Rulers, Ruling All Things

Jag tänkte mycket på Grekland förra veckan. Det var så klart väldigt naturligt eftersom landet återigen, motvilligt, var tillbaka på löpsedlarna. Det är motvilligt att få höra den simpla belåningspopulismen från folks munnar igen. Man kan undra hur mycket rasism det finns inbakat i hela tankesättet - men främst är det skyll dig själv-cynismen jag tycker är märkbar. Nu ska det beslutas om ytterligare åtstramningar som lika gärna skulle kunna vara dubbelt så brutala utan att det skulle påverka det svenska medvetandet om saken. 25 procent av grekerna lever under fattigdomsgränsen. Det borde förstås att det inte går.

Jag har sett den utmärkta dokumentären Debtocracy - där orsakerna till Greklands kris gås igenom på ett tillfredsställande och tankeväckande sätt. Filmen inleds i en kuslig stämning med ljudupptagning från ett av premiärministern Papandreous tal. Papandreou benämns inte som premiärminister, utan som diktator. Se det som ett väldigt bra statement om hur gräsrötternas känsloläge ter sig i de europeiska länder med skuldkriser - där de socialdemokratiska ledarna i all bisarrhet tvingas genomdriva en brutal högerpolitik, inför hotet av en troligtvis ännu värre kris av okända proportioner, som skulle vara resultatet om man gick emot de internationella rekommendationerna. Arvet från denna tid kommer gäcka vänstern i dessa länder i generationer.

Man tycker att allvarlighetsgraden av krisen borde medföra att man åsidolägger de vanliga sätten att arbeta och resonera på, för att med så stor verkan som möjligt genomdriva en verklig lösning. Ändå verkar diskussionen oftast inte lämna något slags basalt moralstadium - det är irrelevant om det verkligen kan leda till en återigen fungerande ekonomi, statsbudgetar måste skäras itu eftersom vi har vanhedrat skuldgudarna. Grekland har förvisso unika problem som gör att vanlig keynesiansk stabiliseringspolitik knappast kan åstadkomma en tillräcklig återhämtning på egen hand - en enorm skattereform och ett utträde ur Euron lär säkert vara nödvändigt - men eftersom den generella diskussionen är den samma i mer eller mindre hela Västvärlden, så måste det poängteras hur frånvänd diskussionen ofta är från de etablerade lösningarna på den här typen av kris. Hur allvarlig och dyr att åtgärda konjunktursarbetslöshet än kan vara - så finns det ett bevisligen effektivt, lättidentifierat och nästan universellt tillämpbart (då inflationstakten i västvärlden överlag är mycket låg) verktyg: underskottsstimulans. Det är just det som ändå rent hypotetiskt är lättande med den här krisen - att den är så pass kompatibel med en traditionell vänsterpolitik, och så länge krisens effekter inte är alltför allvarliga ges snarast en möjlighet till en regering med en riktig inställning att strukturera om samhällsekonomin på ett sätt som gör att man fullt möjligt skulle kunna tjäna på det hela på lång sikt. Det trista är så klart att denna sanning har väldigt svårt att bli en del av människors föreställningsvärld. Super man upp studiebidraget får man låna en femhundring av föräldrarna och leva på nudlar i några veckor, samtidigt som man alltmer ponerar om det där kvällsjobbet på McDonalds trots allt inte vore en så dålig idé att ta. Det är uppenbart att det är sådana bilder många jämför med. Att man samtidigt gör sig skyldig till ett grundläggande missuppfattande om skillnaderna mellan mikro- och makroekonomi bekommer aldrig merparten av dessa. Allas favoritekonom Paul Krugman brukar använda uttrycket self-defeating austerity om när en ekonomi är i så dåligt skick att fler åtstramningar av statsbudgeten något motsägelsefullt ökar budgetunderskottet genom att kostnaderna av arbetslöshet ökar och att man mot hur det beskrivs i media faktiskt skär ner på saker som är fullkomligt nödvändiga för välfärden. Storskaliga privatiseringar i detta krisläge medför antagligen också högre priser. Detta bedöms nu gälla för Grekland - vilket betyder att åtstramningarna är fullkomligt meningslöst lidande.

Men som någon säger i Debtocracy - IMF är som en zombieinstitution - du kan inte döda den. Åtstramningarna kommer med historien i backspegeln med största sannolikhet genomföras - då är det så klart rimligt att diskussionen först och främst bör föras utifrån vad som bör göras med åtstramningarna som en förutsättning - hur idiotiska de än må vara egentligen. Problemet är bara att läget är fullständigt hopplöst så länge inte någon internationell institution släpper sin prestige. Antingen tar EU på sig en enorm politisk och ekonomisk kostnad för att hjälpa krisländerna till återhämtning (hålla låga räntor för att släppa lös inflationen i Eurons starka delar; lånvarigt, massivt och välriktat finansiellt stöd), eller så lämnar Grekland & Co Euron och ställer in betalningarna. Så länge de grundläggande aspekterna kring hur återhämtningen ska nås är det inte särskilt meningsfullt att diskutera hur vi ska undvika att krisen slår mot de mest utsatta, även om det är viktigt att tappa det rent humana perspektivet och falla in i den farliga uppgivna cynismen.

Omöjligheten att lösa Eurons kris utan att göra någonting radikalt och faktiskt katastrofalt (även om perspektivet försvinner när det bara finns katastrofala alternativ), är resultatet av den lathet och nonchalans som är arvet från det tidiga 2000-talets europeiska ledare. Med den egyptiska ekonomen Samir Amins formulering: Europa existerar inte. I ett skede där kriser slår fundamentalt olika mot olika delar av ett valutaområde - finns inte de storskaliga möjligheterna för människor att förflytta sig från områden med hög arbetslöshet - om områdena visar sig vara länder istället för bara områden.


Bilden av att vanligt folk levt över sina tillgångar och således orsakat den enorma statsskulden är givetvis nästan så falsk den kan bli. Det är förvisso sant att den grekiska staten under flera årtionden belånat sig upp över öronen - men att förutsätta att lånen gått till att bygga ett rättvist välfärdssamhälle som förr eller senare skulle kunna betala tillbaka skulderna är att göra ett misstag. Kombinerat med en inneboende cynism och avsaknad av stabilitet i samhället som genererat den kroniska oförmågan hos den grekiska staten att samla in tillräckligt med skatteintäkter - har grekiska regeringar satt sig, folket och deras pengar i knät på den internationella finansindustrin - ett väldigt naivt risktagande efterföljt nästan överallt, och med de allra värsta konsekvenserna i många av de tidigare succéländerna. Den grekiska regeringens nära samarbete med Goldman Sachs beskrivs väldigt bra av den franska journalisten Jean Quatremer: det är som att anlita en brottsling att vakta ditt hus, nog för att han har bättre kännedom än de flesta hur man håller andra inbrottstjuvar borta, så måste man vara idiot för att inte förstå att han antagligen kommer tacka dig för ditt förtroende genom att förr eller senare länsa huset och kasta nyckeln i vallgraven.

Men kanske är det inte så konstigt i fall framtidens solskenshistorier finns i dagens helvetesgrytor. Ta bara vårt eget, historiskt sett väldigt konkurrenskraftiga samhällsbygge som exempel. Anledningen till den socialdemokratiska valsegern 1932 och varför man hade både möjlighet och krav på sig att genomföra en mycket radikalare politik än idag var i mångt och mycket arbetarrörelsens organisering i Sverige under 1920-talet när Sverige var världens mest strejkintensiva land. Fördelen med en vänster med parlamentarisk förankring är givetvis att det är ett slags skydd mot de vansinniga vänsteridéer som fick genomslag i många av kommunistländerna under 1900-talet; men problemet med att vänstern alltmer företräds av en politisk klass framträder idag som ett långt mycket relevantare problem, med effekten att man inte vågar ta modiga beslut, trots att konsekvenserna ofta är förnedrande inhumana. Därför bör demonstranterna på Syntagma och deras bröder och systrar i Barcelona applåderas - sviker politikerna en fullständigt har man all rätt i världen att använda sin egen makt för att påverka - och det gör man genom att helt enkelt vägra ingå i sin roll i samhället. Just därför tycker jag så mycket om att titta mot Italien för inspiration - där trots att katolicism, craxism och berlusconism lämnat bedrövliga avtryck på samhället, och saker och ting inte alls fungerar lika bra som i Nordeuropa - så finns till exempel arvet i Emilia Romagna efter över ett halvsekels vänsterstyre med massvis av social inspiration. Med avsaknaden av en väorganiserad vänster de senaste 20 åren har väldigt spännande rörelser som Antonio di Pietros Italia dei Valori och Nichi Vendolas Sinistra Ecologia Libertá lyckats ta en plats inom den etablerade politiken på ett sätt som antagligen skulle vara omöjligt i Storbritannien eller Frankrike. Di Pietros protegé Luigi de Magistris kamp mot Camorran för att genomföra källsortering i Neapel, och Apulien-guvernören Vendolas småskaliga rättvisepolitik är numera rätt sällsynta politiska projekt i en tid när politiken alltmer snarare handlar om hur den ska avlägsna sig från människors liv, och de är väl värda att studera. Det ser faktiskt inte alls otroligt ut att Vendola kommer stå som vänsterns presidentkandidat i ett allmänt val inom  en inte alltför avlägsen framtid, då Berlusconi-eran med största sannolikhet skulle få sitt slut. Det känns motsägelsefullt att känna sig inspirerad, men det är väl just vad man bör göra de gånger politiken äntligen landar i uppenbarelsen att vi alla, trots allt är människor, och att enkla mål för att förbättra och underlätta människors liv är vad den borde syssla med till största delen.