Malmondo

Dagarna. Regimen i Bahrain har bestämt sig för att rensa bort protestmassan, motståndsrörelsen i Libyen verkar inte överleva Khadaffs nuvarande övertag.

Det är i mångt och mycket en sorg att bevittna det politiska samtalet idag. Inte för att jag tror att en återgång till en värld extremuppdelad utifrån ideologiska skiljelinjer är det eftersträvansvärda - men jag upplever att avsaknaden av kontraster givit upphov till en ortodoxi där goda principer som mänskliga rättigheter, social trygghet och för den delen också entreprenörskap efterföljs av ett alltmer vingligt och utslitet släp innehållande alternativa principer som frimarknadsfundamentalism, rofferi och protektionism. Det blir alltmer tydligt att ett av världens största problem är den västeuropeiska självbilden: de ursprungliga välfärdsbyggenas framgång ger upphov till den allt starkare idén om att det inte är modellen som "har rätt", utan själva landet.

En möjlig kontrast att ersätta Kalla kriget-logiken är den mellan den extrema och till stor del onödiga fattigdom som människor lever i och den fungerande stabilitet som majoriteten i de mest fungerande samhällena åtnjuter. Sällan har väl europeiska högerpolitikers patetiska uppfattning om mänskliga rättigheter blivit mer tydlig än under den senaste tiden då blotta åsynen av de tunisiska flyktingbåtarna vid Lampedusa fick de flesta av dessa att längta tillbaka till det mediala status quo som tidigare rådde. Därför kommer det pustas ut i Europa om nu stridsvagnarna vinner över hoppet i Libyen - för vilken politisk hetpotatis det skulle bli för de som representerar rädslans ideologi om människors desperation hade förblivit förstasidestoff året runt. Kanske rent av de vanliga människorna som alla vill prata sig varma om hade tagit sitt förnuft till fånga och återigen vilja bygga ett samhälle utifrån att de svagas situation ses först.

Och förutsägbart ironiskt är det väl också hur alla som hoppade på Irak-tåget 2003 nu ser våld som en omöjlig utväg för Libyen. För vore inte ett militärt ingripande med internationell legitimitet det allra värsta som USA-ortodoxin skulle kunna tänka sig? Försvinner den stora legitimiteten för islamofobin när det visar sig att man utan hinder kan ta till sig moderna idéer och få en god samhällsutveckling i "muslimska länder"?

Högerpolitiken är per definition inflexibel - och endast med intellektuell debatt och verkliga försök till lösningar kan den bekämpas. Om det här är slutet för den arabiska protestvåren har vi ändå möjlighet att se med tillförsikt på vad den har åstadkommit: övergång till samhällen byggda på den respekt som bör vara frukten av demokrati i Tunisien och Egypten kommer vara ett svidande brännmärke för alla politiker som inte är ärliga mot sina medborgare, och social utveckling kommer förhoppningsvis äntligen stå på agendan för regimer som kämpat febrilt för sitt existensberättigande.

Runda bordet-utveckling ger oftast ett bättre resultat en barrikadrevolution: men om någon fortfarande inte förstått det så går det inte att legitimt låtsas att det inte finns någon barrikad när den redan är byggd. Jobba utifrån verkligheten, snälla.