For the Unemployed and Underpaid

För oss som då och då lyfter blicken och ser det som alltmer börjar likna ett maktlöshetens samhälle trots att han som sitter där, precis jämte mig, endast ser regn innehållande rekordtillväxt och vemvetvad (hur skulle han kunna veta att det faktiskt är surt, varför gå ut i regnet när man inte måste?); vi som när vi ser detta tänker - det här ska jag allt skriva en dikt om, kan jag tycka borde låta sig inspireras av Jenny Gustafssons dikt "Skogshuggarens dotter" publicerad på Tvärdrags hemsida. Uppmuntran i form av att sådan poetisk talang finns behövs sannerligen en vecka som denna: då ledande moderater efter fyra och ett halvt år vid makten alltså börjat prata om barnfattigdomen, och man gör det på ett så vidrigt genomcyniskt vis att till och med jag fylls av äckel.

Vi moderater ser allvarligt på detta problem och vill minska antalet barn som lever i familjer med socialbidrag.

För så formulerar sig väl inte bara personer som saknar all form av språklig känsla (något som förenar i princip alla moderatskrivna debattartiklar jag genom åren tvingat mig själv att läsa), utan också sådana som med all tydlighet vill visa upp att de egentligen inte bryr sig om frågan så värst mycket. Mest utrymme lägger moderatmupparna istället på att falskt hävda att barnfattigdomen sakta med stadigt har minskat som en följd av regeringens politik (den har ökat, antagligen betänkligt).

Vårt nästa steg i att bekämpa fattigdomen är att, fram till 2015, minska de 140 000 barn som lever i familjer med ekonomiskt bistånd till under 100 000.

Ett tips: om du tacklar en förhållandevis komplex samhällsfråga där du trots din position långt ifrån har full kontroll över dess utveckling, formulera dig då inte som att du har det.

*

John Darnielle sjunger om någonting liknande i "Estate Sale Sign" - det annars mest poppiga experimentet på årets, tror jag, hittills bästa album All Eternals Deck. Samma vecka som vi fick ta del av den briljanta Onion-rubriken American Dream Declared Dead As Final Believer Gives Up, och det är samma bistra porträtt av USA 2011 som på till exempel fjolårets Broken Bells-album, eller på Decemberists nya från i januari. Fast få artister - skulle jag hävda - är lika finurliga och framförallt innerliga som Darnielle. För när jag lyssnar på Mountain Goats framstår det som sällsynt självklart att glädje såväl som lättnad finns att finna i kampen, så länge den är enad. Vi som förunnats en stabilare grund än albumets Kain lyckas till slut finna en absurd lättnad i fördömelsen, och istället glädjas över att ju längre tid man tillbringar på sin plats, ju mer nyanser av den får man att gå ihop. Och sedan finns det ju så klart en rätt fin högre tr(i)o för vissa, och ett kanske kanske för oss som blir kvar. Eller som Los Campesinos! uttryckte det:

Some people give themselves to religion
Some people give themselves to a cause
Some people give themselves to a lover

I have to give myself to goals

Fast jag erkänner att sånt är flyktigt. Fast religionen, den avstår jag ändå från.