I fredags, i det där klassrummet fyllt med så många andra B:n, höll den supermysiga B. ett kortare tal där essensen får anses vara att min generations klass var en alldeles unikt speciell sådan, och att kommungubbarna är ena jävla idioter som på karaktäristiskt manér dragit in alla stipendier på grund av den påhittade budgetbelastningen. Är det verkligen så, tänkte jag om det första (vilket stod i mycket stark kontrast mot vad jag tänkte om det andra). Det är ungefär som att läsa en normeringstabell för högskoleprovet - inte har väl jag kikat efter särskilt ofta vad som försigår på andra våningen och än mindre på första våningen, när det är tredje våningen som jag spankulerat runt på under dessa år - visst måste jag ändå vara någonting liknande en medelmåtta. Om talet var lika unikt som vår påstådda briljans är det så klart gränslöst inspirerande - något man vill ta åt sig av i smyg hur mycket som helst, fast som man egentligen inte vet var man ska göra av. Som källarförråd där man kanske förvarar alla färgglada hattar man kanske får någon gång. Åh, så fint med en färgglad hatt, säger man varje gång. Och det är ju inte så att det inte stämmer, men när förrådet monotont börjar fyllas upp till väggarna börjar man stöta på logistiska problem och lockelsen att skära bort tygerna och sy ihop något alternativt blir pinsamt stark. Då och då påminns man om att det finns andra rum precis bredvid, vars existens man märkligt nog glömmer bort gång på gång under långa perioder. Någon dag går man in i ett slumpmässigt utvalt av dessa rum, och sätter sig där för att stanna rätt länge. Rummet innehåller saker, det lovar jag. Men vad det innehåller är fullständigt likgiltigt, men det är underbart. När man ställer sig frågan varför alla dessa rum inte kan undsätta det överbelastade rummet och således lösa de logistiska problemen, lyder svaret att det bryter mot en lag av digniteten grund- eller naturlag. Det är fint men ensamt. Ibland kommer någon och ger en en bokstav, någon sällsynt gång en stickad tröja. Man hade skrivit om det inte hade varit för svårigheterna som det bristande ljuset nästan alltid medför. Men det är trevligt här, det är bara att man önskar.
Och vidare, om vi släpper undertecknad som mår bäst av att undvaras al typ av beröm från min sida, så är nog det grundläggande rätt så sant. Det var en i mångt och mycket väldigt intressant och sympatisk samling människor. Man borde vara glad över det man fått uppleva under den här tiden. Jag är glad. Över alla de "bortslösade" timmarna över billiga fikor. Över de första trevande konversationsförsöken de gånger man inte var försenad till svensklektionerna i morgonstund. Över Facebook-chatten. Över festerna och framförallt Bongo-kvällarna. Över när vi satt i en missformad ring kring A. och gemensamt upplevde något slags fascinerande uppvaknande när allt blev lite "personally political". Över när vi skämtade över detta otaliga gånger utan att det faktiskt blev tröttsamt. Över när jag startade en Facebook-grupp baserat på ett även för mig obegripligt skämt om I väntan på Godot, och till synes nästan alla människor jag kunde tänka mig gick med. För oftast har ni inte varit som det tråkiga stereotypskämtet lyder - utan ni beskrivs istället bättre av att ni verkligen gillar I väntan på Godot eller åtminstone låtsas att ni gör det. Av att ni skämtar om Stalin och Mussolini brist på annat. Av att det snarare är normen att uttrycka ångest än att inte göra det. Av att ni kan gå runt sprudlande glada över att ha fått till en lyckad struktur. Ni är fan de mest seriösa jävlarna man kan hitta, vilket gett mig ett bra skynke att operera under. Vad fan det nu är jag håller på med.
Privilegiet: jag tänker på inläggets rubrik och att den ju också ska integreras i texten. Man kan ju låtsas att det är något sådant man tänker på stående på dessa anonymitetens dansgolv såsom under fredagens studentfest. Blicka runt och se skönhet, glädje och känslor som vill integrera dig i denna vackra bild, men se också de ibland oerhört negativa petitesser du har utarbetat med både mer och mindre klart resultat kring de flesta av dessa personer, ja de är faktiskt personer. Och om vi kopplar en gång till: kanske är det därför den där uppfattningen om allts medelmåttighet inte går att skaka av.
Fast nu är jag verkligen klar med helheten och att försöka säga någonting intelligent och viktigt om den. Fast jag återser gärna fragmenten, verkligen. Eller Now lets never speak of it again, alright? som Titus Andronicus sjunger i sin skolskildring som måste vara en av världens bästa låtar. Jag gillar att förstå allvarlighetsgraden men samtidigt förkasta den ur min egen synvinkel med mitt eget exempel. Jag har fina fragment i överflöd, visar det sig när jag nu verkligen tänkt på det.
Fast nu har jag verkligen fått nog av detta jag. Vill mest bara upphöra att existera. Ska försöka, göra mitt bästa.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar