När det vackra och naiva tas över av den mörka och lömska kraften och just vad det medför och kan säga oss

"Det finns hundra skäl att hata det här landet, men det finns en miljard skäl att älska det." -- Simon Bank

Jag vet inte om det här med Italien. Vad är det jag ser med det? Har jag sett det? Ser jag det fortfarande? Har jag tappat förmågan att definera det?

Jag finner mig konstant i ett fördömande av Italien. Ett fördömande av de förförliga åsikter som tillåts verka fritt där: rasism, fascism, antiintellektualism -- förruttnelse.

På tal om ingenting alls så såg jag den utomordentliga dokumentären Videocracy i veckan. Jag trodde att jag hade en hyfsat bra bild om hur Italien och italiensk TV fungerar. Efter att ha sett filmen insåg jag att allt var mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig. För, som jag tidigare har anmärkt så är italiensk TV såhär, alltid, hela tiden. Alla småtjejer i Italien vill bli velinor, som de kallas. De drömmer om att bli objekt och att gubbarna ska titta på dem. De vill bli berömda -- för det är allt som betyder något i Berlusconis Italien.

Allt är så läskigt utarbetat. Berlusconi och hans vänner har skapat sig ett gigantiskt medieimperium vars enda syfte är att ge folket precis vad de vill ha -- vad de tror sig vilja ha, det vill säga. "Folket vill bli underhållna," skulle de säkert säga. Såhär tror jag: folk konsumerar och accepterar allt de ser på TV så länge det inte gör dem upprörda, det ligger i deras natur. Finns det då inte ett ansvar bland de ansvariga för kommersiell TV? Varför kan ingen höja rösten? Varför måste det vara så här?

Ibland undrar jag om förhållandet inte är omvänt: hundra skäl att hata Italien, men en miljard skäl att hata det. Men oavsett hur det förhållandet ser ut, oavsett om vi bara skulle ha kvar ett enda litet obetydligt skäl att älska Italien, så skulle kärleken fortfarande vinna. Italien blir aldrig obetydligt.

Jag har inte förmågan att förklara vad som är så speciellt med Italien, det är något man bara kan lära sig genom upplevelser. Jag upplever Sverige varje dag. Sverige är befolkat av intressanta människor med sunda värderingar, men landet i sig är tråkigt. Jag längtar ingenstans inom Sverige. Italien är motsatsen: mystiken och storhetens land, som tagits över och förstörts av den bekväma antiintellektualismen. Men går det verkligen att förstöra ett land? Nej, vi kommer aldrig ha ett scenario där varenda italienare är en hjärndöd idiot som inte ifrågasätter någonting. Och det är där vi finner hopp, i det vi inte vet. Är det samma person som serverar dig en caffè och diskuterar fotbollsresultaten som sedan går och lägger sin röst på Lega Nord? Jag vet inte än men jag vill veta. I ovissheten finns hopp.

Ja.