lol lol lol, Kristendom

Jag kände nästan för att rannsaka mig själv efter att bloggen sjunkit till en riktigt dålig nivå under de senaste inläggen. Så, ett jäkligt seriöst inlägg nu:



Vet ni, när jag ser tillbaka på tiden när jag skulle bestämma om jag skulle konfirmera mig eller inte, så kommer jag alltid till slutsatsen att jag verkligen köpte den stora bilden. Det fanns ingen stor press från min omgivning, det var jag som sa: "Det är klart jag ska konfirmera mig, jag har ju tid med det". Och jag hatade det. I princip bara en nära vän närvarande; jag lät en stor del av min fritid tas över av idioter, vilket gjorde att hela processen oftast blev värdelös skit. Min reaktion på det hela blev från början nåt sorts fördömande av alltings urartande, jag hade nån sorts idé i huvudet om en debattartikel i Aftonbladet där jag fördömde konfirmationsprocessens seriositet (för ni har väl såna idéer också?).



Men så kom den här årstiden, vi pratar två år sedan. Jag låg i sängen rätt många kvällar, försökte sova, men endade up i djupt existentiella konversationer med mig själv. När jag var mindre brukade jag ofta be för mig själv, påfallande ofta i samband med sportevenemang (mina svagaste stunder, historically), en gång fick jag till och med för mig att jag skulle be en gång om dagen. Men från den stunden var det slut med det. Efter att ha varit djupt nere i mina egna tankar, kom jag för mig själv ut som ateist.

Komplikationer. Det är pinsamt att hoppa av konfirmationen, dessutom: gratis resa till Berlin. Men det kändes fel hela vägen, och på nåt sett tyckte jag det var jävligt fel att ljuga för min omgivning på det sättet.

En ny vår (fast det var höst), och jag in i det arga stadiet av min ateism. Plötsligt började jag ifrågasätta de eventuellt kristna motiven bakom lite väl många saker. På många sätt var det bra, det behövdes en debatt på min förra skola mot "kristna fjortistjejer-etablissemanget", för i många sammanhang har jag känt att jag har varit alldeles för ensam (oh ja) med att vara nere med ateismen. Men jag gick för långt, och jag tror jag sårade en del människor som inte hade gjort mig nåt egentligen; eller inte.

Nu, såhär senare, så har framförallt lärt mig att välja mina fighter. Även om det kanske går emot mig lite så har jag lärt mig att respektera religion som inte skadar andra. Då har jag chansen att vara sådär radikal som jag vill, när det verkligen behövs. Det är inte acceptabelt att indoktrinerade åsikter ska styra samhällets utveckling; men att åsikter indoktrineras, det lär nog kvarstå som ett sorgligt faktum.

Apropå den där inre diskussionen jag hade med mig själv. Jag undrar om de kristna jag känner har haft den med sig själva. Jag tänkte skriva att jag inte tror det, men om jag ska vara ärlig så vet jag inte. Jag hoppas verkligen att alla hittar ett svar, nångång. Men om man kommer fram till att det är religionen som har rätt, efter att ha haft diskussionen med sig själv, är det då man blir en verkligt galen människa?

Skillnaden mellan okunskap och galenskap, var är den?