Stor underhållning.
*
Och förresten, världsekonomin går fortfarande fullständigt åt helvete.
måndag 28 juni 2010
söndag 27 juni 2010
lördag 26 juni 2010
Adam provocerar
Pretentiös jävla fittperson: - Ååååh, jag som bara läser en bok på fritiden några gånger om året har nu läst Dorian Grays porträtt, och jag fullkomligt avgudar den. Oscar Wilde har förändrat mitt liv, liksom, There is only one thing in the world worse than being talked about, and that is not being talked about, så klockrent, haha.
*
Var det en dålig idé att återuppliva bloggens mörkaste avdelning?
*
Var det en dålig idé att återuppliva bloggens mörkaste avdelning?
Bloggbröder
Johan Orrenius verkar vara en oerhört trevlig människa; förvisso ingen jättebra matchanalytiker, men hans fiktiva smådialoger tycker jag är oerhört kvalitativ humor.
fredag 25 juni 2010
torsdag 24 juni 2010
tisdag 22 juni 2010
Konstaterande
De mest irriterande människorna är såna som kallar sig "libertarianer". Gud vad irriterande.
söndag 20 juni 2010
lördag 19 juni 2010
2010
Läser Henrik Rydströms blogg om halvtalangen Erik Israelssons "woes". Sedan tänkte jag på hur den nya generationen fotbollsspelare alltmer framstår som ett gäng emotionellt störda vuxenbarn. Det är så klart ett resultat av den (i idealistiska termer) oproportionerliga lönenivån, men Simon Kuper har givetvis rätt när han konstaterar att lönerna i alla fall inte kommer minska. Fotbollsfans är mycket intelligentare än vad de flesta tror, men som konsumenter är vi hopplösa. Oerhört få av oss klarar av att åsidosätta sportslig framgång till förmån för långsiktighet och identitet, och så sitter vi till slut här med en kontraproduktiv verklighet där de vi vill göra till våra hjältar tvingas avprogrammera sin mänsklighet för att hantera vår press, och där de inte tjänar det minsta på att bjuda på något intelligent som bryter mönstret.
Men det bevisar också att fotbollen kommer vara bland de sista fristäderna från världskapitalismen, då försöken att göra vinst på klubbars bekostnad med all sannolikhet begravs under de närmaste åren. Under ett årtionde som jag befarar kommer bli ofattbart mörkt behöver vi fotbollen som en enande kraft, men då krävs också en intellektuell motprestation från idrotten, om vi inte vill förlora den till att bli den globala nöjesindustri som den enligt kapitalismens logik kommer att bli.
Men det bevisar också att fotbollen kommer vara bland de sista fristäderna från världskapitalismen, då försöken att göra vinst på klubbars bekostnad med all sannolikhet begravs under de närmaste åren. Under ett årtionde som jag befarar kommer bli ofattbart mörkt behöver vi fotbollen som en enande kraft, men då krävs också en intellektuell motprestation från idrotten, om vi inte vill förlora den till att bli den globala nöjesindustri som den enligt kapitalismens logik kommer att bli.
tisdag 15 juni 2010
Shock Doctrine
Jag läser en ässä om Kirgizistan, och som vanligt när det handlar om upplopp i tredje världen-länder så är det IMF:s privatiserings- och liberaliseringstvång i utbyte mot nödlån som till stor del orsakat striderna, inte de klankrig och etniska strider som media i väst förenklat och ofta rasistiskt vill förklara situationen med. Jag vet att Amnesty just nu jobbar mycket med att uppmärksamma problemen med världens slumområden, men jag är nästan övertygad om att det är få människor i Sverige som inser hur gigantiska dessa problem faktiskt är. Jag har för mig att runt en miljard människor lever i det vi betraktar som slum, extremt enkla och farliga levnadsförhållanden i jättestädernas periferi, omgivningar som omöjliggör ekonomisk och personlig utveckling, ett uttryck för en värld där avgrunden mellan de som är en del av samhället och de som inte är det sorgligt nog bara växer.
Vi behöver mer journalistik som uppmärksammar det här på ett respektfullt sätt. Till exempel ges vi under den här månaden en rätt så öppen inblick in i Sydafrikas brutala klassamhälle, om nu inte FIFA med alla sina resurser lyckas ta ifrån Sydafrika mästerskapet på alla kulturella plan. Jag tycker vi borde utnyttja såna möjligheter att lära oss något om andra kulturer än vår egen.
Vi behöver mer journalistik som uppmärksammar det här på ett respektfullt sätt. Till exempel ges vi under den här månaden en rätt så öppen inblick in i Sydafrikas brutala klassamhälle, om nu inte FIFA med alla sina resurser lyckas ta ifrån Sydafrika mästerskapet på alla kulturella plan. Jag tycker vi borde utnyttja såna möjligheter att lära oss något om andra kulturer än vår egen.
måndag 14 juni 2010
Enhörningarna, Arne Sand
Det är givetvis en av de bästa (svenska) böckerna jag läst, men ändå vill jag knappt prata om den, jag vill gömma undan att jag någonsin läst - detta mörker.
En ung man har fått beskedet att han har tvåhundra dagar kvar att leva. Tvåhundra dagar, det blir en frist där han rimligtvis bör uträtta så mycket som möjligt av det han velat uträtta i livet. Men livet, med sina besvikelser och som alltid är en skugga av drömmen intresserar inte honom längre, om det någonsin intresserar honom. Istället blir han kvar på sin dödsbädd, med sin dödsångest, som han vill eller inte vill hålla borta, för att försöka hitta någon mening eller inte hitta den - för den finns egentligen inte någonstans. Allt blir en desperat kamp mot tankarna och de olika delarna av jaget och de olika delarna av jagets kamp mot varandra - och i all absurditet väljer människan att göra en utredning och en utläggning om vad som är värdigast - och vad som är värdigast och varför det ens är viktigt, det ligger i mysteriet människan. Människan lever och strävar efter dessa enhörningar, språkets konstruktioner och lekar med oss som för mannen på dödsbädden är så långt borta att de inte finns på riktigt. Finns saker som lycka, godhet och jag när döden närmar sig via sinnesjukdomen och den kroppsliga metamorfosen jämställer honom med honom nedanför balkongen - men tänk om självmordsförsöket skulle misslyckas, tänk om dödsångesten är hans egen och han vill att den ska vara det - vad skulle de säga? Varför?
Och jag vill ju som sagt inte prata om den här romanen, eftersom jag är livrädd för den. Den är så brutalt ärlig att jag tror att jag hade behövt gå och hänga mig efter att ha yttrat ett endaste ord om någon av dess mörkaste delar (okej, fast inte egentligen). Tanken på att berättaren fysiskt dör och därmed upphör att existera när man nått sista sidan gränsar till det ohyggliga landskapet. Företaget är absurt. Och så läser jag att Arne Sand dör av en hjärntumör 1963, och att boken utgavs postumt. Ohyggligt. (Ohyggligt.)
Men det finns i alla fall ett ögonblick som är underbart poetiskt vackert, och när man tänker (på det) slås man av vilken (stark) tankegång det är: "För övrigt måste det vara så i paradiset att man föds som gammal och dör där som ung. Ja, detta vore ju det underbaraste av alla liv! Att vakna upp ur sin dödande sjukdom, skrikande av plågor, ja, för att allt ska bli bäst, till och med utan morfin för att hindra smärtan. Att vara ful och äcklig, utan tänder, med rinnande ögon och öron, utan hår och vett. Och så känna hur håret återvänder strå för strå, tänderna tand för tand, hur sjukdomen försvinner, könsdriften vaknar, att kunna se sig själv i spegeln med allt större glädje dag efter dag, och, bäst av allt: att bli alltmer naiv för varje ögonblick, att avbörda sig alla löjliga kunskaper, att bli kär för sista gången och för första gången, och att redan i början äga den man älskar och sedan längta först sedan man ägt henne. Att därefter känna könets gissel sänkas, att äntligen få återvända till det man alltid längtat efter: leken, att se marken återvända, att för varje dag komma allt närmare gräset, stenarna, den kvinna ur vilken man har stigit, och så slutligen alldeles omärkligt försänkas i en lycklig ovetenhet och att inte alls känna till när slutet kommer. Ja, det vore det lyckliga livet: att få leva om ett liv, vilket som helst, men baklänges."
(Val: att ignorera budskap om att livet som det är utformat inte passar människorna. Anledning: att bevara rörelseförmåga. Allvarligt? Nej, inte för mig)
En ung man har fått beskedet att han har tvåhundra dagar kvar att leva. Tvåhundra dagar, det blir en frist där han rimligtvis bör uträtta så mycket som möjligt av det han velat uträtta i livet. Men livet, med sina besvikelser och som alltid är en skugga av drömmen intresserar inte honom längre, om det någonsin intresserar honom. Istället blir han kvar på sin dödsbädd, med sin dödsångest, som han vill eller inte vill hålla borta, för att försöka hitta någon mening eller inte hitta den - för den finns egentligen inte någonstans. Allt blir en desperat kamp mot tankarna och de olika delarna av jaget och de olika delarna av jagets kamp mot varandra - och i all absurditet väljer människan att göra en utredning och en utläggning om vad som är värdigast - och vad som är värdigast och varför det ens är viktigt, det ligger i mysteriet människan. Människan lever och strävar efter dessa enhörningar, språkets konstruktioner och lekar med oss som för mannen på dödsbädden är så långt borta att de inte finns på riktigt. Finns saker som lycka, godhet och jag när döden närmar sig via sinnesjukdomen och den kroppsliga metamorfosen jämställer honom med honom nedanför balkongen - men tänk om självmordsförsöket skulle misslyckas, tänk om dödsångesten är hans egen och han vill att den ska vara det - vad skulle de säga? Varför?
Och jag vill ju som sagt inte prata om den här romanen, eftersom jag är livrädd för den. Den är så brutalt ärlig att jag tror att jag hade behövt gå och hänga mig efter att ha yttrat ett endaste ord om någon av dess mörkaste delar (okej, fast inte egentligen). Tanken på att berättaren fysiskt dör och därmed upphör att existera när man nått sista sidan gränsar till det ohyggliga landskapet. Företaget är absurt. Och så läser jag att Arne Sand dör av en hjärntumör 1963, och att boken utgavs postumt. Ohyggligt. (Ohyggligt.)
Men det finns i alla fall ett ögonblick som är underbart poetiskt vackert, och när man tänker (på det) slås man av vilken (stark) tankegång det är: "För övrigt måste det vara så i paradiset att man föds som gammal och dör där som ung. Ja, detta vore ju det underbaraste av alla liv! Att vakna upp ur sin dödande sjukdom, skrikande av plågor, ja, för att allt ska bli bäst, till och med utan morfin för att hindra smärtan. Att vara ful och äcklig, utan tänder, med rinnande ögon och öron, utan hår och vett. Och så känna hur håret återvänder strå för strå, tänderna tand för tand, hur sjukdomen försvinner, könsdriften vaknar, att kunna se sig själv i spegeln med allt större glädje dag efter dag, och, bäst av allt: att bli alltmer naiv för varje ögonblick, att avbörda sig alla löjliga kunskaper, att bli kär för sista gången och för första gången, och att redan i början äga den man älskar och sedan längta först sedan man ägt henne. Att därefter känna könets gissel sänkas, att äntligen få återvända till det man alltid längtat efter: leken, att se marken återvända, att för varje dag komma allt närmare gräset, stenarna, den kvinna ur vilken man har stigit, och så slutligen alldeles omärkligt försänkas i en lycklig ovetenhet och att inte alls känna till när slutet kommer. Ja, det vore det lyckliga livet: att få leva om ett liv, vilket som helst, men baklänges."
(Val: att ignorera budskap om att livet som det är utformat inte passar människorna. Anledning: att bevara rörelseförmåga. Allvarligt? Nej, inte för mig)
Counterculture
Och i debatten om de väldigt irriterande vuvuzelorna ställer jag mig - såklart - på vuvuzelornas sida. Eller - snarare - på det sydafrikanska folkets sida, för det vore ett tydligt tecken på fotbollens död om det mest utmärkande för ett lands fotbollskultur skulle förbjudas på grund av TV-tittarnas önskemål.
Det har vi i alla fall, en sport som inte är anpassad efter det kommersiella TV-mediets alla behov. Jag tror att det inte är så lite det.
Det har vi i alla fall, en sport som inte är anpassad efter det kommersiella TV-mediets alla behov. Jag tror att det inte är så lite det.
C'est moi?
Haha.
*
När jag ser Godards Till sista andetaget undrar jag vad jag uppskattar mest, Jean Sebergs (notera: inte Patricia Franchini) franska med amerikansk brytning eller Michel Poiccards (notera: inte Jean-Paul Belmondo) vuxenbarn/psykopatfasoner?
Jag landar ändå på Poiccard. Han är en sån där favoritpsykopat.
(Men är det inte en film som åldrats lite väl mycket för att inneha en sådan kultstatus? För rebellisk och för lite pasolinisk, men vad borde man förvänta sig egentligen, det framstår som att Godard precis lärt sig hur man spelar in en film. På gott och ont skulle jag säga.)
söndag 13 juni 2010
Generalisera mera
När jag ser Tyskland som första lag få ut sin maxpotential i detta fotbolls-VM undrar jag osökt varför det är just så? Det blir till ett resonemang om integration som jag tror är lika mycket en generalisering som det är fakta, men när Mesut Özil fördelar som Zidane och Marko Marin får ett litet lagom inhopp måste det väl ändå betyda något?
Förutom den för dagen helgjutna backlinjen, samt en Schweinsteiger som återigen visar att han är en helt fantastisk balansspelare, är det ju ett näst intill helt nytt Tyskland, där samma generation som förra året var fantastiska i U21-EM nu också går in och dominerar i ett VM, trots att de egentligen inte borde vara på den nivån redan nu.
Jag anser mig inte ha några större kunskaper om tysk integrationspolitik, men med reservation för att det finns rent befolkningsmässiga anledningar till varför Tyskland leds av spelare med utländsk bakgrund idag och inte för tio eller till och med fem år sedan, så blir det ofrånkomligen en symbol för ett land som klarar av att förändra sitt system när man inte längre har råd att göra någonting annat. Mesut Özil är den typen av dynamisk offensiv spelare som är nödvändig i den moderna(ste) fotbollen, och nu, plötsligt, är han symbolen för en ung generation tyska människor som klarar av att uträtta det som krävs av dem, att leda samhället snarare än att vara utanför det. Jag tror det är där en del av fotbollens kraft ligger, som en genväg till harmoni och framgång; men det är sällan det känns så enastående positivt som i kväll.
Jag vill minnas en episod för något år sedan när ledaren för den där inte jättestora, men ändå oerhört oroväckande falangen inom tysk politik som ligger och balanserar någonstans mellan den typ av högerpopulism som växer sig allt starkare i övriga Europa, och faktiskt, gammal hederlig Nazism. I någon slags intervju fick denna människa en fråga om killar som Mesut Özil verkligen borde tillåtas spela för det tyska landslaget. Det borde de så klart inte, enligt honom. En sådan som Mirolslav Klose var däremot okej. Ironin? Att Mesut Özil är halvtysk och har bott hela sitt liv i landet, medan Klose har polska föräldrar och flyttar till Tyskland först under uppväxten. Egentligen borde Özil vara en mindre outsider än Klose i det tyska etablissemangets ögon, men det är han inte. Det säger en hel del om hur 2000-talsrasismen ser ut i Europa och att den är precis lika vidrig som den alltid har varit.
Förutom den för dagen helgjutna backlinjen, samt en Schweinsteiger som återigen visar att han är en helt fantastisk balansspelare, är det ju ett näst intill helt nytt Tyskland, där samma generation som förra året var fantastiska i U21-EM nu också går in och dominerar i ett VM, trots att de egentligen inte borde vara på den nivån redan nu.
Jag anser mig inte ha några större kunskaper om tysk integrationspolitik, men med reservation för att det finns rent befolkningsmässiga anledningar till varför Tyskland leds av spelare med utländsk bakgrund idag och inte för tio eller till och med fem år sedan, så blir det ofrånkomligen en symbol för ett land som klarar av att förändra sitt system när man inte längre har råd att göra någonting annat. Mesut Özil är den typen av dynamisk offensiv spelare som är nödvändig i den moderna(ste) fotbollen, och nu, plötsligt, är han symbolen för en ung generation tyska människor som klarar av att uträtta det som krävs av dem, att leda samhället snarare än att vara utanför det. Jag tror det är där en del av fotbollens kraft ligger, som en genväg till harmoni och framgång; men det är sällan det känns så enastående positivt som i kväll.
Jag vill minnas en episod för något år sedan när ledaren för den där inte jättestora, men ändå oerhört oroväckande falangen inom tysk politik som ligger och balanserar någonstans mellan den typ av högerpopulism som växer sig allt starkare i övriga Europa, och faktiskt, gammal hederlig Nazism. I någon slags intervju fick denna människa en fråga om killar som Mesut Özil verkligen borde tillåtas spela för det tyska landslaget. Det borde de så klart inte, enligt honom. En sådan som Mirolslav Klose var däremot okej. Ironin? Att Mesut Özil är halvtysk och har bott hela sitt liv i landet, medan Klose har polska föräldrar och flyttar till Tyskland först under uppväxten. Egentligen borde Özil vara en mindre outsider än Klose i det tyska etablissemangets ögon, men det är han inte. Det säger en hel del om hur 2000-talsrasismen ser ut i Europa och att den är precis lika vidrig som den alltid har varit.
onsdag 9 juni 2010
Och du trodde...
"Jag skriver därför att jag känner ett inre behov att ta itu med vissa problem. Om man lever, ty så länge man lever för något fullgör man sitt åliggande. [...] Jag har alltid velat lämna något efter mig, men i själva verket har jag skrivit enbart för mig själv. Jag skriver därför att det roar mig." - Gustaw Herling
tisdag 8 juni 2010
Vad var ens tanken?
Det är på modet
fast än vet vi inte om det
och det är ju tur det
för framtiden är osäker
att föreställa sig mörker
Tänker man likadant i den där
kulturen du är rädd för?
Det är klart de gör
eftersom de liknar dig
fast du är rädd
Är det sant att anarkismen
och Nihilismen
och dylikt
saknar Visioner?
själsligt flörtar jag
psykiskt tillfredsställer jag behov
fysiskt imploderar jag
Oreda
ta dig i röven!
det är vulgärt
precis som sanningen
om dig
som är relativ
men inte irrelevant
i gudens ögon
som vi vägrar prata om
Panik
metodik
I'm usually not that type of
guy
odefinerbar
frågeställning
Ett svar?!
det får du ta reda på själv
Slutsatser
är överskattade
Förvirring
är däremot underskattad
Egentligen borde det vara lätt
att göra rätt
(självhat för slutrim som tenderar till det banala)
fast än vet vi inte om det
och det är ju tur det
för framtiden är osäker
att föreställa sig mörker
Tänker man likadant i den där
kulturen du är rädd för?
Det är klart de gör
eftersom de liknar dig
fast du är rädd
Är det sant att anarkismen
och Nihilismen
och dylikt
saknar Visioner?
själsligt flörtar jag
psykiskt tillfredsställer jag behov
fysiskt imploderar jag
Oreda
ta dig i röven!
det är vulgärt
precis som sanningen
om dig
som är relativ
men inte irrelevant
i gudens ögon
som vi vägrar prata om
Panik
metodik
I'm usually not that type of
guy
odefinerbar
frågeställning
Ett svar?!
det får du ta reda på själv
Slutsatser
är överskattade
Förvirring
är däremot underskattad
Egentligen borde det vara lätt
att göra rätt
(självhat för slutrim som tenderar till det banala)
söndag 6 juni 2010
lördag 5 juni 2010
Banditi a Orgosolo - Vittorio de Seta
- Men varför dör de [fåren] allihop?
- Det är väl deras öde, antar jag.
I ett uttorkat sardiniskt bergslandskap springer en (o)skyldig fåraherde och hans underårige bror runt, på flykt från rättvisan. Eller "rättvisan" snarare, då karabinjärerna endast verkar anklaga honom eftersom han är identifierbar, till skillnad från de som redan blivit banditer, eftersom de lärt sig vad som krävs för att överleva. Och mitt i allt stannar man upp och frågar sig själv: är det polis(stat)en som skapar sina egna banditer?
Roberto Saviano skriver vackert om att gråta till De Setas filmer i Skönhet och helvete: "Vittorio De Seta är dokumentärfilmens store erkände mästare. Men jag tycker ordet 'dokumentär' är förringande. Det som De Seta aldrig ger avkall på är skönheten. De Setas knep är förmågan att samtidigt betrakta både människans helvete och hennes förunderliga livskraft. Att inte svika något av synsätten. Att aldrig ge efter för ensidig information, aldrig ge efter för enbart estetiska former. Den framgång som De Seta haft i USA, Martin Scorseses kärlek till hans filmer, tror jag beror på just denna tudelade blick, besatt av det sanna och distraherad av det sköna. En distraktion som är nödvändig för att skapa kontinuitet mellan åskådare och film."
Och varför är något av detta relevant? Tja, bortsett om att det är två verk som handlar om mer eller mindre helt olika saker, tycker jag ändå slutorden i Kyrklunds Solange passar bra att citera: "Denna redogörelse har handlat om Solange och Hugo. Den har icke handlat om krig och ondska och bråd död och sådant som ligger vår tid närmare. Två personer i tryggade omständigheter, som därtill har pretentionen att inte vara lyckliga – många anser att ett sådant motiv saknar allt intresse i vår tid.
Måhända är det så."
fredag 4 juni 2010
Youth in Revolt
Det är kanske meningen att man ska bli bortskrämd av en amerikansk komedi med 6.9 i snittbetyg på IMDB, men tack vare min favoritfarbror borta på The Guardian gav jag ändå den här filmen en chans.
Den är ganska precis exakt så bra (4 av 5 toasters, fast med en riktig värdering bakom), en mainstreamkomedi som vågar vara nedtonad, något som borde göras oftare.
Castingen är helt underbar. Zach Galifianakis (som dock nog aldrig kommer toppa The Hangover och Between Two Ferns) är någon slags loser till styvfarsa (åt Michael Cera) som lurar några sjömän, vilket tvingar hela "familjen" att fly till en risig husvagn i någon slags sjönära idyll. Det finns en scen där Zach Galifianakis dricker öl på ett extremt roligt sätt, jag tror han är en mästare på sånt. Notera den 18-åriga åldersskillnaden mellan Michael Ceras mamma, Jean Smart och Zach Galifianakis. Justin Long (som var jävligt bra i Zack & Miri) är killen med mushrooms, och även om drogtemat börjar bli tjatigt i den här genren bär han upp lugnet hos den här rollen utomordentligt. Vill man göra ett film konstig i den positiva bemärkelsen är Justin Long your guy. Fred Willard är den knasige grannen som gömmer illegala flyktingar i källaren för att visa sin banala solidaritet.
Det jag dock bara älskar (med castingen) är att Steve Buscemi (briljant som udda privatdetektiv i 30 Rock) är Mixhael Ceras pappa. Steve Buscemi borde vara med i de allra flesta filmer. Det finns förresten en låt om Steve Buscemi.
*
Det jag verkligen tycker om med den här filmen, trots dess på många sätt pretentiösa ram och röriga handling, är att det är en film som berättas utifrån den mycket unga intellektuella mannens perspektiv, och alltså inte med en rätt korkad nörd i centrum, som brukligt. Michael Cera vinner definitivt mina sympatier genom att misslyckas med att få sina medmänniskor inse storheten med Fellinis La Strada, eller för den delen claima fel regissör till Tokyo Story. Att de (soon to be) förälskade upptäcker sin gemenskap genom Serge Gainsbourg (jag myntar härmed (förgäves) uttrycket Serge Gainsbourg-moment).
Bland det roligaste och bästa med filmen är att douchen som Michael Cera ska sno den söta och intelligenta tjejen från är en pretentiös fjant som skriver futuristisk poesi. Det är så jävla rätt, vi hatar väl alla dessa värdelösa (icke)poeter?
Den är ganska precis exakt så bra (4 av 5 toasters, fast med en riktig värdering bakom), en mainstreamkomedi som vågar vara nedtonad, något som borde göras oftare.
Castingen är helt underbar. Zach Galifianakis (som dock nog aldrig kommer toppa The Hangover och Between Two Ferns) är någon slags loser till styvfarsa (åt Michael Cera) som lurar några sjömän, vilket tvingar hela "familjen" att fly till en risig husvagn i någon slags sjönära idyll. Det finns en scen där Zach Galifianakis dricker öl på ett extremt roligt sätt, jag tror han är en mästare på sånt. Notera den 18-åriga åldersskillnaden mellan Michael Ceras mamma, Jean Smart och Zach Galifianakis. Justin Long (som var jävligt bra i Zack & Miri) är killen med mushrooms, och även om drogtemat börjar bli tjatigt i den här genren bär han upp lugnet hos den här rollen utomordentligt. Vill man göra ett film konstig i den positiva bemärkelsen är Justin Long your guy. Fred Willard är den knasige grannen som gömmer illegala flyktingar i källaren för att visa sin banala solidaritet.
Det jag dock bara älskar (med castingen) är att Steve Buscemi (briljant som udda privatdetektiv i 30 Rock) är Mixhael Ceras pappa. Steve Buscemi borde vara med i de allra flesta filmer. Det finns förresten en låt om Steve Buscemi.
*
Det jag verkligen tycker om med den här filmen, trots dess på många sätt pretentiösa ram och röriga handling, är att det är en film som berättas utifrån den mycket unga intellektuella mannens perspektiv, och alltså inte med en rätt korkad nörd i centrum, som brukligt. Michael Cera vinner definitivt mina sympatier genom att misslyckas med att få sina medmänniskor inse storheten med Fellinis La Strada, eller för den delen claima fel regissör till Tokyo Story. Att de (soon to be) förälskade upptäcker sin gemenskap genom Serge Gainsbourg (jag myntar härmed (förgäves) uttrycket Serge Gainsbourg-moment).
Bland det roligaste och bästa med filmen är att douchen som Michael Cera ska sno den söta och intelligenta tjejen från är en pretentiös fjant som skriver futuristisk poesi. Det är så jävla rätt, vi hatar väl alla dessa värdelösa (icke)poeter?
torsdag 3 juni 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
