Adrian Mutu - ett testamente

3 år ungefär med det här laget nu - jag var fantastiskt bortskämd fram tills mars förra året. Sedan dess har det mesta gått åt helvete, kanske det klär mig bättre. Jag minns för tre år sedan, det var kanske just det lilla momentet som fick mig på fall - Fabio Liverani driver bollen framåt några meter på mittplan, slår en trettiofemmeterspassning med vänstern upp mot straffområdesgränsen, Adrian Mutu tar emot och momentet fortsätter. Det blir mål eller så blir det inte mål, det är rätt vackert oavsett, Liverani-passningen sitter korrekt nio gånger av tio. Den säsongen just blev det mål rätt ofta, Pazzini skulle göra dem men man tröttnade på den vägen rätt fort. Adrian gjorde sjutton, och sen kom vi till Champions League - före Milan, det glöms inte bort. Sen kom vi till semi i Uefa-cupen också, fast Rangers vann fullständigt undeserved, och Liverani missade straff.

Visst var man knäckt men allt följde som i en logisk utveckling - vi värvade framförallt Gilardino för Della Valle-pengar men i bakgrunden byggdes en väldigt spännande dynamik med hela den satsningen. Vi kom till Champions League igen, före Roma den hät gången, fast det var Genoa som utmanade oss, det är Gasperinis 3-4-3 som man minns. Mutu var skadad mycket, men vid den tidens fanns mycket hos oss och han tonade som fram- och tillbaka. Jag var förresten väldigt engagerad över Italiens försök att vinna EM sommaren 2008 - de mötte Mutu-ledda Rumänien i gruppspelet och Mutu missade soldidariskt mot mig straff. Italien gick till kvartfinal, där de tvingade Spanien till straffläggning. De var sämre, men det gick till straffar, och alla trodde vid den punkten att Italien skulle vinna. Nu blev det inte så, men det borde vi komma ihåg oftare när vi tar det spanska landslaget som sedan dess fortskridit till att ta hela världen med storm - men framförallt när Roberto Donadoni sparkas på till höger och vänster i olika sammanhang.

Men alltså, augusti 2008-januari 2010 är ett Mutu-töcken för mig. Det fanns briljans inbäddad mellan de kortlånga skadeuppehållen, det kom en Jovetic till oss alla någonstans däri också, men främst var det en väntan på att allt skulle rättas till och att vi skulle få se den där återstående briljanta säsongen som hade väntat runt hörnet. För knappt ett år sedan var oddsen för detta lägre än vad man hade ansett dem vara under en längre tid - men sen kom alltså den där dopningsavstängningen, Satans dopningsavstängning. För är det inte ödets ironi när man låter inkompetens och Arne Ljungqvist-byråkrati ta makten över idrottens regelverk att människor som inte dopat sig döms till långa avstängningar. Ni vet, det finns väldigt uppenbara anledningar till varför vi aldrig ser några fotbollsspelare åka fast med epo eller anabola steroider, man kan inte dopa sig till framgång inom fotbollen. Eller - tillåt mig att rätta mig, slösa bort människors pengar på att testa efter riktig dopning om ni så vill, men tramsa inte runt med människors frihet över några skumma preparat som korkade fotbollspelare inte förstår kan finnas i de skumma naturläkemedel som korkade fotbollsspelare kan få för sig att börja använda.

I november var han dock tillbaka på plan, men något bra har han inte varit. Men han utmärkte sig ändå från den totala otajming som de flesta av Fiorentinas offensiva spelare lyckats utstråla gång på gång den här hösten. Lite funktionell förlighet i utbyte för att få fira ett enkelt mål like it meant the world. Jag tänkte: låt gå till sommaren, eller låt gå till Ritorno Jovetic eller - det måste gå till Mercato Gennaio. Och det gick alltså fram till i förrgår - ett kontraktsbråk vars detaljer ännu inte framstår som särskilt tydliga föranleder en total spricka mellan spelare och klubb efter att Mutu lämnar truppen inför Bologna-matchen. Att vara tydliga med att kontraktet kommer brytas är det enda rimliga svaret på Mutus respektlöshet, och nu skulle väl i princip endast en fullständig ursäkt från spelaren, men det kommer inte hända - han har gjort sin sista match för klubben. Vår hjälte, som vi hoppats på honom, men nu är ingen riktigt ledsen egentligen. Det måste vara svårt att vara Adrian Mutu dock, främst för att det är vansinnigt orimligt att bli dömd till att betala 170 miljoner i skadestånd till brottslingen Roman Abramovitj över att ha använt kokain. Vi lät dig puckla på lite otrevliga servitörer för att vi tyckte synd om dig över det, men inte hade du väl trott att du i nuläget skulle vara större än tröjan? Nej, du ville inte vara vår längre, och med en årslön på 2 miljoner Euro är också vi lättade över ditt ersättningsfria avsked.

Jag tror inte du och din skuld kommer sluta era dagar på ett lyckligt vis, men trots allt, när allt lägger sig, kommer jag nog komma fram till att jag fortfarande tycker väldigt mycket om dig. Men det är svårt att vara även för oss andra, jag hoppas du inser det någon gång. Och vad väntar på andra sidan? Sjutton Primavera-lag som stormar ut i verkligheten, har vi tron hos våra etablerade ragazzi för att fånga upp dem? Tja, dagen efter Marco Marchionni surmulet gör en scen över att bli utbytt i en match där han spelat dåligt är väl grundinställningen av pessimistisk natur. Fast samtidigt, en fullständig återkomst av Capitano Montolivo höjer förhoppningarna över en god vår - även om han inte är så värst bra på att vara Capitano den där Riccardo. Men passningsspelet ursäktar allt när man letar efter glädjeämnen i tillvaron.