Om att heja på ett fotbollslag

Det är min hemliga dröm att likt Erik Niva skriva ihop ett hyllningsinlägg efter till exempel Robert Enkes död och snabbt få ett fyrtiotal välskrivna och begåvade kommentarer.

Men så där är det inte, och det är därför jag får nöja mig med det här, ännu ett förklarande inlägg om mitt fotbollsintresse:

Jag minns förspelet till en svensklektion för några veckor sedan. Jag gick runt och var själsligt nöjd i min (svindyra) Fiorentina-tröja den dagen. Björn frågade mig:
"Vad är det för fotbollslags tröja du har på dig?"
"Fiorentinas," svarade jag.
"Men... det är ju ett italienskt lag... det går ju inte," sa han innan han började göra det han är bäst på: organisera stolar och bänkar.

Så här i efterhand och så här i detta obskyra sammanhang kan jag berätta att det visst går.

Ja jag vet, det är klyschigt att likna fotbollsintresse med kärlek, men hur man än tänker på det kan man inte hitta något annat svar än att det är så det är: du älskar ditt fotbollslag -- och du är en ful och naiv idiot som inte har något bättre för dig. Det är och kan aldrig vara ett frivilligt val -- ditt lag äger dig, det söker upp dig och tvingar dig att prioritera bort dina vänner, leta efter streamar och sitta och bröla inför hela världen. Sen går de överbetalda fotbollsspelarna ut och förlorar, du blir obligatoriskt hånad av hela din omgivning, din fotbollsklubb går i konkurs eller köps upp och flyttas till Milton Keynes. Du är en idiot, en stolt idiot som är fast i ditt korkade förhållande till din värdelösa fotbollsklubb, och du kan inte välja bort det, valet görs inte av dig.

Idioter (okej, förlåt) beklagar sig alltid över att det görs för lite mål i fotbollsmatcher, och att de därför tycker att till exempel hockey är roligare. Låt mig berätta i detta skrymsle till medieplattform att det är väntan som är hela poängen. Du går igenom så oerhört mycket lidande för att kanske någon gång få uppleva något som kan liknas vid en stor framgång. Jag upplevde detta senast för en dryg månad sedan, och jag kan lova er att det inte finns många känslor som överträffar den. I de ögonblicken samlar man kraft och förståelse om varför man utsätter sig själv för det här livet, och vid slutet av dagen inser jag alltid att det är det här som gör mig lycklig.

Ibland betyder det allt.