Youth in Revolt

Det är kanske meningen att man ska bli bortskrämd av en amerikansk komedi med 6.9 i snittbetyg på IMDB, men tack vare min favoritfarbror borta på The Guardian gav jag ändå den här filmen en chans.

Den är ganska precis exakt så bra (4 av 5 toasters, fast med en riktig värdering bakom), en mainstreamkomedi som vågar vara nedtonad, något som borde göras oftare.

Castingen är helt underbar. Zach Galifianakis (som dock nog aldrig kommer toppa The Hangover och Between Two Ferns) är någon slags loser till styvfarsa (åt Michael Cera) som lurar några sjömän, vilket tvingar hela "familjen" att fly till en risig husvagn i någon slags sjönära idyll. Det finns en scen där Zach Galifianakis dricker öl på ett extremt roligt sätt, jag tror han är en mästare på sånt. Notera den 18-åriga åldersskillnaden mellan Michael Ceras mamma, Jean Smart och Zach Galifianakis. Justin Long (som var jävligt bra i Zack & Miri) är killen med mushrooms, och även om drogtemat börjar bli tjatigt i den här genren bär han upp lugnet hos den här rollen utomordentligt. Vill man göra ett film konstig i den positiva bemärkelsen är Justin Long your guy. Fred Willard är den knasige grannen som gömmer illegala flyktingar i källaren för att visa sin banala solidaritet.

Det jag dock bara älskar (med castingen) är att Steve Buscemi (briljant som udda privatdetektiv i 30 Rock) är Mixhael Ceras pappa. Steve Buscemi borde vara med i de allra flesta filmer. Det finns förresten en låt om Steve Buscemi.

*

Det jag verkligen tycker om med den här filmen, trots dess på många sätt pretentiösa ram och röriga handling, är att det är en film som berättas utifrån den mycket unga intellektuella mannens perspektiv, och alltså inte med en rätt korkad nörd i centrum, som brukligt. Michael Cera vinner definitivt mina sympatier genom att misslyckas med att få sina medmänniskor inse storheten med Fellinis La Strada, eller för den delen claima fel regissör till Tokyo Story. Att de (soon to be) förälskade upptäcker sin gemenskap genom Serge Gainsbourg (jag myntar härmed (förgäves) uttrycket Serge Gainsbourg-moment).

Bland det roligaste och bästa med filmen är att douchen som Michael Cera ska sno den söta och intelligenta tjejen från är en pretentiös fjant som skriver futuristisk poesi. Det är så jävla rätt, vi hatar väl alla dessa värdelösa (icke)poeter?