Fjortis-/Alingsås-Sverige

Ja first of all, det här. På ett landsortscafé måste man anstränga sig för att hitta det roliga, bildtexter till exempel. Är det förresten människorna på bilden som utgör ensemblen till alla Roy Andersson-filmer?

On a fuckin' more serious note. I måndags satt jag uppe till kvart i tolv och diskuterade stuff med Pro Civitas-Fredrik (jag har bestämt mig för att det är så jag ska referera till dig på bloggen). Fredrik har utsatts för väldigt många fjortistjejer i sina dar, och för mig känns det som att han börjar ifrågasätta allt det där.

Fast den här bloggen handlar om mig. Här är mitt resonemang om fjortis-Sverige, som jag så fint uttryckte det i rubriken:

Paradoxalfeminism. Mina efterforskningar tyder på att jag i högsta grad uppfann det ordet. Nu vet jag ju knappt vad jag menar med det, men om jag säger såhär: bland det svåraste att va i dagens samhälle är en snygg tonårig tjej. På gott och ont. Jag gillar ju min generation, as previously stated, men det är väl inte bara jag som känner att fjortis- och dumhetshetsen har gått för långt för vårt eget bästa.

Först och främst är ju inte det här ett nytt fenomen. Inget var bättre förr. Problemet med att ungdomar inte förväntas va "sig själva" har funnits länge, och jag vet allvarligt talat inte om det har blivit värre, men i takt med att samhället har blivit alltmer extremt tror jag också att det jag beskriver som "problemet" också har blivit extremare. Förr känns det som att man kallade varandra för väldigt lama smeknamn och drog upp kalsongerna på de man inte gillade. Idag kallar vi varandra för hora och mordhotar varandra utan att nån säger ifrån.

Ooops, nu blev jag visst Ronnie Sandahl där för ett ögonblick. Jag är väldigt liberal gentemot utveckling, och vill folk va elaka mot varandra borde de självklart va det; elakhet är mänskligt, elakhet är frihet. Men jag känner ändå att många människor och många åldergrupper inte kan hantera den här utvecklingen; reglering (i det här fallet ett väldigt brett begrepp) är inte alltid dåligt. Vad tjänar människor som redan som det är har svårt att hitta sig själva, på ett samhälle där du i varenda jävla situation förväntas va bäst eller för den delen elakast? Vad tjänar 13-, 14-åringar på att ha korkade förebilder (som beter sig korkat i alla fall) och att hetsa varandra till att hela tiden va extremast? Det har alltid funnits korkade tonåringar, men det är det nya samhället som gör att de syns. Att de syns uppmuntar fler att följa efter dem, vilket skapar en spiral, vilket är lika med grupptryck. Att gå emot grupptryck vet vi alla är svårt att göra ensam. Och de jag tror drabbas allra värst av detta är just de "snygga tjejerna", som enligt min meningen är de som allra mest förväntas va extrema alltid.

Paradoxalfeminism? Vafan menar jag? Jag är rädd för att tjejer som tagit sig ur ett fängelse ger sig in i ett annat. Det känns fel att Ebba von Sydow och Blondinbella är unga tjejers förebilder. Är det verkligen det ni vill uppnå? Att ha tillräckligt med pengar för att kunna köpa jättedyra kläder för att sedan kunna skryta med det. Visst, människor kan ha den drömmen, men det kan omöjligen va så många som det framstår som.

Att göra som alla andra är inte storheten med livet. Fatta ...