Fever Pitch, Nick Hornby

Jag tror att den här boken är en fantastisk ögonöppnare, inte bara för alla er utomstående, utan även för vi som lever med besattheten för fotbollen varje dag. Vi är fullt medvetna om hur fåniga vi framstår och att vi förvandlas till fullständigt irrationella människor så fort vi är i närheten av detta (i alla fall på ytan) fåniga tidsfördriv. Men Fever Pitch är en bok om varför vi beter oss som vi gör, och vad den unika känslan som framkallas av att heja (vilket fruktansvärt fånigt ord) på ett fotbollslag, och vad det säger oss om oss själva.

"Absurdly, I haven’t yet got around to saying that football is a wonderful sport, but of course it is. Goals have a rarity value that points and runs and sets do not, and so there will always be that thrill, the thrill of seeing someone do something that can only be done three or four times in a whole game if you are lucky, not at all if you are not. And I love the pace of it, its lack of formula; and I love the way that small men can destroy big men (watch Beardsley against Adams) in a way that they can’t in other contact sports, and the way that the best team does not necessarily win. And there’s the athleticism (with all due respect to Ian Botham and the England front row, there are very few good fat footballers), and the way that strength and intelligence have to combine. It allows players to look beautiful and balletic in a way that some sports do not: a perfectly-timed diving header, or a perfectly-struck volley, allow the body to achieve a poise and grace that some sportsmen can never exhibit."

Det är som han skriver, fotboll är den perfekta sporten. Jag brukar ofta sitta och fundera på hurvida fotbollens estetiska kvaliteter är så storslagna som man ofta upplever dem, eftersom det allt som oftast tycks vara omöjligt att beskriva det hela med ord utan att få allting att framstå som pretentiöst och banalt. Man faller ofta i fällan att jämföra det hela med konst, men det slår mig att de båda på många sätt faktist är varandras motsatser. Konstens storhet ligger i grund och botten i att fånga, fixera och uttrycka känslor; medan fotbollens storhet definitivt ligger ligger i det oförutsägbara. En överstegsfint av Mancini (tio poäng till den som förstod det skämtet), en smekning av Fabio Liverani, en tackling med dobbarna före av Cyril Rool, Stevan Jovetics hår, slutresultatet 5-5; allt sånt gör mig bara mer och mer fascinerad.

I Fever Pitch är Hornbys allmänna fotbollsintresse dock förminskat till ett litet sällskap anekdoter, för det är en bok om hans 20 år långa förhållande till Arsenal. Man följer inte ett lag under en stor del av sitt liv bara för att ha roligt (eller för att ha roligt överhuvudtaget), det är snarare ett slags uttryck för ens skyldighet gentemot klubben och i grund och botten sig själv. Paradoxen är att Hornby under alla som helst omständigheter måste vara på plats på Highbury (som sedan några år inte existerar längre, men så här är det ju man skriver om litteratur), för att under matchen må dåligt i potentiellt 90 minuter plus stopptid (1-0-ledningar är hemska att genomliva). Det är irrationellt, men ändå engagerar det miljontals människor. Nästan allt kretsar kring väntan, väntan på någon form av fullständig seger. Det är känslan av att väntan är över som Hornby sätter ord på (även om han inte sätter ord på den) i bokens starkaste passage:

"There is then, literally, nothing to describe it. I have exhausted all the available options. I can recall nothing else that I have coveted for two decades (what else is there that can reasonably be coveted for that long?), nor can I recall anything else that I have desired both as man and boy. So please, be tolerant of those who describe a sporting moment as their best ever. We do not lack imagination, nor have we had sad or barren lives; it is just that real life is paler, duller and contains less potential for unexpected delirium."