Det där halvpoetiska lovinlägget har ju väntat på sig. Den förargliga blogkrampen har smygit sig på. Ungefär som wanker's cramp, fast inte alls egentligen.
Man vaknar vid halv elva och rostar bröd. Ägnar sig sedan åt 14-årings-nöjet Football Manager. Diskuterar det hela med din man. And so on...
Jag menar, jag har typ bara läst igenom min RSS-läsare en gång, det finns inget innehåll.
*
Film finns det dock. Här är mina reaktioner på de tre jag sett i veckan:
Gran Torino: Den briljanta sidan The Editing Room skrev i sitt alternativa manus "(scowling)" (ung. titta bistert) innan alla Clint Eastwoods repliker. Sheer brilliance, that one. Och det går ju inte att smälta hur badass Clintan är. Han är den bittre pensionären som är den enda som bor kvar när gulingarna tar över området. Clintan är typ rasist, fast efter några öl accepterar han gulingarna. Han tar de goda gulingarna under sitt beskydd, medan han går på de onda gulingarna. Ibland är det så oerhört skönt att se en film som man vet inte är baserad på verkligheten. Tänk dig att Harrison Ford skulle spela Indiana Jones om 15 år igen, och att det faktiskt skulle vara en bra film. Sån är typ Gran Torino.
Milk: Jag gillade Slumdog Millionaire, men på något sätt finns det ytterligare en nivå av greatness när det är biografier vi pratar om. Emile Hirsch är söt och en av de bästa i världen på att säga "fuck-". Josh Brolin är bra som den sobre mannen som dras ner av misslyckanden och avundsjuka. But who am I kidding? Det är Sean Penns film, en film som återuppväcker det där hatet mot all falskhet som du förhoppningsvis har inom dig.
No Country For Old Men: Nu är jag arg på akademin. There Will Be Blood borde ha vunnit. Men, Anton Chigurh är självklart en av 2000-talets mest briljanta karaktärer. Woody Harrelson var också väldigt skön. Men den här filmen håller inte ihop ordentligt, Chigurhs pwnage lämnar lite väl mycket tomhet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar