The World Won't Stop

Denna bekvämlighet. Att stanna upp och låsa in sig under en kväll. Begrunda, fundera, läsa, betrakta, skriva. Vad har jag inte skrivit? Vad har inte någon skrivit?

Jo, jag har varit på resande fot. Det var fint. Oftast tankemässigt mellan vänskapliga Belle & Sebastian-önskningar och trasig Bad Religion-kritik. Nu mest mittemellan - ingenstans - känner jag. Jag vet knappt vad jag ska skriva, eller varför jag skriver istället för att bara läsa de böcker och tidningar som ligger och skräpar runt mina öron. Fast jag borde skriva.

Vi är nog allihopa fortsatt nöjda - jag och de som jag närmast delat den senaste, extremt hektiska, månaden med. Att skriva välförberedda tentor och få ut rättvisa resultat, att planera en smått invecklad resa i den mån att vi hade precis så mycket kontroll att den frihetliga, men ändå otroligt spännande, semesterkänslan gick att känna nästan hela vägen. Att prata så mycket med varandra att det inte längre finns något att prata om. Att vilja umgås med sig själv istället. Är något mest sant?

Och hemkommen till en utomordentligt trevlig middag med elever och lärare under gårdagskvällen. Så skönt för den som stundtals kanske råkar fastna i lite väl självförhärligande tankegångar att få höra så många minnesfinkänsliga tal som på den där anständighetens lina utmärkt lyckades med att skildra den evighetslånga vardagen som man knappt märkte.

Och liksom den där frågeställningen om det sociala Europa jag ställde inför resan - så är det givetvis sällsynt att de stora svaren, de man verkligen vill veta, kommer rätt upp i ansiktet på en. Det flyter över på det i slumpmässiga samtal med skarpa fransmän, flygande colombianer och vetgiriga mattelärare - men vill du veta och bli något av det viktiga måste du våga att leta och våga att förlora ansiktet. Det är där någonstans jag står tror jag: all intensitet har verkligen medfört en känsla av att vara färdig med allt det här - och således skulle jag väl kunna våga mig på att ta risker som inte ligger i det jag inbillar mig vara min karaktär. Samtidigt som den stora livsironin får en att ifrågasätta varför man ska överge människor när man äntligen kommit dem nära. En trevande, i alla fall försiktigt positiv maktlöshet. Jag hade aldrig egentligen ens hoppats på att få min vilja igenom.