Det finns en annan rättvisa

Jag har blivit en sån bög för europeisk film på sistone, vilket t ex har medfört att jag har laddat ner och planerar att se filmen Maradona by Kusturica, vilken uppenbarligen innehåller långa otextade partier talad spanska och italienska. Hur tänker Kusturica? Hur ska det här gå? Och framförallt: Vad är det för jävla skitpirater som inte kan erbjuda en några decent subs?





Och på tal om europeisk film: jag har precis kollat klart på Sophie Scholl -- die letzen Tage. En quick recap: filmen handlar alltså om några medlemmar av motståndsrörelsen Vita Rosen i Nazityskland under Andra världskriget. De arresteras efter att ha spridit "högförrädiska" flygblad på Münchens universitet, och får sedan möta det nazistiska rättssystemets mörka sanningar. Ingen människa kan anklaga mig för att ge ut några spoilers här, eftersom filmens titel trots allt betyder "de sista dagarna".





För mig började filmen trots allt lite oskuldsfullt, det var motståndsförelse i för stora byxor med tillhörande hängslen, Sophie ser i grunden inte ut som den som vågar riskera livet för rättvisan, och ja...





Senare i filmen träffar vi också på försvarsadvokaten som ser ut som en ung John Malkovich

Tänk ännu yngre

Men det här är framförallt ett av de bästa filmena om mänskligt mod jag någonsin sett. Unga människor som går in i döden med ett leende på läpparna (ett sånt leende som säger: vi gjorde rätt), nazister som börjar inse sitt eget vansinne, samt ett budskap om att kamp som förts vidare till dagens människor.

Jag kom in på filmen efter en text av min favorittecknare Winston Rowntree. Han jämför Sophie Scholls öde med Hitlers privatsekreterare Traudl Junge. De var två kvinnor med väldigt lika bakgrund, båda var som tonåringar t ex entusiastiska över att vara en del av gemenskapen i Hitlerjugend. Sophie Scholl valde att se orättvisan och galenskapen med öppna ögon, och för det bestraffades hon med döden. Traudl Junge gjorde som många andra som hade varit en del av nazismen och hävdade att hon helt enkelt hade förstått vad som egentligen pågick, vilket som det framstår också verkade vara hennes personliga övertygelse, ända tills hon en dag gick förbi Sophie Scholls öde.

Trudl Junge insåg i det ögonblicket att sanningen aldrig hade varit långt borta för henne, och att ungdom inte var någon ursäkt för ignorans. Efter att hon insåg detta kunde Traudl Junge aldrig acceptera sig själv igen. Kort före sin död sa hon: "I dag sörjer två saker: ödet för de miljoner människor som mördades av nationalsocialisterna, samt flickan Trudl Humps (flicknamn) som saknade självförtroende och sunt förnuft för att kunna stå upp mot dem när tillfället var rätt."

Jag tänker också lite på den religiösa undertonen i filmen. Jag ser det som om det är Sophies och Hans (brodern) tro på den högre rättvisan (Gud) som ger dem det otroliga mod som de uppvisar. Jag tror dock aldrig de fick någon annan rättvisa, och det är ju det som gör filmen så förbannat sorglig. Hade jag gråtit till filmer hade jag definitivt gjort det till denna.

"Sophie Scholl is memorialized in the spirit of young people who see their youth not as an excuse for political apathy bu as a source of energy to connect with the world around them." -- Winston Rowntree

Lars Krister: en man -- del 6

Lars Krister och indiekillen förberedde sig för den stora tävlingen i filosofi. Plötsligt dök en brasiliansk man upp, han hade guldkedjor runt sin hals:

"Goddag Herr Krister, mitt namn är Lula do Pinto, jag representerar såna som du."
"Såna som jag?"
"Tävlande i filosofi, med gudomliga krafter."
"Ja, då förstår jag. Têm uma sede."
"Obrigado. Mas não vejo cadeiras."
"Que?"
[.......]
"Låt mig berätta för dig exakt vad det är jag gör. Jag kommer att verka som en officiell representant för dig i diverse sammanhang, vilket kommer medföra att du kan fokusera mer på filosofi och din gudomlighet. Jag kommer äta och bo med dig, samt ta 10 % av dina inkomster samt 15 % av din ära."
"Varav oproportionen?"
"Jag älskar ära. Och med det menar jag ATT JAG ÄLSKAR ÄRA!"
"Well, jag accepterar utan tvekan. Någonting mer?"
"En absolut förutsättning för min medverkan är att jag blir historiens heroine."
"It's a deal."

Vår nya bekantskap, också känd som vår heroine, återgick till periferin , samtidigt som Lars Krister tog på sig sin mantel.

AV GULD!

Vår hjälte var på ett synnerligen barmhärtigt humör, vilket medförde att han tillät sin nemesis inta scenen först:

"(mumlar) Det här är så fucking efterblivet."
"Goddag gott folk. Jag är en enkel man, med en enkel filosofi."
"Den store Sokrates sa en gång: 'bli inte arg på mig om jag berättar sanningen.'"
"(hostar) Det här är så kukigt efterblivet."
"Ursäkta mig."
" Jag ser mig själv som grekernas efterträdare, i rakt nedstigande led. Förnuftet finns i mitt blod, och jag predikar här idag att vi starkt ska ifrågasätta denna man, som än inte lyckats bevisa att han är någonting annat än en manisk lögnare. Ge mig tid att förklara, så har jag bevis!"

[spridda applåder, spridda burop]

[Lars Krister och vår heroine sitter under indiekillen när han levererar talet, men de sitter med en sådan skicklighet att de förminskar den jävla äckelmänniskan varje gång de tittar på honom.]

Författarens kommentar: Vad fan var det där! Helt klart det sämsta jävla talet i världshistorien. Var är dramatiken, var är stridslystenheten. Dessutom var Sokrates en noob. Nu är ju i princip det enda man önskar att indiekillen ska dö en fruktansvärd död. Tack så mycket.

Adam provocerar ...

The Wrestler måste vara den sämsta filmen som någonsin har gjorts. Mickey Rourke är typ världens coolaste brottare, men så visar det att han bara är en jävla fitta som lipar för allting. Han var liksom iväg och brottades och gjorde coola saker, och så blir hans dotter sur för det. Var var hennes mamma? Kunde inte hon göra sitt jobb och ta hand om ungjäveln?

Och varför handlar inte filmen om en brottare som typ är bäst i världen? En hård brottare som gillar att slåss...

The "I Hate Fucking Poems"-Guy Writes Yet Another Poem

Någonstans tror jag detta klassas som mindfuck:

Ni känner till bandet Tokyo Police Club? (nu kallar jag inte mig en storkonsument av musikvideor, men jag tycker mig se en trend där bra låtar sabbas av att videon centreras runt någon ful jävla unge. Vad är grejen med det?)

Ni känner självklart inte till Tokyo Police Club, men här är mitt problem: närsomhelst som en låt med TPC shufflas fram tänker jag mig att det är killen från Tokio Hotel som sjunger det hela.

Anekdot 1 om Tokio Hotel: Min förjävliga tysklärare under högstadiet hade koll på Tokio Hotel redan innan de blev kända. Varför hade hon det? Hon var ju en sådan människa som pendlade från Växjö och tyckte stövlar och sex koppar kaffe om dagen var det roligaste som fanns.

Anekdot 2 om Tokio Hotel: Är Tokio Hotel-killen kristen eller något? Finns det något bra band som har det som en viktig del av sin image att de är kristna som på allvar är bra? Är det det (hittills halvhypotetiska) faktum som stjälper Tokio Hotel? För de suger ju verkligen.

En annan anekdot: En gång på Desperate Housewives låtsades Lynette att hon var någon sort 16-årig Myspace-chic som gillade John Keats och just Tokyo Police Club.

Allt ovanstående är argument för att helt och hållet sluta lyssna på Tokyo Police Club.

*

Inläggets rubrik är självklart briljant, men nu minns jag inte alls vad jag tänkte med den.

Fredag

Inläggets rubrik har en oerhörd fjortisblogg-potential. Men jag tänkte inleda som en bokblogg:

Efter ett uppehåll på ungefär sju månader återupptog jag idag läsningen av Douglas Couplands briljanta Google-roman JPod. Och jag vet inte riktigt vad jag ville säga heller, men det är onekligen så att den innehåller (alltför) många sanningar om det omständliga samhället som vi kallar... det moderna samhället. Jag satt på tåget och läste den. Det började regna och åska och det blev alldeles mörkt ute. I grund och botten är det sånt som är väldigt mysigt. Det som också är väldigt roligt är att jag efter idag lägger ner läsandet av boken under ytterligare några veckor. Mitt liv är typ verkligen patetiskt.

*

Och i serien "jag fantiserar om folk jag ser på olika sorters kollektivtrafik när jag egentligen borde läsa en bok eller något:" vad är grejen med att bara vissa alkoholister och gränslandsalkoholister tar den allra första bussen in till stan på morgonen? De verkar på något sett mer sammanbitna och fokuserade på att nå sitt mål -- det vill säga inte så pratvilliga (inte för att det spelar någon som helst roll eftersom man absolut aldrig vill prata med dessa människor). Min teori är att det ändå är de som verkligen uppskattar alkoholen allra mest, medan de som ligger och drar sig famåt sjutiden mer gett sig in på det hela på grund av den goa stämningen (jag vet inte, men det här blev väl ett jättegrovt skämt?)

Min kompis påstod i helgen att han inte borde börja med alkohol eftersom har har enorma beroendesymptom med en massa andra grejer. Han hade varit en sån som tog den tidiga bussen.

*

Min mattelärare, som bodywise annars ser ut som killen som kommer upp om man bildgooglar "tucked in shirt" hade endast på sig en vit T-shirt idag.

Då såg han ut som Karl Lagerfeld.

*

Efter en period av tvekan kom jag idag fram till att Vietnamkriget var väldigt dåligt.

*

Och tillsist så måste jag säga att Fröken Julie verkligen fått mig att uppskatta klassiskt drama. Tack så mycket Strindberg.

Mental Note

Förihelvete Adam, läs klart inlägget innan du bloggar om skiten!!!

Det här är "min nya favoritmänniskas" mindre bra sida.

Faaan...

... Om förmåga

Kafka

Jag har hittat min nya favoritmänniska.

Lars Krister: en man -- del 5

"Det finns inte någon som helst anledning att jag skulle kunna franska, men detta är sannerligen en Battle Royale." sa vår hjälte.
"Frågan är i grund och botten hurvida det där är ett fransk uttryck överhuvudtaget." svarade indiekillen på ett ateistiskt sätt.
"Jag menar, du är väl i grunden mentalt handikappad? Varför skulle du ens vara i närheten av att kunna bemästra mer än ett språk?"
"Respekt! Jag har lärt mig genom observationer, och observationerna har lärt mig blodtörst. Respektera, annars kommer detta bli Le Battle Grand Royale."
"... Whatever. Dina ondeskefulla planer kommer aldrig besannas. Vet du om att du är ondeskefull?"
"Jag vet numera allt om allt."

I ett skeende lika subtilt som nästan allt som händer, svepte Lars Krister ner från skorstenen, över människorna och landade en bit längre bort. Indiekillen han klättrade. Usch ja. Vår hjälte använde återigen ord som sitt hjälpmedel:

"Beskåda mina färdigheter. Jag hyser dock ingen rädsla för att visa att jag är en man av folket."
"Men, påstod du inte nyss att du var någon sorts kristusfigur?" frågade en överviktig man.
"Du ska dö, påminn mig om det, är ni snälla"
"Du svarar i grunden inte på frågan..."
"Men jag har rätt i sak. Eller hur?"
"Alltså, vad fan menar du när du säger så egentligen?"
(tystnad)
"Det jag menade var..."
"Tyst! Snäll bitte!"

Den asirriterande jävla människan på alla sätt, också känd som indiekillen, hade hunnit ikapp Lars Krister.

"Såpass, jag trodde jag hade eliminerat dig."
"Öhh, jag fick gå några hundra meter, var det det du syftade på?"
"Jag utmanar dig på en tävling i filosofi!" Mannen som mer än allt var oerhört lik Lutz i 30 Rock inflikade återigen:
"Men, man kan väl knappast tävla i filosofi? På samma sätt som man inte kan tävla i musik." Och i nästa ögonblick, bara sådär, var han död. Jättekonstigt, ska tilläggas.

Och en tävling i filosofi blev det. Oavsett om konceptet är efterblivet eller inte. Det var i alla fall vad människorna i en viss småstad fick lära sig denna dag.