha ont

I'm still looking for life

Jag har den senaste tiden varvat alla musikaliska nymodigheter med (debut)album från välkända gamla akter som Clash, Joy Division, Kent, Beatles och nu senast Pulp - med It från 1983. Det är oförväntat jättebra - perfekta poplåtar - och som en snyggare formulering av allt jag själv velat uttrycka det senaste halvåret. Så klarsynt och slående - texter med små mysterier snarare än en överväldigande massa. Och när man beaktar nymodigheterna: varför Pains of Being Pure at Hearts senaste fortfarande ligger mig betydligt varmare om hjärtat än det nya Bon Iver-albumet.

Lontano

Det bästa med att ha sina rundresor gjorda och lämnat dem bakom sig med gott mod är att det plötsligt känns både problemfritt och helt okej att gilla Facebook-statusar på grund av högst ironiska drivkrafter. Att inte bara sitta hemma och småskratta för sig själv, men att också skicka dessa små, och säkert svårtolkade vinkningar till dessa... svårtolkade original. Min favorit bland dessa är en amerikansk utbytesstudent som jag också brukar puffas med då och då. Eller den här norska bimbon (ursäkta sexifieringen, men den är tyvärr berättigad), som idag postade det briljanta "Nettbank e dødskomplisert!". Norrmänn!

Tvåsam

Det är sannerligen ett jobb för två
det här
att upprätthålla pelare
i sjuttio grader
när känslan blir monoton
och vikten är av stress

I den enda rimliga strävan: att alludera
bortåt, bortom - bråttom
och inte snava på sina egna defekter
och alludera inåt
där blod och livsfarlighet verkar
bland det du hatar

Tänk att alludera till vår värld
där ryggrader huggs, och det överlevs
samtidigt som enfaldigheten bränner upp
inom - som synens förlängda kemikalie
och hatet delar säng med det yttre uppvisandet
som inte bör kommunicera för mycket av din vilja

det du tror
det är bör, inte får
men varför bör: om inte en börda
om du inte vet får
och ändå är glädjen
hur långt är får

Sänder

Trodde
att det inte gick att stå själv
att ett mindre känt jag saknades
det gick
trevande och pulserande
bra

Med blommorna
som en omedveten distraktion
och med Sönder
på avstånd
är det en distraktion
från det andra

Ett "det här"
från ett intimt avstånd
och en knut löstes upp
inuti ännu ett av mina okända organ
där min makt en gång beredde plats
efter en underbar intim närhet

Av inte strikt
men likväl rimlig
nödvändighet
är vi i sänder
bara för att jag hoppades att vi inte förstod
betyder det inte att jag saknade medvetenhet

Omotiverat

Av ingen annan anledning än att jag tittat upp och sett att det är den 30 juni, och att vädret och detta datums karaktär signalerar att sommaren har nått sin mittpunkt - vill jag mest bara tipsa om den här låten, som inte på något sätt är ny och fräsch, och till råge på allt framförd av det där bandet som jag alltid tipsar om. En vag påminnelse om när mitt musikintresse främst handlade om att finna glädjekickar, motiverade eller inte - där en låt med den för dagen helt rätta känslan ("Den rätta känslan är mycket präktig" - Willy Kyrklund.) utgör ditt eget personliga, och tillika ultimata soundtrack. Kanske vill något säga mig att låten är speciell för att den befinner sig just i mittenkärnan av ett album som jag alltmer börjat återvältra mig i den senaste tiden, eller så kanske också jag borde börja tänka på att frigöra armar, händer och fingrar. Men man kan bli så trött på att förklara sig själv ibland. 

Rulers, Ruling All Things

Jag tänkte mycket på Grekland förra veckan. Det var så klart väldigt naturligt eftersom landet återigen, motvilligt, var tillbaka på löpsedlarna. Det är motvilligt att få höra den simpla belåningspopulismen från folks munnar igen. Man kan undra hur mycket rasism det finns inbakat i hela tankesättet - men främst är det skyll dig själv-cynismen jag tycker är märkbar. Nu ska det beslutas om ytterligare åtstramningar som lika gärna skulle kunna vara dubbelt så brutala utan att det skulle påverka det svenska medvetandet om saken. 25 procent av grekerna lever under fattigdomsgränsen. Det borde förstås att det inte går.

Jag har sett den utmärkta dokumentären Debtocracy - där orsakerna till Greklands kris gås igenom på ett tillfredsställande och tankeväckande sätt. Filmen inleds i en kuslig stämning med ljudupptagning från ett av premiärministern Papandreous tal. Papandreou benämns inte som premiärminister, utan som diktator. Se det som ett väldigt bra statement om hur gräsrötternas känsloläge ter sig i de europeiska länder med skuldkriser - där de socialdemokratiska ledarna i all bisarrhet tvingas genomdriva en brutal högerpolitik, inför hotet av en troligtvis ännu värre kris av okända proportioner, som skulle vara resultatet om man gick emot de internationella rekommendationerna. Arvet från denna tid kommer gäcka vänstern i dessa länder i generationer.

Man tycker att allvarlighetsgraden av krisen borde medföra att man åsidolägger de vanliga sätten att arbeta och resonera på, för att med så stor verkan som möjligt genomdriva en verklig lösning. Ändå verkar diskussionen oftast inte lämna något slags basalt moralstadium - det är irrelevant om det verkligen kan leda till en återigen fungerande ekonomi, statsbudgetar måste skäras itu eftersom vi har vanhedrat skuldgudarna. Grekland har förvisso unika problem som gör att vanlig keynesiansk stabiliseringspolitik knappast kan åstadkomma en tillräcklig återhämtning på egen hand - en enorm skattereform och ett utträde ur Euron lär säkert vara nödvändigt - men eftersom den generella diskussionen är den samma i mer eller mindre hela Västvärlden, så måste det poängteras hur frånvänd diskussionen ofta är från de etablerade lösningarna på den här typen av kris. Hur allvarlig och dyr att åtgärda konjunktursarbetslöshet än kan vara - så finns det ett bevisligen effektivt, lättidentifierat och nästan universellt tillämpbart (då inflationstakten i västvärlden överlag är mycket låg) verktyg: underskottsstimulans. Det är just det som ändå rent hypotetiskt är lättande med den här krisen - att den är så pass kompatibel med en traditionell vänsterpolitik, och så länge krisens effekter inte är alltför allvarliga ges snarast en möjlighet till en regering med en riktig inställning att strukturera om samhällsekonomin på ett sätt som gör att man fullt möjligt skulle kunna tjäna på det hela på lång sikt. Det trista är så klart att denna sanning har väldigt svårt att bli en del av människors föreställningsvärld. Super man upp studiebidraget får man låna en femhundring av föräldrarna och leva på nudlar i några veckor, samtidigt som man alltmer ponerar om det där kvällsjobbet på McDonalds trots allt inte vore en så dålig idé att ta. Det är uppenbart att det är sådana bilder många jämför med. Att man samtidigt gör sig skyldig till ett grundläggande missuppfattande om skillnaderna mellan mikro- och makroekonomi bekommer aldrig merparten av dessa. Allas favoritekonom Paul Krugman brukar använda uttrycket self-defeating austerity om när en ekonomi är i så dåligt skick att fler åtstramningar av statsbudgeten något motsägelsefullt ökar budgetunderskottet genom att kostnaderna av arbetslöshet ökar och att man mot hur det beskrivs i media faktiskt skär ner på saker som är fullkomligt nödvändiga för välfärden. Storskaliga privatiseringar i detta krisläge medför antagligen också högre priser. Detta bedöms nu gälla för Grekland - vilket betyder att åtstramningarna är fullkomligt meningslöst lidande.

Men som någon säger i Debtocracy - IMF är som en zombieinstitution - du kan inte döda den. Åtstramningarna kommer med historien i backspegeln med största sannolikhet genomföras - då är det så klart rimligt att diskussionen först och främst bör föras utifrån vad som bör göras med åtstramningarna som en förutsättning - hur idiotiska de än må vara egentligen. Problemet är bara att läget är fullständigt hopplöst så länge inte någon internationell institution släpper sin prestige. Antingen tar EU på sig en enorm politisk och ekonomisk kostnad för att hjälpa krisländerna till återhämtning (hålla låga räntor för att släppa lös inflationen i Eurons starka delar; lånvarigt, massivt och välriktat finansiellt stöd), eller så lämnar Grekland & Co Euron och ställer in betalningarna. Så länge de grundläggande aspekterna kring hur återhämtningen ska nås är det inte särskilt meningsfullt att diskutera hur vi ska undvika att krisen slår mot de mest utsatta, även om det är viktigt att tappa det rent humana perspektivet och falla in i den farliga uppgivna cynismen.

Omöjligheten att lösa Eurons kris utan att göra någonting radikalt och faktiskt katastrofalt (även om perspektivet försvinner när det bara finns katastrofala alternativ), är resultatet av den lathet och nonchalans som är arvet från det tidiga 2000-talets europeiska ledare. Med den egyptiska ekonomen Samir Amins formulering: Europa existerar inte. I ett skede där kriser slår fundamentalt olika mot olika delar av ett valutaområde - finns inte de storskaliga möjligheterna för människor att förflytta sig från områden med hög arbetslöshet - om områdena visar sig vara länder istället för bara områden.


Bilden av att vanligt folk levt över sina tillgångar och således orsakat den enorma statsskulden är givetvis nästan så falsk den kan bli. Det är förvisso sant att den grekiska staten under flera årtionden belånat sig upp över öronen - men att förutsätta att lånen gått till att bygga ett rättvist välfärdssamhälle som förr eller senare skulle kunna betala tillbaka skulderna är att göra ett misstag. Kombinerat med en inneboende cynism och avsaknad av stabilitet i samhället som genererat den kroniska oförmågan hos den grekiska staten att samla in tillräckligt med skatteintäkter - har grekiska regeringar satt sig, folket och deras pengar i knät på den internationella finansindustrin - ett väldigt naivt risktagande efterföljt nästan överallt, och med de allra värsta konsekvenserna i många av de tidigare succéländerna. Den grekiska regeringens nära samarbete med Goldman Sachs beskrivs väldigt bra av den franska journalisten Jean Quatremer: det är som att anlita en brottsling att vakta ditt hus, nog för att han har bättre kännedom än de flesta hur man håller andra inbrottstjuvar borta, så måste man vara idiot för att inte förstå att han antagligen kommer tacka dig för ditt förtroende genom att förr eller senare länsa huset och kasta nyckeln i vallgraven.

Men kanske är det inte så konstigt i fall framtidens solskenshistorier finns i dagens helvetesgrytor. Ta bara vårt eget, historiskt sett väldigt konkurrenskraftiga samhällsbygge som exempel. Anledningen till den socialdemokratiska valsegern 1932 och varför man hade både möjlighet och krav på sig att genomföra en mycket radikalare politik än idag var i mångt och mycket arbetarrörelsens organisering i Sverige under 1920-talet när Sverige var världens mest strejkintensiva land. Fördelen med en vänster med parlamentarisk förankring är givetvis att det är ett slags skydd mot de vansinniga vänsteridéer som fick genomslag i många av kommunistländerna under 1900-talet; men problemet med att vänstern alltmer företräds av en politisk klass framträder idag som ett långt mycket relevantare problem, med effekten att man inte vågar ta modiga beslut, trots att konsekvenserna ofta är förnedrande inhumana. Därför bör demonstranterna på Syntagma och deras bröder och systrar i Barcelona applåderas - sviker politikerna en fullständigt har man all rätt i världen att använda sin egen makt för att påverka - och det gör man genom att helt enkelt vägra ingå i sin roll i samhället. Just därför tycker jag så mycket om att titta mot Italien för inspiration - där trots att katolicism, craxism och berlusconism lämnat bedrövliga avtryck på samhället, och saker och ting inte alls fungerar lika bra som i Nordeuropa - så finns till exempel arvet i Emilia Romagna efter över ett halvsekels vänsterstyre med massvis av social inspiration. Med avsaknaden av en väorganiserad vänster de senaste 20 åren har väldigt spännande rörelser som Antonio di Pietros Italia dei Valori och Nichi Vendolas Sinistra Ecologia Libertá lyckats ta en plats inom den etablerade politiken på ett sätt som antagligen skulle vara omöjligt i Storbritannien eller Frankrike. Di Pietros protegé Luigi de Magistris kamp mot Camorran för att genomföra källsortering i Neapel, och Apulien-guvernören Vendolas småskaliga rättvisepolitik är numera rätt sällsynta politiska projekt i en tid när politiken alltmer snarare handlar om hur den ska avlägsna sig från människors liv, och de är väl värda att studera. Det ser faktiskt inte alls otroligt ut att Vendola kommer stå som vänsterns presidentkandidat i ett allmänt val inom  en inte alltför avlägsen framtid, då Berlusconi-eran med största sannolikhet skulle få sitt slut. Det känns motsägelsefullt att känna sig inspirerad, men det är väl just vad man bör göra de gånger politiken äntligen landar i uppenbarelsen att vi alla, trots allt är människor, och att enkla mål för att förbättra och underlätta människors liv är vad den borde syssla med till största delen.

Merch

...

Morrissey-musik

I brist på annat - och för att jag finner Joey Barton-historien vara högkvalitativ underhållning - så kan vi ju koppla ett riktigt bra nytt deppalbum till the #lyricalgenius himself. Freddy Ruppert från Former Ghosts sjunger om själ(v)förnekelse, själ(v)förstörelse och uppgivenhet. I den Moz-esque Please, Please Wait For Me finns rader som  inside your heart is the only place that feels like home och  just for once in my Murphy’s Law life. En rätt skön klarhetskontrast att krypa upp med i ditt hörn, denna Bon Iver-vecka. 

Ormai

Jag vet ingenting om det jag håller på att skriva; jag är dunkel för mig själv - Clarice Lispector, Levande vatten.

Periodpaus

Jag gjorde nog för mycket av

att de sa mig - vi är allt ute på hal is

jo - detta är ju trots allt ishockey

det vi gör 

istället för att vara melodramatiska

Det sägs egentligen inte så mycket i dessa paussnack

att det har checkats framifrån får man ta

och ändå har det varit dispyter

kring regelbokens utformning

och hurvida ett piruettmål

och ett i tom kasse

ska räknas lika mycket

vi sa i vårt gäng, i vår ödmjuka inställning:

- ja, av hävd och nödvändighet

vi tänkte alla att nog finns det alltid ett nytt kontrakt redo

Men det är något underligt med denna nya paus

det har meddelats att det är en annan sport

som ska spelas i nästa period

med en karaktäristisk mer fixerad positionering

vilket sägs gynna till exempel mig

med en av de svettigaste mördarbössorna i Småland

Men glöm inte bort att pausen sträcker sig osedvanligt långt

det cirkulerar rykten

som gör gällande att beslutsfattarna

ännu inte beslutat om underlaget

att de som hängett sig åt rättvisan

betonar skaderisken vid alltför stora förändringar

och då har man väl inget bättre val än att ge sig ut på skridskor

även om det skulle vara den första sporten

att utspelas på sten

och i denna långa väntan

när väntan känns som längst

och inte när någon kommer och bjuder på godis

gör man bäst i att förbereda sig

för den mängd scenarion man kan tänka sig

och när längtan blir för stark

efter att någon ska trycka upp dig mot sargen

ge dig själv en utmaning

att stå emot längtan

och om inte

tänk på när du var trött

och någon annan ville något av dig

tänk lite på det om inget annat

Everyone is pretty and fun, everyone is lovely and young, everyone is gentle and gone, but everyone’s just everyone (comment te dire adieu?)

Den sista delen i serien med texter jag knappt tycker om att skriva. Men. Jag borde, som sagt.

I fredags, i det där klassrummet fyllt med så många andra B:n, höll den supermysiga B. ett kortare tal där essensen får anses vara att min generations klass var en alldeles unikt speciell sådan, och att kommungubbarna är ena jävla idioter som på karaktäristiskt manér dragit in alla stipendier på grund av den påhittade budgetbelastningen. Är det verkligen så, tänkte jag om det första (vilket stod i mycket stark kontrast mot vad jag tänkte om det andra). Det är ungefär som att läsa en normeringstabell för högskoleprovet - inte har väl jag kikat efter särskilt ofta vad som försigår på andra våningen och än mindre på första våningen, när det är tredje våningen som jag spankulerat runt på under dessa år - visst måste jag ändå vara någonting liknande en medelmåtta. Om talet var lika unikt som vår påstådda briljans är det så klart gränslöst inspirerande - något man vill ta åt sig av i smyg hur mycket som helst, fast som man egentligen inte vet var man ska göra av. Som källarförråd där man kanske förvarar alla färgglada hattar man kanske får någon gång. Åh, så fint med en färgglad hatt, säger man varje gång. Och det är ju inte så att det inte stämmer, men när förrådet monotont börjar fyllas upp till väggarna börjar man stöta på logistiska problem och lockelsen att skära bort tygerna och sy ihop något alternativt blir pinsamt stark. Då och då påminns man om att det finns andra rum precis bredvid, vars existens man märkligt nog glömmer bort gång på gång under långa perioder. Någon dag går man in i ett slumpmässigt utvalt av dessa rum, och sätter sig där för att stanna rätt länge. Rummet innehåller saker, det lovar jag. Men vad det innehåller är fullständigt likgiltigt, men det är underbart. När man ställer sig frågan varför alla dessa rum inte kan undsätta det överbelastade rummet och således lösa de logistiska problemen, lyder svaret att det bryter mot en lag av digniteten grund- eller naturlag. Det är fint men ensamt. Ibland kommer någon och ger en en bokstav, någon sällsynt gång en stickad tröja. Man hade skrivit om det inte hade varit för svårigheterna som det bristande ljuset nästan alltid medför. Men det är trevligt här, det är bara att man önskar.

Och vidare, om vi släpper undertecknad som mår bäst av att undvaras al typ av beröm från min sida, så är nog det grundläggande rätt så sant. Det var en i mångt och mycket väldigt intressant och sympatisk samling människor. Man borde vara glad över det man fått uppleva under den här tiden. Jag är glad. Över alla de "bortslösade" timmarna över billiga fikor. Över de första trevande konversationsförsöken de gånger man inte var försenad till svensklektionerna i morgonstund. Över Facebook-chatten. Över festerna och framförallt Bongo-kvällarna. Över när vi satt i en missformad ring kring A. och gemensamt upplevde något slags fascinerande uppvaknande när allt blev lite "personally political". Över när vi skämtade över detta otaliga gånger utan att det faktiskt blev tröttsamt. Över när jag startade en Facebook-grupp baserat på ett även för mig obegripligt skämt om I väntan på Godot, och till synes nästan alla människor jag kunde tänka mig gick med. För oftast har ni inte varit som det tråkiga stereotypskämtet lyder - utan ni beskrivs istället bättre av att ni verkligen gillar I väntan på Godot eller åtminstone låtsas att ni gör det. Av att ni skämtar om Stalin och Mussolini brist på annat. Av att det snarare är normen att uttrycka ångest än att inte göra det. Av att ni kan gå runt sprudlande glada över att ha fått till en lyckad struktur. Ni är fan de mest seriösa jävlarna man kan hitta, vilket gett mig ett bra skynke att operera under. Vad fan det nu är jag håller på med.

Privilegiet: jag tänker på inläggets rubrik och att den ju också ska integreras i texten. Man kan ju låtsas att det är något sådant man tänker på stående på dessa anonymitetens dansgolv såsom under fredagens studentfest. Blicka runt och se skönhet, glädje och känslor som vill integrera dig i denna vackra bild, men se också de ibland oerhört negativa petitesser du har utarbetat med både mer och mindre klart resultat kring de flesta av dessa personer, ja de är faktiskt personer. Och om vi kopplar en gång till: kanske är det därför den där uppfattningen om allts medelmåttighet inte går att skaka av.

Fast nu är jag verkligen klar med helheten och att försöka säga någonting intelligent och viktigt om den. Fast jag återser gärna fragmenten, verkligen. Eller Now lets never speak of it again, alright? som Titus Andronicus sjunger i sin skolskildring som måste vara en av världens bästa låtar. Jag gillar att förstå allvarlighetsgraden men samtidigt förkasta den ur min egen synvinkel med mitt eget exempel. Jag har fina fragment i överflöd, visar det sig när jag nu verkligen tänkt på det.

Fast nu har jag verkligen fått nog av detta jag. Vill mest bara upphöra att existera. Ska försöka, göra mitt bästa.

Känslig själ

Tittar på Revolutionary Road. Och jag tänker och utbrister för mig själv: är det inte asfarligt att utföra en abort på sig själv, skenbart mest sådär. Poängen är i varje fall att jag lider av en svårbotad överkänslighet för att bevittna blödande. Den sorten som är not so much om jag till exempel skulle få för mig att skära mig djupt i tummen, men som gör mig nästintill svimfärdig när någon kommer på tanken att förblöda på film. Tänk Reservoir Dogs.

Hyperventilerar.

Ja

Ibland försöker du anpassa livet efter ditt eget sätt att göra saker och ting på alltför mycket. Om du inte har lust att hamna på mentalsjukhus får du allt se till att vara lite mer öppen och våga saker ha sin gång. Till och med en kraftlös och otillräcklig kvinna som jag tänker ibland att det är riktigt underbart att leva. Det är faktiskt sant. Så du borde känna dig lycklig. Ännu lyckligare. Ansträng dig för att bli lycklig, - Haruki Murakami, Norwegian Wood.

Sono stato

Alltet som handlade om framtid

och man trodde aldrig

att dåtiden skulle inträda

som Nu

men jag var öppen

och tom

och det mesta är förgånget

Endast med persiennen nerdragen:

vågar jag erkänna

mina ytterst ofrivilliga eftergifter

att aldrig ta för sig

som om jag inkräktar på någon annan

inbillade mig att försöka

inbillade mig att ge upp

man tänkte sig att nog skulle det prisas

men jag misstänker att det bara finns pris på andras bekostnad

av något jag tror är en anledning

gör jag som Wassberg

Oavsett

blir jag inte längre av med den stora sorgen

och trots att jag inte vet vad jag rimligtvis borde vara rädd för

känns det livsfarligt att inte vrida till saker med pennan

i den mån det existerar ett du

skulle jag vilja be om att bli lyssnad på

och om konstruktiv respons

i den mån

jag inte är inbilsk

(vak)um

Lika flyktig och oförutsägbar

som denna preposition

är förståelsen

som korthet

Är det omslutning

och kvävning

som hindrar

den kanske påhittade potentialen

Eller finns det så mycket ruttenhet

som någon ljög

att ingen är för ingen

och du kan inte längre se

för giftdimman

Tut(to)

En plats, OK?

ett ljud som medbragts

du tillsammans ensam

och väcks av

Lärdomarna vill aldrig bli mina

all världens skönhet, dårskap

allt allt

en omöjlig abglanz bort

Slår på stora trumman

slår på enkla trumman

i omöjligheten

i det icke-förenklade

The World Won't Stop

Denna bekvämlighet. Att stanna upp och låsa in sig under en kväll. Begrunda, fundera, läsa, betrakta, skriva. Vad har jag inte skrivit? Vad har inte någon skrivit?

Jo, jag har varit på resande fot. Det var fint. Oftast tankemässigt mellan vänskapliga Belle & Sebastian-önskningar och trasig Bad Religion-kritik. Nu mest mittemellan - ingenstans - känner jag. Jag vet knappt vad jag ska skriva, eller varför jag skriver istället för att bara läsa de böcker och tidningar som ligger och skräpar runt mina öron. Fast jag borde skriva.

Vi är nog allihopa fortsatt nöjda - jag och de som jag närmast delat den senaste, extremt hektiska, månaden med. Att skriva välförberedda tentor och få ut rättvisa resultat, att planera en smått invecklad resa i den mån att vi hade precis så mycket kontroll att den frihetliga, men ändå otroligt spännande, semesterkänslan gick att känna nästan hela vägen. Att prata så mycket med varandra att det inte längre finns något att prata om. Att vilja umgås med sig själv istället. Är något mest sant?

Och hemkommen till en utomordentligt trevlig middag med elever och lärare under gårdagskvällen. Så skönt för den som stundtals kanske råkar fastna i lite väl självförhärligande tankegångar att få höra så många minnesfinkänsliga tal som på den där anständighetens lina utmärkt lyckades med att skildra den evighetslånga vardagen som man knappt märkte.

Och liksom den där frågeställningen om det sociala Europa jag ställde inför resan - så är det givetvis sällsynt att de stora svaren, de man verkligen vill veta, kommer rätt upp i ansiktet på en. Det flyter över på det i slumpmässiga samtal med skarpa fransmän, flygande colombianer och vetgiriga mattelärare - men vill du veta och bli något av det viktiga måste du våga att leta och våga att förlora ansiktet. Det är där någonstans jag står tror jag: all intensitet har verkligen medfört en känsla av att vara färdig med allt det här - och således skulle jag väl kunna våga mig på att ta risker som inte ligger i det jag inbillar mig vara min karaktär. Samtidigt som den stora livsironin får en att ifrågasätta varför man ska överge människor när man äntligen kommit dem nära. En trevande, i alla fall försiktigt positiv maktlöshet. Jag hade aldrig egentligen ens hoppats på att få min vilja igenom.

Bloody Good Reason for a Song

Parenthetical Girls – Everybody Got

Proviamo

Inför europavistelsen i höstas skrev jag något inlägg där jag undrade hur mycket man skulle märka av att Europa (fortfarande) genomgår den värsta krisen på flera decennier - ett Europa som man förutsätter är i skrikande behov av den sociala demokrati som den förträfflige Juholt brukar prata om. Vi får se om det finns någonting mer att reflektera kring den här gången, än att jag kanske ramlat i en till trappa - när jag nu ger mig ut i tio dagar igen i natt. Vediamo.

I Want The World To Stop

Låg på en av alla dessa soffor i natt och började på grund av dess otymplighet med min kroppsstorlek grubbla över frågor vars allvarlighetsgrad måste anses vara lika otympliga med den annars mycket festliga gårdagskvällen (fast det var mest på morgonen egentligen - jag somnade oskuldsfullt i en ställning som inducerade betänkligt tryck mot svanskotan - uppenbarligen vaknade jag med ett "aj aj aj"). Jag tänkte flera gånger att jag nog inte mådde alls så bra som jag hoppats på och framför allt trott att jag gjort - i själva verket kände jag mig rätt deppig. Det blev till och med till en fix idé att lyssna på The Battle of Hampton Roads av Titus Andronicus under morgonens promenad hemåt. Inbillar mig att det ska kommunicera någon slags rensa skallen-upplevelse. Har på sätt och vis aldrig kännt mig mer inspirerad att skriva poesi: som om den där vemodiga klarheten som jag vet kommer förbytas förr eller senare, liksom (nog) förklarade allt. Fast nej - varken tiden eller formen är rätt för det; jag känner mig bara tröttsam. Jag testar med det där inlägget jag tänkt skriva ända sedan de där emotionella sista gymnasielektionerna - som till och med har en särskilt bra referenstitel uttänkt åt sig. Kanske är det därför man känner som man gör - Everything is coming to a grinding halt som The Cure sjöng - din överlägset bästa "fas" hittills i livet är mer eller mindre över, du tvingas ersätta den med osäkerhet och det hela är inte så värst kul egentligen. Fast nä, det låter mest som novembervädret - visst känner jag tyvärr på riktigt.

Igår var hur som helst den ungefärliga slutpunkten på IB Exams 2011 - och glädjen som utstrålades från mina klasskamrater genom diverse upptåg, uttalanden och tjut, personifieras nog nästan perfekt av alla fina och i allmänhet förvånansvärt väluttänkta Facebook-uppdateringar från de senaste dagarna. Själv är jag väl kanske inte så värst mycket för att älta det evinnerliga, även om jag ska erkänna att jag kanske tar frånskärmandet för långt ibland. Vill gilla allt även morgonen efter, men det känns alltför obstinat. [blev här avbruten av massvis under tre dagar. Notera alltså att det numera är tisdag kväll och inte lördag morgon. Därav.]

Bortom den fortfarande alltmer påtagliga och kvävande maktlöshetskänslan av att aldrig nå någonstans, så känns allt det här väldigt bra. Eller som en alldeles sann personifiering: jag läser Murakamis Norwegian Wood som första roman på ett rätt bra tag - och det känns slående lustfyllt och berikande att inte trampa upp stigen själv (för en gångs skull). Att verkligen fundera, och se efter vad som drivit och entusiasmerat halvtidsmedlöparna under denna faktiskt långa tid. En på sätt och vis för dig unik möjlighet - om vi nu släpper analogin - något du aldrig kan läsa dig till, och som trots detta erbjuder nästan precis samma skyddande emalj som läsningen. Den nästan fullständigt inbillade känslan av fullskalig frihet är intressant, så till vida att människan är så kärleksfull och intresserad av nuet.

Liksom viljan att gilla så finns det också en vilja hos mig att viga mig åt den där storordiga hyllningen av alla ens underbara vänner. Men det är nog bara just så långt jag förmår att komma - det känns väldigt bra och bekvämt att ta kranen upp och smaka på orden, men hemma känner jag mig mycket längre ner. Och nu när jag tänker på det: känslan av att livet plötsligt skulle ta ett superspännande raketskjut och man skulle bli helt fri från den i efterhand väldigt ointressanta barndomen var med mig väldigt länge - att kanske ett eureka-ögonblick under de där svensklektionerna vi lärde oss så mycket av skulle ge umgänget smått litterära egenskaper. Att det aldrig blev så känns återigen i ärlighetens namn rätt bra - när jag till slut ramlade rätt efter mitt stora uppstuds, blev det förvisso emellanåt skadligt kallt i dalen men då jag ändå studsade upp tillsammans med er kände jag ett behag som varit tillräckligt lagom. Även om det aldrig inträffade någonting jättekul. Och visst är det några svårdefinierade fruktträd vi har fått odlade åt oss på topparna av kullarna mellan dalarna. Frukten befinner sig mittemellan dina drömmar och din påtvingade cyniska grundhållning. Första tuggan var en godhet av lättnad, och nu är det bara att vänta och äta medan den succesivt närmar sig perfekt mognad. Att den sedan snabbt ska ruttna tror jag ingen vill förneka, men det är liksom fullständigt överflödigt. - Vad fiina ni är, tänkte jag till slut trots allt.

The Complete Banker

Med mina uppfattningar för några år sedan i betänkande skulle jag nog säga att Simon Bank i häpnadsväckande hög grad är att skylla för dessa. Nu är det väl så att han har gjort en rätt svag vår, för det mesta på halvdistans, antingen för högt eller för lågt. Nu är det också så att Simon Bank har varit på semester en vecka: det är de här formuleringarna jag alltid kommer först och främst leva för.

Milan firade ju ligatiteln igår: smockfullt vid Domen, pompa och ståt på San Siro.
Som det blivit när Milan firar stora segrar. Festerna regisseras inte av Roy Andersson, om man säger.

Om Shakespeare levt så hade han suttit och fört anteckningar på Piazza Duomo just i detta nu.

Italien faller alltid ihop, det ingår i hela landets grundkoncept. Man har en regering, den sviker, man sparkar ut den och väljer en ny. Sen börjar man om.

Man genius.

In bocca al lupo

Det mest magiska sjungs uppenbarligen inte

utan existerar i ett dåligt redigerat digital lyrics booklet

så, bonus:

There’s a girl, she unfolds in her cell all alone

and stands, and beats her hands,

and stares, and gasps and chokes,

and the air scrapes her throat —

Och lyssna på resten av drömmen,

och nu mitt eget:

Ibland känns det som den simplaste av sysselsättningar

att blanda ihop språk till konst

jag vill aldrig förstå

hur min brutna hals kan innebära min lycka

och så ironiskt:

att en sådan dyker upp

i nästan varje låt

så ironiskt:

att språkets cement

pH 8,7

bildar en liten varg

så som vi

när den äldre blandaren

kletar ut den stora vargen

jag vet inte varför resultaten skiljer sig

kanske har något varit och hällt i salt;

och storvargen har ett gap

där man kan cykla och ha semester

- det är lugnt, viskade min förtrogne

- han är bara ironisk

Från Wikipedia:

Den mindre vanliga typen av betongblandare är tvångsblandaren (även kallad "planblandare"). Den vanligaste konstruktionen är en fast trumma med roterande skovlar inuti. Kvalitén på den blandade produkten blir bättre med hjälp av denna metod, t.ex. får betong generellt sett högre tryckhållfasthet om den blandas med en tvångsblandare, jämfört med frifallsblandare. Dessvärre är tvångsblandare dyra att tillverka, har högt slitage, och kräver mycket energi i samband med drift.

Wikipedia säger alltså att "betongblandare"

är den korrektare termen,

snarare än "cementblandare"

vad skillnaden mellan betong och cement vet jag inte

får jag välja väljer jag det arkaiska

Reflektionerna blir starkare vid lekar:

hur gjuteriet tänkte,

när de göt oss med råge

inom synhåll

men med de konstanta

förargliga metrarna

det fordras ett patetiskt litet mirakel

men jag har lovat mig själv

att aldrig tjata

Så vi står och vi står

varg som varg

gapet betyder ingenting egentligen

det är en överhängande känsla,

en åsikt av välvillighet

En enda grånad, en enda dag

men ändå: plötsligt smälter något

och vi åker skridskor

ända tills jag är framme

är jag hungrig som mig själv

och i min hunger tittar jag med nyfikenhet

på alla andras respektive fem minuter

på skridskocement

och så många gånger jag kommer upleva det

som oöverträffad innerlighet

kan det väl knappast finnas något senare slut

än kollisionen

efter att skridskorna fått oanat liv

halsen är av

han förblöder, ironin skrattar i hålet

Ursäkta mig,

pessimismen förblir min

det betyder inte så himla mycket

Censurerad

Jag publicerade ett inlägg med ett lite smålångt utklipp från Paul Krugmans blogg här igår. När jag gick in här idag var inlägget spårlöst försvunnet, New York Times måste ha gått in med stora censursaxen mot mitt lilla skrymsle.

Coolt.

Update: Äsch, det var visst Blogger som fått i sig något. Då faller ju således hela grejen.

Do they owe us a living?

Paul Krugman bidrar med en analogi om budgetbluffen Paul Ryan - bland det mest slående om den moderna högerpolitiken jag har hört:

[...] think of Medicare as a footbridge that is deteriorating and will eventually become unsafe. You could propose structural repairs to fix its faults; Ryan doesn’t do that. Instead, he proposes knocking the bridge down and replacing it with trampolines, in the hope that pedestrians can bounce across the stream. And the Post declares that he deserves credit for pointing out that the bridge is falling down, and proposing a solution. Um, we knew that the bridge was in bad shape — and his solution is a fraud.

Dopo

Lämnade,

och tänkte så det knakade

läste 2+2=5 i facit

skrev 2+2=5

fick minimirätt

Sorglöshet ej

(sorglöshet är inte min grej)

men efter galenskap

ska sätta motorn

i genomtänkt-mode

ska lägga en hel jäkla dag

på att snärja glädjen

Inom icke-verkliga väggar

väcktes den tropiska idén om <

lite smålöjligt

och det behövde bara vara kort

men det är inte klädsamt med självsäkerhet

jag tror att för mig är inget klädsamt

Secretest Crush

Se upp för

Allegorin!

ditt liv på ett fat

jag är pudding

men om han inte gillar pudding?

de med verktyg

har just sågat ett diskret hål

för att utsuga mina puddinginnandömen

och jag ser säkert missformad ut

av alternativvilja

men pudding måste väl vara godare än luft?

tröstar jag mig med

men det finns säkerligen också paj

det går säkerligen åt helvete

Dessa begär

efter att skriva

och att skriva om begäret

motsägelser om du vill nå toppen

säg rätt, säg inte alltid ditt

jag har inte tid

och jag lurar mig gång på gång

men oöverträffat mycket tid

sinkas på att tänka på just detta

herzen ökar

vaknar upp klockan sex en söndag

av alltför intensiva tankar

talande

men föga attraktivt

This is my own, my native land

Sitter, småpluggar - mest minding my own business - också plötsligt genom ventilationen: ett stort jävla flygande kryp.

Men, här i den svenska "storstaden" har vi ju knappt flugor ens, det måste vara ett förfärligt misstag - såna varelser finns inte i landet, som trots alla sina brister är så förbaskat bra på att ingjuta säkerhet från djurattacker. Den svarta kommer attackera mig, jag måste gripa efter ett vapen snabbt - fast ingen lånad bok som mordvapen nu, det får bli anteckningsblocket till den förhatliga kemin. "Helvete", skriker jag så hela huset hör - ett fönster halvt täckt av en gardin fås upp - och ombytta roller plötsligt. På tredje eller fjärde försöket vinner jag - och jag är fri att ägna mig åt tankegångar kring denna surrealistiska attack. Som än väldigt stor skalbagge, fast kolsvart och rund, och flygande, låtande som en geting - vad fan är det för något? Jag tänker på vad V. berättade en gång, om landet långtborta där redan gigantiska insekter på löpande band skrämmer livet ur främlingar genom att plötsligt uppenbara sina ståtliga vingar. Ja, en sådan var det säkert ---

Språkhumör

En dag: I mind.

En annan dag: But I don't really mind.

En tredje dag: I don't mind, I have no mind.

Tryck

I drömmen

om att vrida på en kran

fast jag vet inget

kan inbilla en slags konst

men jag vet inget

Om ett av alla dessa K:n

kodord < kunnande

kan inte, har bara kapacitet för det lilla

det är inte så: att någon kommer

viska mig sanningsmedlet över axeln

för koden behöver inte vara, men fullt är så smutsigt

Skulle kunna lägga ut mig själv på entreprenad

jag är praktiskt 0

och låta mig fyllas av bråk

det är ju inte så att jag är allmännytta

men inte blir väl någon lycklig

av att privatisera skogarna (bredvid Metaforiska Markerna)

det vore smutsigt som nästan allt annat

att öppna upp för aktieinnehav

och ge (väl)villiga utdelningar

i väntan på haussen

fast egentligen: i väntan på den dag

när TT-telegrammet lyder:

"en halv kaka, bestående bland annat av smulor från kvartar

är inget som smakar gott, du blir istället sjuk"

Och hur löjlig är man då inte

om man vrider om den gammaldags kranen

och det bara kommer ett ingenting

systemet var endast kopplat till missförstånd och förhoppningar

och du som hade kallat till presskonferens

skulle du då inte försöka dig på någon sorts klowneri

för att rädda din kommunikation

för att inte bryta den andra koden

och skulle du inte betala avgift

för att återgå mot (lätt)samhet

i en oförnedrad existens

om det inte hade känts så oerhört

precis som ett tryck

Ca(r)pisca notturno

Allt annat avtar

långsammare

ensamheten

det har ältats

men är oftast lika liten

som det här ögonblicket

som dras ut

över ett skönt stort lugn

från Metaforiska Markernas mörker

har vi skydd

det är så lätt: åt ena hållet just det mörkret

åt andra andemening

svängrummet är sensationellt stort

vi dansar som alla dessa allitterationer

enda betänkligheten är en destruktiv trötthet

i tvångets kvarn

Jag skriver på fingrarnas versmått endast

bakom synen av ett solljus

som nödgar och som manar - och som är bra för dig

och som kavlar ut mörkermanìn

över hela mitt fönster

jag tvingar mig själv att skrapa det med en sax

det blir aldrig som förut

och mitt hantverk är endast strimlor

av diamanter delvis förvisso

men jag vet mycket väl att det inte är förnyelsebart

Impegno

Framtid:

så som nära förestående

som idékollaps

din försörjning är viktig

ändå skriver du om någonting annat

är du härdad för detta?

För många K:n

idag: kärlekskonsumentkandidatur

där allitterationen istället är

inte full förståelse

får man tankar och ett kontrakt

och dylikt

de har en knapp, och det är knappt värt det

att slå på humanistiska trumman

när allt bestäms i en kolgruva

av något så banalt som en osynlig hand

och det ska human(kapital)kompenseras

och ett av dina K:n ska outsourcas

du får verkligen inte välja

det skulle vi inte ha råd med

Men ironin slår åt båda håll

teknologin har uppfunnit en mörkerkamera

som vårtfolket modigt placerat i direktörsschaktet

det är lysande papper, det våndas

de minns vad de förgått

och sedan hånskrattar de

(den instängda banaliteten är gränslös)

de somnar smutsiga, men "renas" av morgonljuset

vi och en speciellt "viktig" person

blir brända av ljuset

en högst personlig vikt

som ännu inte lärt sig flyga upp

en humanism med formen av en sten

riskabel att uppvisa tätt inpå en polering

Beckett

When the good seems so wrong, what is there to do?

When the pain feels so good, what is there to do?

When everything worth believing is so mysterious, what is there to do?

When the only things worth holding onto in this world are diseased with sin and guilt.

- Fucked Up, "Vivian Girls"

Mr. Russia

Ett mellanspel mellan paranteserna: Kardinalsyndskategorin för blogginläggsidéer:

Du läste något fel på Internet.

Skulle jag bara vilja höra vad du har att säga om att Dennis Lyxzén ska ge ut en bok om Refused, låter hyperintressant.

Helt vanligt kommentatorsfältsmellanakt, gamla punkare ser fram emot en ny bok. Jag läste i alla fall "Dennis Lyxzén ska ge ut en bok om Ryssland" - tänkte i säkert någon halvminut på hur i hela friden han fått idén till det - fast tja, han är ju en av våra mest samhällskritiska musiker - visst skulle han kunna bidra i diskussionen kring de postkommunistiska problemen i Björnlandet.

En galen idé är för det mesta på något plan förväntad.

Parantes

Jag blinkade

en vecka

har glömt

mesta

Måste vila

snabbare

kan omöjligen

tänker bestämt

Jag är obesvarad

någon har glömt slut-parantes

jämförelser

tjänar inget till

Det kom en gång ett messaggio

från Metaforiska Markerna

underbara distraktion

mot överflöd

men aldrig någonsin där.

Processo Breve

Du minns den stora kraschen?

klart du gör,

formades inte din politiska medvetenhet

i mångt och mycket utifrån dess efterspel

Den har i varje fall aldrig inträffat.

visar det sig

På samma sätt som ingen lagbok skrevs

för de största av brott

är det som är äldre än X

ostraffbart

känns som man säger ofattbart

när vi minns hur vi diskuterade Y

det finns markeringar

var man ska trampa på dina känslor

och det finns märken efter när de suttit på stolar

det är det som nu räknas

Passar inte det som är sant

stiftar vi en lag med en ny sanning

denna vecka

sviker matematiken vår budget

låtsas vi som att det regnar

vilket ska betyda att vi inte har något val

jag väljer matematiken och historien

men då känner de sig stötta

När man väl gått den långa vägen

och alla halkat på ens system

har ingen ork att göra den långa vägen igen

det finns vi som hatar långa såväl som korta vägen

det finns masochister

det finns alltid en vinst att hämta ut

är du tillräckligt i smyg får du bonus

men alltjämt övervakad, något mer upplyst (en sviktande populism)

sex år kan då vara ett år

eller tvärtom när det så passar

för var det inte tanken som räknas

Cenno

K.K.K.K.K.K.

det är något stort som saknas

vi brukar säga att det misslyckas

men vi misslyckas

Två (ung)domar sitter med varsin iPhone

stanno mancando

de har protokoll i telefonen

men som man lite skämtsamt brukar säga:

de kan inte ringa

finns det inte någon (kn)app där jag kan trycka

där det står "glöm, släpp"

Jag kom från ingenstans en dag

vissa dagar är det mer bokstavligt

jag såg dem i ögonen

djupt inne, kanske var det deras mjältar jag såg

och när de pratade var det samma sak

de nickade till med rösten

och min känsla förstärktes, det var ett uppbyggt försvar

ja, men gör dig stark på andra sätt

likadant

som den där examen i frågetecken

- Men så varmt det blev plötsligt

tillochmed jag säger: vi behöver en sån där

som heter kort och koncist

och allt skulle plötsligt vara en lättnad

vi skulle kunna fly till ett kopplande

och prata med en uråldrig växel

En gång pratade vi om en ko

men vad jag menade var: gör oss inte av med punkten

förrän vi lärt oss stava helt

och bortse från att vi nu inte har denna tid

för ordet är svårt

det finns etapper:

vieni, municipalità

men om jag nöjer mig med två och en punkt

kan jag då någonsin göra någonting tillräckligt?

Föreslaget facit: Ja, det är bara att byta nick

For the Unemployed and Underpaid

För oss som då och då lyfter blicken och ser det som alltmer börjar likna ett maktlöshetens samhälle trots att han som sitter där, precis jämte mig, endast ser regn innehållande rekordtillväxt och vemvetvad (hur skulle han kunna veta att det faktiskt är surt, varför gå ut i regnet när man inte måste?); vi som när vi ser detta tänker - det här ska jag allt skriva en dikt om, kan jag tycka borde låta sig inspireras av Jenny Gustafssons dikt "Skogshuggarens dotter" publicerad på Tvärdrags hemsida. Uppmuntran i form av att sådan poetisk talang finns behövs sannerligen en vecka som denna: då ledande moderater efter fyra och ett halvt år vid makten alltså börjat prata om barnfattigdomen, och man gör det på ett så vidrigt genomcyniskt vis att till och med jag fylls av äckel.

Vi moderater ser allvarligt på detta problem och vill minska antalet barn som lever i familjer med socialbidrag.

För så formulerar sig väl inte bara personer som saknar all form av språklig känsla (något som förenar i princip alla moderatskrivna debattartiklar jag genom åren tvingat mig själv att läsa), utan också sådana som med all tydlighet vill visa upp att de egentligen inte bryr sig om frågan så värst mycket. Mest utrymme lägger moderatmupparna istället på att falskt hävda att barnfattigdomen sakta med stadigt har minskat som en följd av regeringens politik (den har ökat, antagligen betänkligt).

Vårt nästa steg i att bekämpa fattigdomen är att, fram till 2015, minska de 140 000 barn som lever i familjer med ekonomiskt bistånd till under 100 000.

Ett tips: om du tacklar en förhållandevis komplex samhällsfråga där du trots din position långt ifrån har full kontroll över dess utveckling, formulera dig då inte som att du har det.

*

John Darnielle sjunger om någonting liknande i "Estate Sale Sign" - det annars mest poppiga experimentet på årets, tror jag, hittills bästa album All Eternals Deck. Samma vecka som vi fick ta del av den briljanta Onion-rubriken American Dream Declared Dead As Final Believer Gives Up, och det är samma bistra porträtt av USA 2011 som på till exempel fjolårets Broken Bells-album, eller på Decemberists nya från i januari. Fast få artister - skulle jag hävda - är lika finurliga och framförallt innerliga som Darnielle. För när jag lyssnar på Mountain Goats framstår det som sällsynt självklart att glädje såväl som lättnad finns att finna i kampen, så länge den är enad. Vi som förunnats en stabilare grund än albumets Kain lyckas till slut finna en absurd lättnad i fördömelsen, och istället glädjas över att ju längre tid man tillbringar på sin plats, ju mer nyanser av den får man att gå ihop. Och sedan finns det ju så klart en rätt fin högre tr(i)o för vissa, och ett kanske kanske för oss som blir kvar. Eller som Los Campesinos! uttryckte det:

Some people give themselves to religion
Some people give themselves to a cause
Some people give themselves to a lover

I have to give myself to goals

Fast jag erkänner att sånt är flyktigt. Fast religionen, den avstår jag ändå från.

Vitone come gattone

Vitino mycket sällan ancora

en vecka men jag var sjuk som sagt

efter jag blev sjuk blev jag en katt

visst bodde jag på gator och torg: som en katt

men en katt har också hyreskont(r)akt

det finns de som säger att det sticker ut

Och barnen såg katten sova på bordet

- oj vad han är stor och tjock, sa säkert

en nitisk liten flicka, men katten hörde inte

för han sov

men det betyder ju inte att han inte visste

men så väckte de honom

och frågade om ekvationssystem

katters såna fungerar lite annorlunda

men det var absolut så att ett flickhjärta kunde förstå

sen frågade de katten om han kunde vara så snäll

och flytta på sig

klart de behövde äta, trots att de översiktligt

nu förstod ekvationssystem

det sjönk in hos katten, men han sa något dumt när det skvalpade på ytan

ni vet att katter också äter, fast på natten istället

Och katten fick således klättra någon annanstans

längs med en väg, han kunde ana markeringar för tassar

och det var inte bang bang, han nästan visste vad han skulle få

en rätt stor insikt, om att katter förstår sin sexualitet bäst

och att trots allt katten får för sig

så är man utlämnad, så fort man vill något viktigare

än att äta

och katten tänkte på sitt eget liv

som gått från sjukt, till ett halvfullt kattliv

han svamlade om klövrar

fast han ville tappa metaforerna utför ett stup

och istället essere en minus- och en pluspol

i en storstad så farlig som möjligt

för ett sådant förhållande går oavsett inte att bryta

och oavsett svamlet så tycker katten att det är han

som är minuspolen

och han ser pluspolen allt tydligare, allt intensivare - även om det var ett tag sedan

har katten otur med sin vilja

förvandlas han kanske återigen

men inte från sjuk till katt

utan från katt till åsna

och följaktligen kan pluspolen implodera

och därför har katten sina skäl

och det är ju en på många sätt stor katt vi pratar om

men också såna är särskilt rädda djur

har du hört någonting annat har du hört en lögn

av svavel och olycka

ett stort stänk mänsklighet vore istället den lyckliga belöningen

Measurements

När hon skulle tvätta sig fick hon tvål i ögonen och det sved hemskt. Ändå hade hon liksom ingen lust att ta till lipen fördenskull. Jag har väl blivit stor, tänkte hon när hon låg i sin säng - Willy Kyrklund, Solange.

Internflykting

Läser veckans krönika av en av mina favoritskribenter Simon Kuper. Den här veckan skriver han om hur hans medievanor och mediemedvetenhet förändrats under hans nio år som engelsk journalist boende i Paris.

If you are in the media bubble, the status dance follows automatically. Mostly, what the media do is track people’s rising or falling status. When you meet someone in your own country, you don’t just see the person. You see their status too. They wear it like a hat.

Jag känner igen mig, även om jag inte på något sätt befinner mig utrikes. Snarare tycker jag väl att min flytt till Jönköping för ett och ett halvt år sedan borde fört mig närmare det nationella mediefokuset - men det är alltså precis tvärtom, jag nöjer mig inte med att förakta kvällstidningsmedia, jag är numera en ignoramus. Kanske det har gjort med mycket gott att låta mig omges av flitiga englandsvurmare, så man åtminstone har en alternativ (lite tråkigare) bubbla att inträda i under till exempel lunchraster, eller för den delen att inte bli utskämd över att vara kanske nittionio procent inne i sin egen, personliga, mediebubbla.

Och som Kuper skriver, det här är bättre för dig. I den begränsade utsträckning jag brukar få beröm av folk och fä (ingen borde få beröm i högre utsträckning än "i begränsad utsträckning", vi har väl ändå bättre saker för oss... fast, det är kul att bli glad) brukar det handla om mitt personliga sätt att läsa och analysera texter och situationer - och nu när jag tänker på varför det är så kan jag inte komma fram till någonting annat än att det är mina extremt utstuderade läsvanor som till största delen ligger bakom om det skulle vara så att det faktiskt existerar något område där samhälle någon gång kommer ha någon nytta av min expertis. Hela jävla världens frågor i högst bristfällig form nedkokade i den där RSS-läsaren som är under evig utformning - det finns ofta, tänker jag, knappt någon gräns för hur mycket "alternativa" saker man finner intressanta - och undan för undan finner man likaledes att vissa, till synes självklara underområden i media inte alls är så värst intressanta längre. Såsom renodlad humor, det är jag nästan inte alls intresserad av längre; för att använda Dismemberment Plans ord ur sitt sammanhang, nothing's wrong, I'm just fine, I've realized I just don't like jokes. Nu gillar jag ju skämt egentligen, det är bara att de inte passar in. Men jag antar att jag kompenserar för detta bortfall genom diverse spridning av mina egna dåliga skämt i facebookstatusar och över middagsbord. Varför jag nu behöver framstå som ännu mer självcentrerad.

Vår

Jag laddar ner Football Weekly Extra och joggar de där fem kilometrarna runt Munksjön. Som jag gör varje torsdag, förutom de förunnande versionerna av denna veckodag när helgen bestämt sig för att börja extra tidigt. Eller som förra veckan, när jag låg hemma med den vedervärdiga sjukdomen. Det har så klart varit någon slags jobbig ironi att just den vintern jag bestämt mig för att nöja mig med att kämpa på i joggingspåret istället för att förlänga medlemskapet på det där gymmet som jag aldrig tyckte var något roligt - så biter sig den isande jönköpingskylan fast ända från tidiga november till mittenpartiet i mars, men jag har knappt misströstat om jag ska vara ärlig. Man vänjer sig vid minusfem, nästan tillslut vid minustio - och vinterns största känsla av frihet var knappast den kartlösa nattpromenaden mellan tunnelbanestationer i London utan den totala decemberensamheten vid de illaluktande verken halv nio en kolmörk måndagskväll.

Har ofta känt mig som en sölig och påpälsad lufsande klump under vintern, och med en fortfarande påtaglig astma har det inte varit tal om någon hårdträning eller något "maxande". Men ikväll fick jag åtminstone beviset på att lufsandet varit oändligt mycket värdefullare än stillasittande och jag slår i all min barnslighet personligt rekord med nästan en minut. För det är ju sånt man gör nu - när det är vår! Inga blötleriga hinder i vägen, varm och inte bara frisk luft i lungorna och ut i kroppen. Det finns mycket att glädja sig åt i dessa tider - men ändå går jag runt på dagarna den här veckan och ältar ohälsosamt mycket alla dessa problem som tycks hopa sig i mitt mycket viktigare joggingspår. Känslan av att veta ungefär vad du ska göra om två månader, känslan av vad du borde göra i sommar men med den överhängande risken att du likagärna kan tvingas till någonting annat, känslan av att snart ge upp säkerheten personifierad av den där lägenheten och ge sig av till någonting helt annat, en helt annan stad - om man nu kan göra så, om nu ingenting hemskt händer, för det har jag ändå blivit skonad från än så länge. Och på sätt och vis avundas jag också att jag inte klarar av att gå för hela IB-grejen mer. I höstas och i viss mån vintras, när jag satt och skrev alla dessa fina texter som aldrig kommer åtnjuta någon intellektuell värdering, lyckades jag ägna majoriteten av dagar och deltid av helger åt denna konkreta studiesysselsättning. Men nu: när säkerheten är stor över att det hela oavsett kommer sluta med ett objektivt plus i kanten, och när energin helt och hållet bör ägnas åt att utveckla kännedom till förmåga förmår jag mig bara att vara halvhjärtad mest hela tiden. Hade jag fokuserat helhjärtat på kemin och matematiken dessa sista månader av denna bitterljuva verklighet hade jag kanske kunnat se på det där abstrakta diplomet med någon slaga innerlig stolthet: men eftersom jag vet i stort sett hur det kommer gå misstänker jag starkt att allt jag kommer känna är ett fortsatt starkt beh inför alla dessa bedrifter; och precis så är det också kanske någon invänder - men jag går bedrövligt nog mest runt och är nonchalant kring faktumet. Trots allt: mycket makt i mina egna händer, och det är inte alls så trevligt som vi förväntas tro i dessa tider, men klarar jag av dem med hälsan i behåll vet jag att det kommer stärka min förmåga. Min - trots att jag mest av allt önskar att den skulle vara vår... eller hur var det nu igen?

Mirino

Tur att jag hade ett skynke

så du inte fick se mig patetisk

och fast jag läckte

var du säkerligen oviss

patetisk är inte så värst farligt

det är ju förståligt

Ska traska ut igen

med ett kalejdoskop i näven

ska hitta en plats

i verkliga världen, inte andevärlden

det ska stå skyltat:

"här kan du manövrera"

det finns lustigkurrar i alla hörn

men jag är inte den som är den

Bra - men det är klokt att befara stiltje

också på upploppet

du kan gilla, kanske nästan älska

men du kanske säger

att jag saknar låt säga en sten i ögat

skär mig inte

Sticking Fingers into Sockets

Jag känner på min tunga i förbifarten - av någon anledning - och den känns grövre än vid tidigare tungkänningsepisoder. Den fina barndomskänslan väcks - av att vara i ladugården och med sin barndomliga fascination närma sig en kalv: på det stora hela som att klappa en hund, fast lite smutsigare kanske. Men det speciella med kalven är att den vill äta upp din hand - men den förmår bara att försöka. Den smaskar på din kroppsdel, och det är hundra procents säkerhet - men just när du tänker hur mycket herre du är över situationen känner du tungan - hur kan den vara så grov? Och du slänger en blick över axeln och påminns om farorna som inte är en kalv: som den gången Rosita#110 försökte mosa ditt naiva anlete. Men kreaturets fascination för din hand avtar egentligen inte med åren - det är mest att du själv är emotionellt frånvarande från detta barndomsgebiet för det mesta. Men vid något enskilt tillfälle: du kan vara lavorare och ha handskar på dig, det kan lika gärna röra sig om en vuxen skapelse mittemot dig - och du är nu inget barn utan respekterad. Känslan letar sig snabbt genom syntetet, fnitter och återblickar uppsnoozas och pumpas ut.

(Recupe)rare

Ja, till och med jag börjar väl tröttna på de här småfyndiga rubrikerna där två ord/koncept/känslor introducerar det tema som de antingen eliptiskt cirkulerar kring, alternativt alla möjliga metaforiska innebörder som vi kan utläsa av det här. Det är en psykisk åkomma jag har ådragit mig efter att ha försökt lära mig alltför många italienska verb bara för att glömma bort deras betydelse redan under morgondagen. Så därför dessa interlingvistiska broar: även om recuperare i sig inte är svårt alls; smantellare däremot vill jag tro att man inte kan ha för få kunskaper om när man ger sig ut på livets alla stigar.

I alla fall: efter att förnöjt gått runt de senaste månaderna och prisat mitt goda förhållande till sjukdomsgudarna denna vinter gick jag till slut - således - och blev sängliggande här om dagen. Nästintill alla klassiska stadier har genomgåtts, förutom småförkylningen som numera hålls nästan konstant av astman: extrem trötthet orsakad av att värma och äta en fryst lasagne, någon slags stämbandskollaps som föranledde mig att bara kunna tala i ett snäsigt ironiskt röstläge under en engelsklektion, febrig tolvtimmarssömn, dödshuvudvärk tio timmar in i sömnsessionen, plågsamt uppstigande mitt i huvudvärken när jag trots min sömndruckenhet inser att huvudvärken är ett resultat av näringsbrist, äta en tallrik yogurt/kolla Facebook i samklang med tillståndet, en lömsk halvtjock vätska som rör sig i mina lungor och gör besök i munnen efter återkommande hostattacker, hypokondriskt befarad lunginflammation igårkväll. Och lagom till Champions League-fotbollen utvecklade sig också någon slags frossa - en eftergift upplevt ett antal gånger efter extremt stillasittande men med den kuriösa bieffekten denna gång att den inte bara upplevdes som en hjärtrusning men också som en alltmer påtaglig förfrusning (jag kollade termometern: 22,1 grader); så på med ytterligare en tjocktröja och inneslut mig under täcket, med datorn i knäet (- jag har inget hälsotillstånd på riktigt - jag ska kolla på fotboll), utförande små rörelser med benen i den mån medvetandet fortfarande var med på den vetenskapliga slutsatsen att det rörde sig om ett cirkulationsproblem. Monstret under sängen fick sig säkerligen ett gott skratt åt den synen. Sen var det givetvis en skogsbrand i madrassen under natten. Cirkulationsproblem.

Men nu ska jag fanimej må tillräckligt bra. Och varje sjukdomstillfälle är också en smärtsam påminnelse om att den där barndomsbilden av att bli sjuk, att det är något att se fram emot - är den kanske allra falskaste av dessa visioner byggda av varelser som knappt vet någonting. Jag vill inte behöva sova tre timmar längre än vad människokroppen vanligtvis behöver, jag vill kunna ta mitt skrovmål i en kantin och inte behöva bevittna en ny diskhög så fort några timmar har gått, jag vill inte vara hemma i två och ett halvt dygn och fortfarande vara lika långt efter i RSS-läsaren som när min resa började, jag vill kunna läsa Karin Boye utan att börja hyperventilera över någon olöslig noja på varannan sida, jag vill vara i det andra hemmet och få tillbaka sex rättade historiaessäer och uppleva nedslagenheten av den återkommande upptäckten av att vara närmare medelmåttigheten än vad man egentligen kan förstå.

Jag vill inte vara sjuk, låt det vara sällsynt, låt det för all del vara utrotningshotat - låt mig nu ta mig i kapp och in i kugghjulet igen, så inte mycket har förspillts.

Men inte fel kugghjul nu bara.

Malmondo

Dagarna. Regimen i Bahrain har bestämt sig för att rensa bort protestmassan, motståndsrörelsen i Libyen verkar inte överleva Khadaffs nuvarande övertag.

Det är i mångt och mycket en sorg att bevittna det politiska samtalet idag. Inte för att jag tror att en återgång till en värld extremuppdelad utifrån ideologiska skiljelinjer är det eftersträvansvärda - men jag upplever att avsaknaden av kontraster givit upphov till en ortodoxi där goda principer som mänskliga rättigheter, social trygghet och för den delen också entreprenörskap efterföljs av ett alltmer vingligt och utslitet släp innehållande alternativa principer som frimarknadsfundamentalism, rofferi och protektionism. Det blir alltmer tydligt att ett av världens största problem är den västeuropeiska självbilden: de ursprungliga välfärdsbyggenas framgång ger upphov till den allt starkare idén om att det inte är modellen som "har rätt", utan själva landet.

En möjlig kontrast att ersätta Kalla kriget-logiken är den mellan den extrema och till stor del onödiga fattigdom som människor lever i och den fungerande stabilitet som majoriteten i de mest fungerande samhällena åtnjuter. Sällan har väl europeiska högerpolitikers patetiska uppfattning om mänskliga rättigheter blivit mer tydlig än under den senaste tiden då blotta åsynen av de tunisiska flyktingbåtarna vid Lampedusa fick de flesta av dessa att längta tillbaka till det mediala status quo som tidigare rådde. Därför kommer det pustas ut i Europa om nu stridsvagnarna vinner över hoppet i Libyen - för vilken politisk hetpotatis det skulle bli för de som representerar rädslans ideologi om människors desperation hade förblivit förstasidestoff året runt. Kanske rent av de vanliga människorna som alla vill prata sig varma om hade tagit sitt förnuft till fånga och återigen vilja bygga ett samhälle utifrån att de svagas situation ses först.

Och förutsägbart ironiskt är det väl också hur alla som hoppade på Irak-tåget 2003 nu ser våld som en omöjlig utväg för Libyen. För vore inte ett militärt ingripande med internationell legitimitet det allra värsta som USA-ortodoxin skulle kunna tänka sig? Försvinner den stora legitimiteten för islamofobin när det visar sig att man utan hinder kan ta till sig moderna idéer och få en god samhällsutveckling i "muslimska länder"?

Högerpolitiken är per definition inflexibel - och endast med intellektuell debatt och verkliga försök till lösningar kan den bekämpas. Om det här är slutet för den arabiska protestvåren har vi ändå möjlighet att se med tillförsikt på vad den har åstadkommit: övergång till samhällen byggda på den respekt som bör vara frukten av demokrati i Tunisien och Egypten kommer vara ett svidande brännmärke för alla politiker som inte är ärliga mot sina medborgare, och social utveckling kommer förhoppningsvis äntligen stå på agendan för regimer som kämpat febrilt för sitt existensberättigande.

Runda bordet-utveckling ger oftast ett bättre resultat en barrikadrevolution: men om någon fortfarande inte förstått det så går det inte att legitimt låtsas att det inte finns någon barrikad när den redan är byggd. Jobba utifrån verkligheten, snälla.

Necessità <=> Oppurtunità

The Flaming Lips – Yoshimi Battles The Pink Robots Part 2

Ja(ha), allt är hårfint

vår sk(r)attövning

satt i halsen

utbytt: mot största svårighet

du måste ha en åsikt

om deras nödvändighet

Var inte så hård mot dig själv, vän

de hade ett knasigt utseende

det var meningen att du skulle skratta

låt mig bara tänka en stund, några år

och vi ska finna ett förståelsesystem

för innebörden av din skrattröst

Jag brukar vanligtvis inte bry mig om den här sporten

fylld med dopning och sönderslagna själar

men nu när det är VM trots allt,

ska jag tamigtusan heja på upploppet

var ju ett jävla drag på sprinttävlingen

så att man kunde tillåta sig själv passivitet

men den här gången måste femmilen bli min

trots att jag inte kan åka skidor

på samma sätt som någon annan inte kan simma

En jävla dag

ska det bli till en cirkuslek igen

men fråga mig nu inte om uppgivenhet

om du vill höra fruktsamhet

fråga mig sen

när jag hittat knappen

Av(vicino)

Se känns alltså uppenbart

(h)öra är svårare

och jag väljer mitt bästa

trots att jag för ofta hör ekon

för mitt bästa är oundvikligen svårare

Jag föddes av en lång tråd

drog den in i skogen

och snart in i elden

den är av tyg

det finns en stor osäkerhet

det finns prövningar

fast de är egentligen osynliga

Nu senare, några minuter

katten har ätit av tråden

framåt och bakåt ser inte varandra

och jag vistas i ett betungande 0

Och för att ha säkra hästar

uttrycker jag en klöver

intalar mig att ingen får se mig än

i 0

men jag närmar mig

det jag sysslat med konstant

men sysslandet är knappast aktivt

händelser knackar dig på axeln

och du har ögon i nacken, men vill mest inte se(dan)

Synism

Jag ser det i ögonen
på folket
ett slags fnitter
kring det egna uppvisandet

Och det är för den delen
inget svårförståligt mönster
en synkroniserad rotation
där det slits
både för att det går trögt
och för att det är någons fel
egentligen blir någon ledsen

Det är svårt att gissa vad de ser
men det är
som om de tittar med sina ögon
in i sina ögon

Och fy vad hemskt det måste kännas
att någon ville bry sig om dig
- visst, jag tackar väl inte nej
men det förutsätter att jag inte behöver sitta ner

Jag blir full av motsägelser
vill inte hata mer än nödvändigt
och faktum är
att det inte är nödvändigt
att säga hur mycket jag hatar det
som ryms inom de väggarna
fråga mig om du vill ha en kvantifiering
och jag skulle svara
att hade jag velat kollapsen
hade du haft min disrespect
vid tredje tillfället
men du hade väl ändå varit för blind
för att se annat än din låtsasvärld
för hade du sett den verkliga världen
hade du sett hur folk mår
efter dig, och din blick

Pazzienza

Non voglio nulla di niente

utom

l'unico

la sapienza

Och jag låg och kastades

från ingenstans till samma ställe

kanske behöver vi mer polaritet

vi är en trögflytande organisk massa

Vill inte försaka

intighet för ensamhet

- men se då att det gör mig galen

jag skulle nog kunna göra nästan allt

men långifrån allt lär vara rätt

(Sman)tell(are)

Fortfarande i det stora mörkret
men lättsam
och det bekommer mig inte
försökte skämta så många gånger
till slut var jag slut
och lyssnade
det var den eftertraktade igenkänningen
tack

Och en erinran om vår likhet
min gloom, verkligen min gloom
men inte synd om mig
jag väljer fel lott ibland
men säkringen finns i fonder
och ursäkta att jag ville
smälta ner över hela golvet
det var bara jag
jag kan fortfarande mycket annat
och jag tror det förstods

När det flödar kålhuvuden ur näsan
är man lycklig i sin isolation
okej, jag beordrade giftig besprutning
jag vill så gärna att det inte finns
en motsägelse
vi kom ändå tidigt överens
om snällheten - il piacere
det finns en möjlighet
på sätt och vis är jag naken
det fordrades

(G)loom

När jag sitter stilla
dyker ni ner
i min riktning
och gör min verklighet

Det att kvantifiera en dystopi
jag är mycket litet
verklighetsmedveten, men ändå få mål
jag kan vara mörk, men inte trasig

allra helst någonting helt annat
men ingen makt har tid

Fortboll

I piedestalmatchen
mellan M. och N.
var den ena lite snabbare
och de säger att det bevisar allt
och jag bryr mig inte
trots att det låter som en lögn
ännu mindre än när jag sa att jag inte brydde mig

Alla gillar demokrati
och chefen säger:
att vi ska göra oss mer
som en beef-turkey sandwich
om själva poängen är att göra mål
varför gör ni då inte mål?!
(oförståendet föreligger inget hinder
för att bli chef)

Allt framstår för mig som en engelsk övning
att klättra Ben Nevis
samma som att åka motorcykel
över Apenninerna
roligare än svenskar
en och en annan sak
bör läras ut om frenesi
1) det är inget konstant tillstånd
2) håll det inte som ett substitut för vetande

och när du idkar journalistik
fråga antingen chefen
eller gli striscioni
fråga bara inte mellandirektören
han kommer dirigera dig
mot club level
och säga att allt är krasst
medan all din journalistik
pekar på att vi inte attraheras
av krasst

låt för guds skull det vara det
det är ju till och med framgångsrikt

Mare Mosso

Åh, man kan visst inte vara annat än stolt
över vår liberala kommissionärs ansvarstagande
- Du, läs inte det jag sa
i Corriere della Sera
det är komplicerat, det är inte du
och jag förväntas att acceptera
den antirasistiska ställningen
för i Sverige är ingen rasist, vi är ju Sverige
kanske kan vi till och med komma överens
om att agera med medmänsklighet
men det är svårt, det är ju självklart
att ensam är svag

fredsälskande
gudsälskande
frihetsälskare
alternativt: stabilitet och rimlig utveckling
någon kommer snart säga: - äh, det räcker nu
lägg av va, vi orkar inte mer
vi har lagt ner flera miljarder
i ett projekt för att hålla stormen konstant
bara för att ni okända hittade avstängningsknappen
betyder inte det att ni har rätt att vada hitåt
det är inte det som är rimlig utveckling
Capite? (det är en retorisk fråga,
jag menar det på riktigt)

Och jag läser en roman
om ett möte
mellan O(h)bama, B., M., S., (K.) och
den gode Silvio
och med på länk finns Kina
och de utan namn
- nämen, det blev visst någon störning här!
och det demokratiska gänget blev ensamma
med varandra
M. kom på en lömsk plan
som hon läst av B.
och så fungerade länken igen
och Kina sa:
- vilken bra idé!
och en kommuniké kom raskt
där det meddelades
att de som valdes för annat
ändå varit snälla
och lärt onda tänka gott

En bra historia månne
men det är uppenbarligen en roman