Internflykting

Läser veckans krönika av en av mina favoritskribenter Simon Kuper. Den här veckan skriver han om hur hans medievanor och mediemedvetenhet förändrats under hans nio år som engelsk journalist boende i Paris.

If you are in the media bubble, the status dance follows automatically. Mostly, what the media do is track people’s rising or falling status. When you meet someone in your own country, you don’t just see the person. You see their status too. They wear it like a hat.

Jag känner igen mig, även om jag inte på något sätt befinner mig utrikes. Snarare tycker jag väl att min flytt till Jönköping för ett och ett halvt år sedan borde fört mig närmare det nationella mediefokuset - men det är alltså precis tvärtom, jag nöjer mig inte med att förakta kvällstidningsmedia, jag är numera en ignoramus. Kanske det har gjort med mycket gott att låta mig omges av flitiga englandsvurmare, så man åtminstone har en alternativ (lite tråkigare) bubbla att inträda i under till exempel lunchraster, eller för den delen att inte bli utskämd över att vara kanske nittionio procent inne i sin egen, personliga, mediebubbla.

Och som Kuper skriver, det här är bättre för dig. I den begränsade utsträckning jag brukar få beröm av folk och fä (ingen borde få beröm i högre utsträckning än "i begränsad utsträckning", vi har väl ändå bättre saker för oss... fast, det är kul att bli glad) brukar det handla om mitt personliga sätt att läsa och analysera texter och situationer - och nu när jag tänker på varför det är så kan jag inte komma fram till någonting annat än att det är mina extremt utstuderade läsvanor som till största delen ligger bakom om det skulle vara så att det faktiskt existerar något område där samhälle någon gång kommer ha någon nytta av min expertis. Hela jävla världens frågor i högst bristfällig form nedkokade i den där RSS-läsaren som är under evig utformning - det finns ofta, tänker jag, knappt någon gräns för hur mycket "alternativa" saker man finner intressanta - och undan för undan finner man likaledes att vissa, till synes självklara underområden i media inte alls är så värst intressanta längre. Såsom renodlad humor, det är jag nästan inte alls intresserad av längre; för att använda Dismemberment Plans ord ur sitt sammanhang, nothing's wrong, I'm just fine, I've realized I just don't like jokes. Nu gillar jag ju skämt egentligen, det är bara att de inte passar in. Men jag antar att jag kompenserar för detta bortfall genom diverse spridning av mina egna dåliga skämt i facebookstatusar och över middagsbord. Varför jag nu behöver framstå som ännu mer självcentrerad.