Jag och kristna

Visst skrev jag något om mitt eget religiösa uppvaknande för rätt länge sedan?

Jo, det gjorde jag.

Och ja...

Jag tror att jag underskattade tron.

För, det är ju fortfarande väldigt roligt när Musse Pigg skriker "CHRISTIANS ARE RETARDED!" på South Park.

Men jag tror inte det är så, längre.


För ett tag sedan läste jag boken Om Godheten av Willy Kyrklund. Det kan mycket väl vara den bästa bok jag har läst. I kapitel nio blir berättaren bjuden på té hos Gud. Deras konversation handlar om vad som ligger till grund för den slutgiltiga rättfärdiggörelsen. Berättaren har aldrig trott på Gud, och Gud upplyser honom att han inte kommer tro på Gud efter deras möte heller, han kommer skylla det hela på tillfällig sinnesförvirring. Gud upplyser berättaren om att det enda som ligger till grund för rättfärdiggörelsen är hurvida man har den rätta tron eller inte. Berättaren undrar då lite uppgivet om faktumet att han trots allt under sitt liv utfört ett stort antal goda gärningar och i alla fall inte försökt göra någon illa skulle kunna hjälpa honom i hans situation? Men det skulle inte gå för sig, tycker Gud. För vad är godhet egentligen? Någon kanske säger att det är en god gärning att bygga en atombomb, och även om många andra skulle påstå att den gärningen är förkastlig tänkte antagligen den som byggde atombomben att det var en god gärning. Gud är god och inte god. Gud är allsmäktig. Gud behöver ett objektivt mätinstrument.

Allt det där är självklart rimligt, men vad har det att göra med någonting? Kapitel tio i Om Godheten handlar om makarna Julius och Albertina. Julius säger: "Jag vet ju att du inte tror på detta men jag tror. Om man som jag har haft en upplevelse -- eller kanske man borde säga, om man vill vara psykologiskt mera exakt, borde kalla det en uppenbarelse -- således om man har upplevt detta, att det finns en Gud, att han är god, att han bryr sig om oss -- om man alltså har upplevt detta -- det var bara en gång, en enda uppenbarelse, och jag var mycket ung, en klantig gymnasist med pormaskar på näsan, finnar i ansiktet, fuktiga röda läppar och snöfärgat hår -- en enda gång en enda, men jag kan inte förneka den, den är där."

En kristen tjej sa något liknande till mig en gång. Det är den mest intelligenta och begåvade förklaringen om vad tro är som jag känner till. Den tyder på en själmedvetenhet och ett sunt förhållande till sin egen verkligheten, och kanske även den riktiga verkligheten. För det är det som fortfarande upprör mig otroligt mycket: användandet av religionen för att ursäkta ignorans.

Det tycker jag alla som har ett sunt förhållande till verkligheten borde ta till sig: du gör inte en person en tjänst om du accepterar att han har ett osunt förhållande till verkligheten. Det är lite som Kyrklund skriver: Gud: "Tänk efter, sade Gud. Tron är ett antagande att någonting förhåller sig på ett visst sätt i verligheten. Antagandet inkluderar en subjektiv sannolikhetsbedömning, motiverad nog, eftersom det inte alltid är så lätt att få fram hur saker och ting egentligen förhåller sig; människans kunskap är ju bristfällig och gränserna för hennes universum vidgas ständigt genom forskning. Jag postulerar alltså att verkligheten existerar oberoende av det mänskliga kunskapen om denna verklighet. Så snart fakta föreligga, framstår ditt antagande som riktigt eller felaktigt oberoende av din tidigare sannolikhetsbedömning. Din tro må vara fastare än berg och din övertygelse fullständig, att rakiglaset, som du just nu håller i din hand, skall falla till golvet, om du släpper det. Men om det icke faller, så har du likväl trott fel. Pröva på!"

Det där var ju inget inlägg i kreationismdebatten, men vi människor måste ju arbeta med det vi har tillgång till. Det finns ingen heder i att tro på något som är felaktigt. Det finns ingen heder i att inte tänka.

Det borde inte vara något kontroversiellt att säga.