Sänder

Trodde
att det inte gick att stå själv
att ett mindre känt jag saknades
det gick
trevande och pulserande
bra

Med blommorna
som en omedveten distraktion
och med Sönder
på avstånd
är det en distraktion
från det andra

Ett "det här"
från ett intimt avstånd
och en knut löstes upp
inuti ännu ett av mina okända organ
där min makt en gång beredde plats
efter en underbar intim närhet

Av inte strikt
men likväl rimlig
nödvändighet
är vi i sänder
bara för att jag hoppades att vi inte förstod
betyder det inte att jag saknade medvetenhet

Omotiverat

Av ingen annan anledning än att jag tittat upp och sett att det är den 30 juni, och att vädret och detta datums karaktär signalerar att sommaren har nått sin mittpunkt - vill jag mest bara tipsa om den här låten, som inte på något sätt är ny och fräsch, och till råge på allt framförd av det där bandet som jag alltid tipsar om. En vag påminnelse om när mitt musikintresse främst handlade om att finna glädjekickar, motiverade eller inte - där en låt med den för dagen helt rätta känslan ("Den rätta känslan är mycket präktig" - Willy Kyrklund.) utgör ditt eget personliga, och tillika ultimata soundtrack. Kanske vill något säga mig att låten är speciell för att den befinner sig just i mittenkärnan av ett album som jag alltmer börjat återvältra mig i den senaste tiden, eller så kanske också jag borde börja tänka på att frigöra armar, händer och fingrar. Men man kan bli så trött på att förklara sig själv ibland. 

Rulers, Ruling All Things

Jag tänkte mycket på Grekland förra veckan. Det var så klart väldigt naturligt eftersom landet återigen, motvilligt, var tillbaka på löpsedlarna. Det är motvilligt att få höra den simpla belåningspopulismen från folks munnar igen. Man kan undra hur mycket rasism det finns inbakat i hela tankesättet - men främst är det skyll dig själv-cynismen jag tycker är märkbar. Nu ska det beslutas om ytterligare åtstramningar som lika gärna skulle kunna vara dubbelt så brutala utan att det skulle påverka det svenska medvetandet om saken. 25 procent av grekerna lever under fattigdomsgränsen. Det borde förstås att det inte går.

Jag har sett den utmärkta dokumentären Debtocracy - där orsakerna till Greklands kris gås igenom på ett tillfredsställande och tankeväckande sätt. Filmen inleds i en kuslig stämning med ljudupptagning från ett av premiärministern Papandreous tal. Papandreou benämns inte som premiärminister, utan som diktator. Se det som ett väldigt bra statement om hur gräsrötternas känsloläge ter sig i de europeiska länder med skuldkriser - där de socialdemokratiska ledarna i all bisarrhet tvingas genomdriva en brutal högerpolitik, inför hotet av en troligtvis ännu värre kris av okända proportioner, som skulle vara resultatet om man gick emot de internationella rekommendationerna. Arvet från denna tid kommer gäcka vänstern i dessa länder i generationer.

Man tycker att allvarlighetsgraden av krisen borde medföra att man åsidolägger de vanliga sätten att arbeta och resonera på, för att med så stor verkan som möjligt genomdriva en verklig lösning. Ändå verkar diskussionen oftast inte lämna något slags basalt moralstadium - det är irrelevant om det verkligen kan leda till en återigen fungerande ekonomi, statsbudgetar måste skäras itu eftersom vi har vanhedrat skuldgudarna. Grekland har förvisso unika problem som gör att vanlig keynesiansk stabiliseringspolitik knappast kan åstadkomma en tillräcklig återhämtning på egen hand - en enorm skattereform och ett utträde ur Euron lär säkert vara nödvändigt - men eftersom den generella diskussionen är den samma i mer eller mindre hela Västvärlden, så måste det poängteras hur frånvänd diskussionen ofta är från de etablerade lösningarna på den här typen av kris. Hur allvarlig och dyr att åtgärda konjunktursarbetslöshet än kan vara - så finns det ett bevisligen effektivt, lättidentifierat och nästan universellt tillämpbart (då inflationstakten i västvärlden överlag är mycket låg) verktyg: underskottsstimulans. Det är just det som ändå rent hypotetiskt är lättande med den här krisen - att den är så pass kompatibel med en traditionell vänsterpolitik, och så länge krisens effekter inte är alltför allvarliga ges snarast en möjlighet till en regering med en riktig inställning att strukturera om samhällsekonomin på ett sätt som gör att man fullt möjligt skulle kunna tjäna på det hela på lång sikt. Det trista är så klart att denna sanning har väldigt svårt att bli en del av människors föreställningsvärld. Super man upp studiebidraget får man låna en femhundring av föräldrarna och leva på nudlar i några veckor, samtidigt som man alltmer ponerar om det där kvällsjobbet på McDonalds trots allt inte vore en så dålig idé att ta. Det är uppenbart att det är sådana bilder många jämför med. Att man samtidigt gör sig skyldig till ett grundläggande missuppfattande om skillnaderna mellan mikro- och makroekonomi bekommer aldrig merparten av dessa. Allas favoritekonom Paul Krugman brukar använda uttrycket self-defeating austerity om när en ekonomi är i så dåligt skick att fler åtstramningar av statsbudgeten något motsägelsefullt ökar budgetunderskottet genom att kostnaderna av arbetslöshet ökar och att man mot hur det beskrivs i media faktiskt skär ner på saker som är fullkomligt nödvändiga för välfärden. Storskaliga privatiseringar i detta krisläge medför antagligen också högre priser. Detta bedöms nu gälla för Grekland - vilket betyder att åtstramningarna är fullkomligt meningslöst lidande.

Men som någon säger i Debtocracy - IMF är som en zombieinstitution - du kan inte döda den. Åtstramningarna kommer med historien i backspegeln med största sannolikhet genomföras - då är det så klart rimligt att diskussionen först och främst bör föras utifrån vad som bör göras med åtstramningarna som en förutsättning - hur idiotiska de än må vara egentligen. Problemet är bara att läget är fullständigt hopplöst så länge inte någon internationell institution släpper sin prestige. Antingen tar EU på sig en enorm politisk och ekonomisk kostnad för att hjälpa krisländerna till återhämtning (hålla låga räntor för att släppa lös inflationen i Eurons starka delar; lånvarigt, massivt och välriktat finansiellt stöd), eller så lämnar Grekland & Co Euron och ställer in betalningarna. Så länge de grundläggande aspekterna kring hur återhämtningen ska nås är det inte särskilt meningsfullt att diskutera hur vi ska undvika att krisen slår mot de mest utsatta, även om det är viktigt att tappa det rent humana perspektivet och falla in i den farliga uppgivna cynismen.

Omöjligheten att lösa Eurons kris utan att göra någonting radikalt och faktiskt katastrofalt (även om perspektivet försvinner när det bara finns katastrofala alternativ), är resultatet av den lathet och nonchalans som är arvet från det tidiga 2000-talets europeiska ledare. Med den egyptiska ekonomen Samir Amins formulering: Europa existerar inte. I ett skede där kriser slår fundamentalt olika mot olika delar av ett valutaområde - finns inte de storskaliga möjligheterna för människor att förflytta sig från områden med hög arbetslöshet - om områdena visar sig vara länder istället för bara områden.


Bilden av att vanligt folk levt över sina tillgångar och således orsakat den enorma statsskulden är givetvis nästan så falsk den kan bli. Det är förvisso sant att den grekiska staten under flera årtionden belånat sig upp över öronen - men att förutsätta att lånen gått till att bygga ett rättvist välfärdssamhälle som förr eller senare skulle kunna betala tillbaka skulderna är att göra ett misstag. Kombinerat med en inneboende cynism och avsaknad av stabilitet i samhället som genererat den kroniska oförmågan hos den grekiska staten att samla in tillräckligt med skatteintäkter - har grekiska regeringar satt sig, folket och deras pengar i knät på den internationella finansindustrin - ett väldigt naivt risktagande efterföljt nästan överallt, och med de allra värsta konsekvenserna i många av de tidigare succéländerna. Den grekiska regeringens nära samarbete med Goldman Sachs beskrivs väldigt bra av den franska journalisten Jean Quatremer: det är som att anlita en brottsling att vakta ditt hus, nog för att han har bättre kännedom än de flesta hur man håller andra inbrottstjuvar borta, så måste man vara idiot för att inte förstå att han antagligen kommer tacka dig för ditt förtroende genom att förr eller senare länsa huset och kasta nyckeln i vallgraven.

Men kanske är det inte så konstigt i fall framtidens solskenshistorier finns i dagens helvetesgrytor. Ta bara vårt eget, historiskt sett väldigt konkurrenskraftiga samhällsbygge som exempel. Anledningen till den socialdemokratiska valsegern 1932 och varför man hade både möjlighet och krav på sig att genomföra en mycket radikalare politik än idag var i mångt och mycket arbetarrörelsens organisering i Sverige under 1920-talet när Sverige var världens mest strejkintensiva land. Fördelen med en vänster med parlamentarisk förankring är givetvis att det är ett slags skydd mot de vansinniga vänsteridéer som fick genomslag i många av kommunistländerna under 1900-talet; men problemet med att vänstern alltmer företräds av en politisk klass framträder idag som ett långt mycket relevantare problem, med effekten att man inte vågar ta modiga beslut, trots att konsekvenserna ofta är förnedrande inhumana. Därför bör demonstranterna på Syntagma och deras bröder och systrar i Barcelona applåderas - sviker politikerna en fullständigt har man all rätt i världen att använda sin egen makt för att påverka - och det gör man genom att helt enkelt vägra ingå i sin roll i samhället. Just därför tycker jag så mycket om att titta mot Italien för inspiration - där trots att katolicism, craxism och berlusconism lämnat bedrövliga avtryck på samhället, och saker och ting inte alls fungerar lika bra som i Nordeuropa - så finns till exempel arvet i Emilia Romagna efter över ett halvsekels vänsterstyre med massvis av social inspiration. Med avsaknaden av en väorganiserad vänster de senaste 20 åren har väldigt spännande rörelser som Antonio di Pietros Italia dei Valori och Nichi Vendolas Sinistra Ecologia Libertá lyckats ta en plats inom den etablerade politiken på ett sätt som antagligen skulle vara omöjligt i Storbritannien eller Frankrike. Di Pietros protegé Luigi de Magistris kamp mot Camorran för att genomföra källsortering i Neapel, och Apulien-guvernören Vendolas småskaliga rättvisepolitik är numera rätt sällsynta politiska projekt i en tid när politiken alltmer snarare handlar om hur den ska avlägsna sig från människors liv, och de är väl värda att studera. Det ser faktiskt inte alls otroligt ut att Vendola kommer stå som vänsterns presidentkandidat i ett allmänt val inom  en inte alltför avlägsen framtid, då Berlusconi-eran med största sannolikhet skulle få sitt slut. Det känns motsägelsefullt att känna sig inspirerad, men det är väl just vad man bör göra de gånger politiken äntligen landar i uppenbarelsen att vi alla, trots allt är människor, och att enkla mål för att förbättra och underlätta människors liv är vad den borde syssla med till största delen.

Merch

...

Morrissey-musik

I brist på annat - och för att jag finner Joey Barton-historien vara högkvalitativ underhållning - så kan vi ju koppla ett riktigt bra nytt deppalbum till the #lyricalgenius himself. Freddy Ruppert från Former Ghosts sjunger om själ(v)förnekelse, själ(v)förstörelse och uppgivenhet. I den Moz-esque Please, Please Wait For Me finns rader som  inside your heart is the only place that feels like home och  just for once in my Murphy’s Law life. En rätt skön klarhetskontrast att krypa upp med i ditt hörn, denna Bon Iver-vecka. 

Ormai

Jag vet ingenting om det jag håller på att skriva; jag är dunkel för mig själv - Clarice Lispector, Levande vatten.

Periodpaus

Jag gjorde nog för mycket av

att de sa mig - vi är allt ute på hal is

jo - detta är ju trots allt ishockey

det vi gör 

istället för att vara melodramatiska

Det sägs egentligen inte så mycket i dessa paussnack

att det har checkats framifrån får man ta

och ändå har det varit dispyter

kring regelbokens utformning

och hurvida ett piruettmål

och ett i tom kasse

ska räknas lika mycket

vi sa i vårt gäng, i vår ödmjuka inställning:

- ja, av hävd och nödvändighet

vi tänkte alla att nog finns det alltid ett nytt kontrakt redo

Men det är något underligt med denna nya paus

det har meddelats att det är en annan sport

som ska spelas i nästa period

med en karaktäristisk mer fixerad positionering

vilket sägs gynna till exempel mig

med en av de svettigaste mördarbössorna i Småland

Men glöm inte bort att pausen sträcker sig osedvanligt långt

det cirkulerar rykten

som gör gällande att beslutsfattarna

ännu inte beslutat om underlaget

att de som hängett sig åt rättvisan

betonar skaderisken vid alltför stora förändringar

och då har man väl inget bättre val än att ge sig ut på skridskor

även om det skulle vara den första sporten

att utspelas på sten

och i denna långa väntan

när väntan känns som längst

och inte när någon kommer och bjuder på godis

gör man bäst i att förbereda sig

för den mängd scenarion man kan tänka sig

och när längtan blir för stark

efter att någon ska trycka upp dig mot sargen

ge dig själv en utmaning

att stå emot längtan

och om inte

tänk på när du var trött

och någon annan ville något av dig

tänk lite på det om inget annat

Everyone is pretty and fun, everyone is lovely and young, everyone is gentle and gone, but everyone’s just everyone (comment te dire adieu?)

Den sista delen i serien med texter jag knappt tycker om att skriva. Men. Jag borde, som sagt.

I fredags, i det där klassrummet fyllt med så många andra B:n, höll den supermysiga B. ett kortare tal där essensen får anses vara att min generations klass var en alldeles unikt speciell sådan, och att kommungubbarna är ena jävla idioter som på karaktäristiskt manér dragit in alla stipendier på grund av den påhittade budgetbelastningen. Är det verkligen så, tänkte jag om det första (vilket stod i mycket stark kontrast mot vad jag tänkte om det andra). Det är ungefär som att läsa en normeringstabell för högskoleprovet - inte har väl jag kikat efter särskilt ofta vad som försigår på andra våningen och än mindre på första våningen, när det är tredje våningen som jag spankulerat runt på under dessa år - visst måste jag ändå vara någonting liknande en medelmåtta. Om talet var lika unikt som vår påstådda briljans är det så klart gränslöst inspirerande - något man vill ta åt sig av i smyg hur mycket som helst, fast som man egentligen inte vet var man ska göra av. Som källarförråd där man kanske förvarar alla färgglada hattar man kanske får någon gång. Åh, så fint med en färgglad hatt, säger man varje gång. Och det är ju inte så att det inte stämmer, men när förrådet monotont börjar fyllas upp till väggarna börjar man stöta på logistiska problem och lockelsen att skära bort tygerna och sy ihop något alternativt blir pinsamt stark. Då och då påminns man om att det finns andra rum precis bredvid, vars existens man märkligt nog glömmer bort gång på gång under långa perioder. Någon dag går man in i ett slumpmässigt utvalt av dessa rum, och sätter sig där för att stanna rätt länge. Rummet innehåller saker, det lovar jag. Men vad det innehåller är fullständigt likgiltigt, men det är underbart. När man ställer sig frågan varför alla dessa rum inte kan undsätta det överbelastade rummet och således lösa de logistiska problemen, lyder svaret att det bryter mot en lag av digniteten grund- eller naturlag. Det är fint men ensamt. Ibland kommer någon och ger en en bokstav, någon sällsynt gång en stickad tröja. Man hade skrivit om det inte hade varit för svårigheterna som det bristande ljuset nästan alltid medför. Men det är trevligt här, det är bara att man önskar.

Och vidare, om vi släpper undertecknad som mår bäst av att undvaras al typ av beröm från min sida, så är nog det grundläggande rätt så sant. Det var en i mångt och mycket väldigt intressant och sympatisk samling människor. Man borde vara glad över det man fått uppleva under den här tiden. Jag är glad. Över alla de "bortslösade" timmarna över billiga fikor. Över de första trevande konversationsförsöken de gånger man inte var försenad till svensklektionerna i morgonstund. Över Facebook-chatten. Över festerna och framförallt Bongo-kvällarna. Över när vi satt i en missformad ring kring A. och gemensamt upplevde något slags fascinerande uppvaknande när allt blev lite "personally political". Över när vi skämtade över detta otaliga gånger utan att det faktiskt blev tröttsamt. Över när jag startade en Facebook-grupp baserat på ett även för mig obegripligt skämt om I väntan på Godot, och till synes nästan alla människor jag kunde tänka mig gick med. För oftast har ni inte varit som det tråkiga stereotypskämtet lyder - utan ni beskrivs istället bättre av att ni verkligen gillar I väntan på Godot eller åtminstone låtsas att ni gör det. Av att ni skämtar om Stalin och Mussolini brist på annat. Av att det snarare är normen att uttrycka ångest än att inte göra det. Av att ni kan gå runt sprudlande glada över att ha fått till en lyckad struktur. Ni är fan de mest seriösa jävlarna man kan hitta, vilket gett mig ett bra skynke att operera under. Vad fan det nu är jag håller på med.

Privilegiet: jag tänker på inläggets rubrik och att den ju också ska integreras i texten. Man kan ju låtsas att det är något sådant man tänker på stående på dessa anonymitetens dansgolv såsom under fredagens studentfest. Blicka runt och se skönhet, glädje och känslor som vill integrera dig i denna vackra bild, men se också de ibland oerhört negativa petitesser du har utarbetat med både mer och mindre klart resultat kring de flesta av dessa personer, ja de är faktiskt personer. Och om vi kopplar en gång till: kanske är det därför den där uppfattningen om allts medelmåttighet inte går att skaka av.

Fast nu är jag verkligen klar med helheten och att försöka säga någonting intelligent och viktigt om den. Fast jag återser gärna fragmenten, verkligen. Eller Now lets never speak of it again, alright? som Titus Andronicus sjunger i sin skolskildring som måste vara en av världens bästa låtar. Jag gillar att förstå allvarlighetsgraden men samtidigt förkasta den ur min egen synvinkel med mitt eget exempel. Jag har fina fragment i överflöd, visar det sig när jag nu verkligen tänkt på det.

Fast nu har jag verkligen fått nog av detta jag. Vill mest bara upphöra att existera. Ska försöka, göra mitt bästa.

Känslig själ

Tittar på Revolutionary Road. Och jag tänker och utbrister för mig själv: är det inte asfarligt att utföra en abort på sig själv, skenbart mest sådär. Poängen är i varje fall att jag lider av en svårbotad överkänslighet för att bevittna blödande. Den sorten som är not so much om jag till exempel skulle få för mig att skära mig djupt i tummen, men som gör mig nästintill svimfärdig när någon kommer på tanken att förblöda på film. Tänk Reservoir Dogs.

Hyperventilerar.

Ja

Ibland försöker du anpassa livet efter ditt eget sätt att göra saker och ting på alltför mycket. Om du inte har lust att hamna på mentalsjukhus får du allt se till att vara lite mer öppen och våga saker ha sin gång. Till och med en kraftlös och otillräcklig kvinna som jag tänker ibland att det är riktigt underbart att leva. Det är faktiskt sant. Så du borde känna dig lycklig. Ännu lyckligare. Ansträng dig för att bli lycklig, - Haruki Murakami, Norwegian Wood.

Sono stato

Alltet som handlade om framtid

och man trodde aldrig

att dåtiden skulle inträda

som Nu

men jag var öppen

och tom

och det mesta är förgånget

Endast med persiennen nerdragen:

vågar jag erkänna

mina ytterst ofrivilliga eftergifter

att aldrig ta för sig

som om jag inkräktar på någon annan

inbillade mig att försöka

inbillade mig att ge upp

man tänkte sig att nog skulle det prisas

men jag misstänker att det bara finns pris på andras bekostnad

av något jag tror är en anledning

gör jag som Wassberg

Oavsett

blir jag inte längre av med den stora sorgen

och trots att jag inte vet vad jag rimligtvis borde vara rädd för

känns det livsfarligt att inte vrida till saker med pennan

i den mån det existerar ett du

skulle jag vilja be om att bli lyssnad på

och om konstruktiv respons

i den mån

jag inte är inbilsk

(vak)um

Lika flyktig och oförutsägbar

som denna preposition

är förståelsen

som korthet

Är det omslutning

och kvävning

som hindrar

den kanske påhittade potentialen

Eller finns det så mycket ruttenhet

som någon ljög

att ingen är för ingen

och du kan inte längre se

för giftdimman

Tut(to)

En plats, OK?

ett ljud som medbragts

du tillsammans ensam

och väcks av

Lärdomarna vill aldrig bli mina

all världens skönhet, dårskap

allt allt

en omöjlig abglanz bort

Slår på stora trumman

slår på enkla trumman

i omöjligheten

i det icke-förenklade

The World Won't Stop

Denna bekvämlighet. Att stanna upp och låsa in sig under en kväll. Begrunda, fundera, läsa, betrakta, skriva. Vad har jag inte skrivit? Vad har inte någon skrivit?

Jo, jag har varit på resande fot. Det var fint. Oftast tankemässigt mellan vänskapliga Belle & Sebastian-önskningar och trasig Bad Religion-kritik. Nu mest mittemellan - ingenstans - känner jag. Jag vet knappt vad jag ska skriva, eller varför jag skriver istället för att bara läsa de böcker och tidningar som ligger och skräpar runt mina öron. Fast jag borde skriva.

Vi är nog allihopa fortsatt nöjda - jag och de som jag närmast delat den senaste, extremt hektiska, månaden med. Att skriva välförberedda tentor och få ut rättvisa resultat, att planera en smått invecklad resa i den mån att vi hade precis så mycket kontroll att den frihetliga, men ändå otroligt spännande, semesterkänslan gick att känna nästan hela vägen. Att prata så mycket med varandra att det inte längre finns något att prata om. Att vilja umgås med sig själv istället. Är något mest sant?

Och hemkommen till en utomordentligt trevlig middag med elever och lärare under gårdagskvällen. Så skönt för den som stundtals kanske råkar fastna i lite väl självförhärligande tankegångar att få höra så många minnesfinkänsliga tal som på den där anständighetens lina utmärkt lyckades med att skildra den evighetslånga vardagen som man knappt märkte.

Och liksom den där frågeställningen om det sociala Europa jag ställde inför resan - så är det givetvis sällsynt att de stora svaren, de man verkligen vill veta, kommer rätt upp i ansiktet på en. Det flyter över på det i slumpmässiga samtal med skarpa fransmän, flygande colombianer och vetgiriga mattelärare - men vill du veta och bli något av det viktiga måste du våga att leta och våga att förlora ansiktet. Det är där någonstans jag står tror jag: all intensitet har verkligen medfört en känsla av att vara färdig med allt det här - och således skulle jag väl kunna våga mig på att ta risker som inte ligger i det jag inbillar mig vara min karaktär. Samtidigt som den stora livsironin får en att ifrågasätta varför man ska överge människor när man äntligen kommit dem nära. En trevande, i alla fall försiktigt positiv maktlöshet. Jag hade aldrig egentligen ens hoppats på att få min vilja igenom.