Lars Krister: en man -- del 3

Följetongen som bland annat har beskrivits som "utomordentligt dålig prosa" är tillbaka.



*



Lars Krister funderade på anledningen till sina tillkortakommanden. "Kanske läget på arbetsmarknaden har frigjort arbetsmöjligheter för en sån som mig", tänkte han. Sagt och gjort, Lars Krister begav sig till arbetsförmedlingen. Väl framme möttes han av en skylt: "öppet", stod det på den. Detta väckte bara hans misstankar om att det hela var en fälla ännu mer. Vår hjälte visste att han var tvungen att förbereda sig, och låtsades att han vässade kniven i sin bakficka. Eller var det en kam? Det var en kniv.



Lars Krister klev in på kontoret. Det luktade som lukt, ansåg han. Det luktade också körsbär. Trots sin hjältestatus tvingades han stå i kö, en stund. Lars Kristers stora stund närmade sig så sakteliga, och för att uppnå maximal excellens var han självklart tvungen att ta upp sin kam från bakfickan och justera sitt annars fagra hår. Till Lars Kristers nackdel var att kammen var en kniv. "Du blöder ymnigt!", utbrast en slipsklädd man. Även i Lars Kristers egen värld blödde han ymnigt.

Satiken. Om det var någons huvud som kunde blöda ymnigt, så var det Lars Kristers. Han stormade ut ur lokalen. "Varför!!!", skrek han. Han grät inte, han sprang. Hem ljuva hem. Han visste på ett sätt eller annat att hemmet var hans räddning. Nu var han där, fast i imperfekt.

Vår hjälte stod och beundrade sitt mästerverk (det var skitfult). I sina tankar drömde han att han skrev "Ni skulle varit snällare mot mig" i sitt eget blod under takterassen. Han klev upp på verandan. Det kändes bra. Sedan plötsligt: sirener.