Vår

Jag laddar ner Football Weekly Extra och joggar de där fem kilometrarna runt Munksjön. Som jag gör varje torsdag, förutom de förunnande versionerna av denna veckodag när helgen bestämt sig för att börja extra tidigt. Eller som förra veckan, när jag låg hemma med den vedervärdiga sjukdomen. Det har så klart varit någon slags jobbig ironi att just den vintern jag bestämt mig för att nöja mig med att kämpa på i joggingspåret istället för att förlänga medlemskapet på det där gymmet som jag aldrig tyckte var något roligt - så biter sig den isande jönköpingskylan fast ända från tidiga november till mittenpartiet i mars, men jag har knappt misströstat om jag ska vara ärlig. Man vänjer sig vid minusfem, nästan tillslut vid minustio - och vinterns största känsla av frihet var knappast den kartlösa nattpromenaden mellan tunnelbanestationer i London utan den totala decemberensamheten vid de illaluktande verken halv nio en kolmörk måndagskväll.

Har ofta känt mig som en sölig och påpälsad lufsande klump under vintern, och med en fortfarande påtaglig astma har det inte varit tal om någon hårdträning eller något "maxande". Men ikväll fick jag åtminstone beviset på att lufsandet varit oändligt mycket värdefullare än stillasittande och jag slår i all min barnslighet personligt rekord med nästan en minut. För det är ju sånt man gör nu - när det är vår! Inga blötleriga hinder i vägen, varm och inte bara frisk luft i lungorna och ut i kroppen. Det finns mycket att glädja sig åt i dessa tider - men ändå går jag runt på dagarna den här veckan och ältar ohälsosamt mycket alla dessa problem som tycks hopa sig i mitt mycket viktigare joggingspår. Känslan av att veta ungefär vad du ska göra om två månader, känslan av vad du borde göra i sommar men med den överhängande risken att du likagärna kan tvingas till någonting annat, känslan av att snart ge upp säkerheten personifierad av den där lägenheten och ge sig av till någonting helt annat, en helt annan stad - om man nu kan göra så, om nu ingenting hemskt händer, för det har jag ändå blivit skonad från än så länge. Och på sätt och vis avundas jag också att jag inte klarar av att gå för hela IB-grejen mer. I höstas och i viss mån vintras, när jag satt och skrev alla dessa fina texter som aldrig kommer åtnjuta någon intellektuell värdering, lyckades jag ägna majoriteten av dagar och deltid av helger åt denna konkreta studiesysselsättning. Men nu: när säkerheten är stor över att det hela oavsett kommer sluta med ett objektivt plus i kanten, och när energin helt och hållet bör ägnas åt att utveckla kännedom till förmåga förmår jag mig bara att vara halvhjärtad mest hela tiden. Hade jag fokuserat helhjärtat på kemin och matematiken dessa sista månader av denna bitterljuva verklighet hade jag kanske kunnat se på det där abstrakta diplomet med någon slaga innerlig stolthet: men eftersom jag vet i stort sett hur det kommer gå misstänker jag starkt att allt jag kommer känna är ett fortsatt starkt beh inför alla dessa bedrifter; och precis så är det också kanske någon invänder - men jag går bedrövligt nog mest runt och är nonchalant kring faktumet. Trots allt: mycket makt i mina egna händer, och det är inte alls så trevligt som vi förväntas tro i dessa tider, men klarar jag av dem med hälsan i behåll vet jag att det kommer stärka min förmåga. Min - trots att jag mest av allt önskar att den skulle vara vår... eller hur var det nu igen?