Enhörningarna, Arne Sand

Det är givetvis en av de bästa (svenska) böckerna jag läst, men ändå vill jag knappt prata om den, jag vill gömma undan att jag någonsin läst - detta mörker.

En ung man har fått beskedet att han har tvåhundra dagar kvar att leva. Tvåhundra dagar, det blir en frist där han rimligtvis bör uträtta så mycket som möjligt av det han velat uträtta i livet. Men livet, med sina besvikelser och som alltid är en skugga av drömmen intresserar inte honom längre, om det någonsin intresserar honom. Istället blir han kvar på sin dödsbädd, med sin dödsångest, som han vill eller inte vill hålla borta, för att försöka hitta någon mening eller inte hitta den - för den finns egentligen inte någonstans. Allt blir en desperat kamp mot tankarna och de olika delarna av jaget och de olika delarna av jagets kamp mot varandra - och i all absurditet väljer människan att göra en utredning och en utläggning om vad som är värdigast - och vad som är värdigast och varför det ens är viktigt, det ligger i mysteriet människan. Människan lever och strävar efter dessa enhörningar, språkets konstruktioner och lekar med oss som för mannen på dödsbädden är så långt borta att de inte finns på riktigt. Finns saker som lycka, godhet och jag när döden närmar sig via sinnesjukdomen och den kroppsliga metamorfosen jämställer honom med honom nedanför balkongen - men tänk om självmordsförsöket skulle misslyckas, tänk om dödsångesten är hans egen och han vill att den ska vara det - vad skulle de säga? Varför?

Och jag vill ju som sagt inte prata om den här romanen, eftersom jag är livrädd för den. Den är så brutalt ärlig att jag tror att jag hade behövt gå och hänga mig efter att ha yttrat ett endaste ord om någon av dess mörkaste delar (okej, fast inte egentligen). Tanken på att berättaren fysiskt dör och därmed upphör att existera när man nått sista sidan gränsar till det ohyggliga landskapet. Företaget är absurt. Och så läser jag att Arne Sand dör av en hjärntumör 1963, och att boken utgavs postumt. Ohyggligt. (Ohyggligt.)

Men det finns i alla fall ett ögonblick som är underbart poetiskt vackert, och när man tänker (på det) slås man av vilken (stark) tankegång det är: "För övrigt måste det vara så i paradiset att man föds som gammal och dör där som ung. Ja, detta vore ju det underbaraste av alla liv! Att vakna upp ur sin dödande sjukdom, skrikande av plågor, ja, för att allt ska bli bäst, till och med utan morfin för att hindra smärtan. Att vara ful och äcklig, utan tänder, med rinnande ögon och öron, utan hår och vett. Och så känna hur håret återvänder strå för strå, tänderna tand för tand, hur sjukdomen försvinner, könsdriften vaknar, att kunna se sig själv i spegeln med allt större glädje dag efter dag, och, bäst av allt: att bli alltmer naiv för varje ögonblick, att avbörda sig alla löjliga kunskaper, att bli kär för sista gången och för första gången, och att redan i början äga den man älskar och sedan längta först sedan man ägt henne. Att därefter känna könets gissel sänkas, att äntligen få återvända till det man alltid längtat efter: leken, att se marken återvända, att för varje dag komma allt närmare gräset, stenarna, den kvinna ur vilken man har stigit, och så slutligen alldeles omärkligt försänkas i en lycklig ovetenhet och att inte alls känna till när slutet kommer. Ja, det vore det lyckliga livet: att få leva om ett liv, vilket som helst, men baklänges."

(Val: att ignorera budskap om att livet som det är utformat inte passar människorna. Anledning: att bevara rörelseförmåga. Allvarligt? Nej, inte för mig)