Calciatorno

Poesi och fotboll, det tror jag är allt vad den hä vintern orkar med. Så:

Nu i dagarna spelas de första matcherna i upplösningsfasen av Mästarligan (för att anspela på den nya trenden att kalla Europa League för "Europaligan"). Vi har fortfarande inte fått vårt Zilina till de allra största matcherna på vårkanten, men försvagningen av den absoluta europatoppen har definitivt medfört en ökad skrällpotential hos lag från mellanligor med intakt spelarmaterial och en viss europaerfarenhet. Förvisso innebar januarifönstret i viss mån en backlash för utjämningstrenden inom toppfotbollen, men man har ändå en rätt stark aning att de lånade spenderbyxorna i stor utsträckning kommer slå tillbaka i alla fall mot de som inte lyckas uppnå kortsiktig sportslig framgång genom den metoden - i och med ett Financial Fair Play reglemente som trots allt verkar respekteras i den mån att det verkligen kommer få en inverkan på hur dessa storklubbar drivs. Stormatcher i CL i all ära, men den här veckan blir jag ändå minst lika glad över att TV4 Sport prioriterar att bygga upp sina UEFA-cuprättigheter kring ett långt studioprogram - precis vad denna högst underskattade turnering förtjänar. TV4 visar trots allt återigen att man besitter en kompetent ledning för fotbollsprogrammen - även om det i grunden väldigt sympatiska söndagsprojektet Club Calcio handikappas någonting våldsamt av att sändas på reklam-TV, en sändningsform man rent idealiskt hade undvarat fotbollen. Förvisso sämre än den alltid superkompetenta kompisen Canal +, men ändå överlägsna katastrofkoncernen Viasat, som trots ett gäng fina kommentatorer och Erik Niva lyckats skapa en fruktansvärt plastig soppa av den mest centrala rättigheten i svensk TV-historia: engelska högstadivisonen. Men låt oss nu roa oss med att plocka isär de moraliska beståndsdelarna av CL-åttondelarna - never mind the results, vilka förtjänar egentligen att gå vidare. Supersubjektivt:

Milan - Spurs

Milan är i den nuvarande situationen den klubb jag tycker minst om i Italien. Inget motstånd mot la tessera, ägd av vidrige Berlusconi (klubbpresidenter brukar förvisso inte vara lagens änglar, men rent subjektivt är den en enorm skillnad mellan att vara vidrig från ett outsiderperspektiv och att vara vidrig med makten i handen), ha ett överskattat lag men leda ligan trots detta, favoriseras av makten. Ändå försvinner de totala antipatierna genom klubbens italienska säte, en kombination av en vilja att Serie A-koefficienten ska vara så stark som möjlig vid eventuellt europaspel för Fiorentina, samt även en liten moralisk seger för vi som konsekvent hävdar att den italienska fotbollens styrka underskattas.

Jag är som tur är tillräckligt gammal för att se Tottenham Hotspur som en förlorarklubb i grund och botten. Därför är det så klart fantastiskt roligt när det går jättebra för Spurs. Laget byggas trots alla förstärkningar fortfarande i stor utsträckning kring en kärna av brittiska spelare som man fortfarande har svårt att förknippa med The Champions League Glamour: typ Michael Dawson eller Jermaine Jenas. Dåligt med Spurs är att deras framgångssaga inte går att ta ifrån fiffelgubben Harry Redknapp, samt klubbledningens uttalade vilja att överge White Hart Lane för en arena i en helt annan del av London.

Facit: Man hejar på Spurs.


Valencia - Schalke

Valencias ekonomi var katastrofal, man tvingades sälja sina bästa spelare, vilket bidrog starkt till den förfärliga centeringen av spansk fotboll de senaste säsongerna. Ändå har man byggt en jättefint lag på nolltid utan att sänka lagets standard i någon högre grad. Tino Costa, Aduriz och nu senast den framtida försvarsgeneralen Adil Rami från Lille är alla jättesmarta värvningar. Så borde alla ledningararbeta.

Schalke har däremot hamnat under diktatorgalningen Felix Magaths styre. Title challenge i fjol förvisso, men rent ideologiskt är det fullständigt förkasligt att ge en manager den nivån av makt över en klubbs utveckling. Nästan hela laget utbytt på 1,5 år, för dyra värvningar samt kasst spel har gjort supportrarna desillusionerade med Magaths projekt. Ändå: Gelsenkirchen är en postindustriell stad med allt vad det innebär, och Schalke är kanske den mest otursförföljda klubben i den moderna fotbollsvärlden: klart att det är en klubb man i grunen sympatiserar med.

Facit: man hejar på Valencia

Roma - Sjachtar

Roma genomgår en mycket större existentiell kris än vad jag tror deras suportrar förstår. Man har inte haft några pengar på länge och det troliga är väl att de nya ägarna kommer genomlida en jobbig inkörningsperiod i il calcio. Ändå har man en större potential att slå Europas jättar än till exempel Milan - trots att det egentligen inte verkar ha funnits en särskilt klar transferstrategi de senaste åren.

I viss mån tycker man väl att det är kul att det går bra för östeuropeiska lag, och då är Sjachtar ett extremt välskött sådant. Trots att den liksom alla oligarkklubbar är tämligen osympatisk ska man ge dem att deras betydelse för människorna i Donetsk är fortsatt väldigt stor, även om det också har en politisk baksida i och med hur dagens Ukraina ser ut.

Facit: man hejar på Roma

Arsenal - Barcelona

Arsenal hyllas för sin välskötta ekonomiska plan och att man är självförsörjande är i grunden bra. Men tyvärr är en stor del av källan till de ekonomiska framgångarna en klubb som genuint känns frånkopplad från sina rötter - kanske en symbol för ett London som de senaste 20 året blivit alltmer metropolitiskt, på gott och ont så klart.

Barcelona styrs delvis av ett gäng galningar. Det moraliska värdet av att ha 2000-talets hittills bästa lag borde rimligtvis urholkas av att det bevisligen finansierats av en enorm skuldsättning. Ändå är Cruyff-ideologin som genomsyrar La Masia och en betydande del av klubben ett unikt sätt att nå den extrema framgången inom fotbollen - utan att nödvändigtvis behöva ta på sig spenderbyxorna. Så mycket som man rent instinktivt vill gå emot den kulturella massströmningen som FC Barcelona de senaste åren varit så finner jag ändå ett underskattat värde i en fotboll där eror fortfarande summeras av att de framgångsrikate klubbarna också varit de allra mest visionära - att vinnande lag säger oss något om den kultur och de idéer de kommer ifrån. Jag säger inte att jag hoppas att Barcelona vinner årets CL, men bland ett urval av de andra rimliga segerkandidaterna hittar jag ingen klubb som egentligen förtjänar det mer.

Facit: man hejar på Barcelona, fast hjärtat kommer heja på Arsenal

Real Madrid - OL

Det är förvisso underhållande att följa José Mourinhos eskapader även i Madrid, men faktum kvarstår att det är en klubb och en manager som inte har alls särskilt mycket att falla tillbaka på om de inte vinner. En fotboll utan Real Madrid och José Mourinho hade förvisso varit en tråkigare fotboll, men en fotboll där deras beteende är den accepterade normen vore en förfärlig fotboll.

Lyon känns lite mer lagom på senare år. Ett lag som inte längre är tillräckligt bra för att dominera Ligue 1, även om man försöker som med Bastos- och Gourcuffvärvningarna. En väldigt välskött klubb, vilket på modern footballspråk är en eufemism för corporate - men det känns ändå mer okej här än på andra håll eftersom klubben inte har något betydande historiskt arv att förvalta.

Facit: man hejar på OL

Chelsea - FC Köpenhamn

Två i grunden väldigt osympatiska klubbar. Chelsea räddas i viss mån av att supportrarna från pre-Abramovich-tiden i mångt och mycket fortfarande definerar följet, medan FC Köpenhamn är en tråkig produkt av en sammanslagning som drivs på ointressant företagsmässiga grunder och är börsnoterat och allt. Det roliga med Köpenhamn är trots allt att de kommer från Danmark och att de har ett mycket sämre lag än Chelsea.

Facit: man hejar på FC Köpenhamn

FC Bayern - Inter

Så mycket som man uppskattar Van Gaals Badstuber-satsning så är det mest väldigt tråkigt att återigen se att Bayern inte lyckas hitta en tränare som delar klubbledningens vision om vad man vill vara för klubb. Unnar dock Arjen Robben ytterligare framgångar, hans fantastiska fjolårssäsong skattas alldeles för lågt.

Inter fick fjolåret, och nu känner väl de flesta att det ändå får räcka. Men bland tankarna på mardrömsfinalen Real Madrid - Barcelona eller en innehållande Chelsea eller Man United kan Inter bli vår räddande ängel också i år - ett lag med en fantastiskt hög högstanivå, vore kul om de kom någorlunda långt också i år.

Facit: man hejar på Inter

Man United - OM

I den mån det kan vara synd om Man United-supportrar är det synd om dem på grund av sättet den gräsliga Glazer Family sköter klubben. Världens mest lönsamma fotbollsklubb fick plötsligt en gigantisk skuld över öronen, det borde givetvis vara förbjudet på alla plan. Men den här klubben har trots allt redan vunnit alldeles för mycket: lite åttondelsrespass och femteplatser i ligan skulle allt göra dem gott.

OM är ju trots allt den bästa av de klubbar som är kvar till slutspelet i år. Europas största vänsterklubb (i viss konkurrens med Celtic, kanske) från en tämligen unik stad som fortsätter vara ett oppmärksammat exempel på hur det moderna europeiska samhället skulle kunnat byggas, på ett sätt där alla är med i vårt gemensamma samhälle på ett sätt där vi inte vänder oss mot etniska skillnader. Klubbledningen är väl förvisso inte genomsympatisk, och pengar kastas omkring lite väl frikostigt för att man skulle kunna göra några anspråk för att sköta klubben på ett alternativt sätt som till exempel St. Pauli. Man har länge förlikat sig med tanken att klubbar som OM, Roma eller för den delen någon av Atenklubbarna aldrig kommer vinna den här turneringen just eftersom det skulle betyda för mycket. Det skulle vara det ultimata beviset på att fotbollen är något det inte borde vara om samhället byggts på rimliga grunder, och frågan är väl om vi vill få den realisationen.

Facit: man hejar på OM