Lars Krister: en man

Bloggen goes prosa!

Men det finns egentligen ingen klar idé whatsoever. Det ska handla om en snubbe. En misfit. Eller nåt. Den kommer ha X^4 delar. Här är den:

**********************************************

Det var lördag morgon, Lars Krister visste det eftersom det var ljust ute. "Vilken härlig morgon för en promenad med min hund", tänkte han medan han beundrade sitt fagra hår. Nu kanske vissa skulle påstå att Lars Krister inte alls hade någon hund, utan istället var en "galen jävla gubbe som borde låsas in"; detta var dock ingen som påverkade morgonpromenadens utförande. "Hej, katt", sa han till en katt som uppenbarade sig för honom. "Kanske man skulle kunna ha någon sorts djup filosofisk debatt om denna katts förehavanden ..." tänkte den fagra (bara enligt vissa) mannen.

Lars Krister var en av 3602 invånare i Xstrymville, en stad av det mindre slaget i bergskedjan Wowahoooo Mountains. Dagen före hade hade invånarantalet varit 3604, men under kvällen hade Lars Kristers fru sedan många år tillbaka avlidit, vilket också gällde hans dotter. Detta var något som bekymrade den ofagre mannen (bara enligt vissa), men endast något. Dagens första uppgift var att inhandla morgonmjölken (Lars Krister tänkte sig verkligheten som ett sådant där "dataspel" som han på avstånd hade sett yngre människor spela en gång). När han anlände till den lokala grossisten (ICA Nära) möttes han av en slags skylt: "Söndagar stängt", var det enda han kunde utläsa. Informationen gjorde honom illa till mods, eftersom den inte gav honom några upplysningar om lördagmorgonens öppettider.

Lars Krister såg en äldre dam cirkulera ungefär 112 meter därifrån han stod. "VET DU NÄR GROSSISTHANDLAREN ÖPPNAR?", skrek han med hela lungorna. Förnärmad av den främmande mannens uttryckssätt avlägsnade sig den äldre kvinnan snabbt från platsen, vilket tvingade Lars Krister att byta fokus. Han upptäckte till sin stora gjädje att en förhållandevis nykonstruerad bänk var placerad framför affärsbyggnaden. Den åldrade mannen (bara enligt vissa) närmade sig bänken i en sakta men säker takt, bara för att inse att han inte längre hade förmågan att sitta ner.

Ack, vad skulle han göra?