Efter att precis sett klart Boy A så vill man (jag) mest ställa mig och skrika på alla jävla människor som alltid säger att ens misstag helt och hållet är ens eget fel, som alltid ropar på hårdare straff och som (till synes) är alltför upptagna med sitt eget liberala självförverkligande för att kunna förstå sig på hur människor kan förändras, och växa.
Jag borde skriva en roman om verklig smärta någon gång, eller anordna stor filmvisning av ovan nämda film.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar