Behind the Scenes: Adam tittar på fotboll

Efter en dryg vecka med kringresande till och från diverse hushåll tar vi långhelg och ägnar oss åt allas vårt favoritnöje: fotboll.

17.00 Birmingham - Tottenham: Våra managers ser ut såhär och... såhär. Det är sånt som är storheten med brittisk fotboll. Jag kommer in till andra halvlek, lagen har uteslutande brittisk prägel, och utmärkt nog står det 0-0. Spelarna har namn som Stephen Carr, Scott Dann, Keith Fahey och Lee Bowyer. Luka Modric har små briljanta fötter, Peter Crouch är lång, Wilson Palacios kan springa och glidtackla och Jermain Defoe har en exceptionell förmåga att "vinkla in mål". Birminghams... asiatiskt präglade hedersläktare personifierar mänsklighetens ironi. Spurs (Tottenham) gör 1-0 i mitten av halvleken, såsom ett lag med individuella kvaliteter brukar göra. Sedan släpper man in ett mål av Liam Ridgwell (du kan avgöra spelartypen enbart genom att titta på namnet) på tilläggstid. Det gör man eftersom man är Spurs. Man är den typen av lag vars fans är övertygade om att laget max kan nå en sjätteplats vid säsongens slut, trots att man efter halva säsongen ligger på den fjärdeplatsen som man helt klart har tillräckligt bra spelare för att kunna hålla. Nu tar vi paus för att skriva ett blogginlägg om litteratur.

19.00 Bari - Palermo. Palermo är ett lag fyllt med personliga favoritspelare: Edison Cavani, en bättre Jermain Defoe; Javier Pastore, ett dribbla-dribbla-överstegsfint-snurra upp försvararen-skjuta i mål med en fin båge-supertalang-geni-fenomen; bloggens namne, Fabrizio Miccoli, med ett av de finaste rörelsemönstren i världsfotbollen och så givetvis Fabio Liverani, mannen som får en att sitta klistrad i nittio minuter (fast han orkar nästan aldrig spela mer än sextiofem) för att se honom slå millimeterprecisa femtiofemmeterspassningar med vänsterfoten (och ja, han är känd för sitt kedjerökande). Bari har bra kontringsspelare och kommer från Syditalien. Palermo är också en av de just nu allra största konkurrenterna till ett av mitt livs stora kärlekar, Fiorentina. Jag hatar dem innerligt. Efter knappt sextio minuter får Liverani sitt andra gula kort efter en trött och klumpig stämpling. Utvisningen är dock åt helvete, Liverani borde få göra sånt. Jag missar de tre första målen men ser en underbar uppvisning av Pastore, en straff och en underbar touch av Barreto. Bari vinner med 4-2, jag sitter och småmyser.

19.54 Burnley - Chelsea. Jag tänkte egentligen inte se den, men när man ser att det står 1-1 mitt i andra halvlek är det ju omöjligt att motstå. Burnley spelar över sin förmåga, pressar och försöker sig på hyfsat avancerade passningar. De kommer förlora det här. Märklig situation i 73:e minuten, Chelsea får inte straff när en av deras spelare ramlar i straffområdet. Den här typen av matcher borde avgöras på feldömda straffar. Florent Malouda är förresten kanske inte slut. Och ja, i 83:e nickar otrohets-Terry in 2-1, det brukar gå så. Carlo Ancelotti visar vecka efter vecka varför det går tio bra italienska tränare på varje engelsk.

20.20 Lille - Lens. Det är kolgruvederby och grejer (Pierre-Alain Frau). Jag ser att den belgiska trollkarlstrequartistan Eden Hazard har gjort 1-0. Värme i hjärtat. Lens är inte särskilt nära att kvittera på slutet. Lille tar en Champions League-plats om inte Marseille och Lyon skärper sig.

21.00 Sporting Gijon - Barcelona. Okej, Barcelona leder 1-0 borta på El Molinon, de håller det här nio gånger av tio. Istället undrar jag om det verkligen är så att Google inte erbjuder den här briljanta funktionen där man kan stryka över ett stycke text, här praktiserad av Simon Bank? Och Barca höll undan, men visst är Sportings fans fantastiska?

21.50 Napoli - Genoa. Kvällens misters ser ut såhär och såhär (och nästan såhär). Det är sånt som är storheten med italiensk fotboll. Jag tänker mig att Genoa har åkt till Neapel för att förlora med 3-0, men man håller faktiskt ihop det ganska hyfsat, hur man nu gör det med en 3-4-3-uppställning (3-4-3!!). Napoli, being one of the greatest rivals of Fiorentina currently, är givetvis också ett objekt för mig att rikta min missunnsamhet. Vid slutresultatet 0-0 fortsätter småmyset.

22.25 Montpellier - Marseille. Såhär ser Montpelliers president ut och såhär slutar l'OM:s matcher. Det är sånt som är storheten med fransk fotboll. Och mot all jävla logik (vilket är OM-logik) vinner nykomlingarna med 2-0 i sitt utomordentligt fula matchställ (det är ert hemmaställ! hurfan tänker ni?). Bordeaux fick tidigare under kvällen 0-0 hemma mot Boulogne (där Olivier Kapo har dykt upp), och nu ser tabellen ännu mer absurd ut.

23.00 Deportivo La Coruna - Real Madrid. 0-2 i paus?! Näh, vi tar och tittar på lite Gigi Becali- (tänk dig att SVT:s chefer en månad innan valet tänker såhär: "Fan, klart att Bert Karlsson ska vara med och diskutera våldet i samhället." Tänk dig detta gånger en miljon så är du framme vid Gigi Becali.) och Maurizio Zamparini-klipp istället (mycket sevärt även om man inte förstår italienska. Hans Wall Enbergska gångsätt och hans blick gör det uppenbart vid första blicken att han är psykiskt sjuk. Denna (psykiskt sjuka) man styr enväldigt över Syditaliens näst största klubb. Han har sparkat en och samma tränare fyra gånger). Okej, nu fick visst Deportivo straff och lyckades skjuta in den på måfå. Nä, never mind förresten, Benzema gjorde 3-1.

Lite så kan det te sig.