Jo, Nika Roza måste ha läst en massa Kyrklund också, hur förklarar man annars följande intertextualitet?
Från Om godheten:
"En som sökte kontakt med människorna klev upp i ett torn. Det är också ett sätt att närma sig människorna, men det kräver ett torn. När man väl är uppkommen utbreder sig hela kulturlandskapet inför ens tjusta blick med folk och fänad och en myckenhet av det mänskliga. Tyvärr är utsikten på de högre nivåerna i allmänhet täckt av moln. Själva positionen innebär att man intresserar sig för människans villkor snarare än för människan, vilket allmänt anses vittna om brist på godhet".
Zola Jesus. Det här kan innebära nya dimensioner. Men just nu har jag inte så mycket att säga. Kanske imorgon? Fast antagligen måndag, då kommer jag ha åsikter och nya insikter.
Jag vaknar för ofta hela dagen är som ett plötsligt hål en ensidig 520-sidorsroman om man så vill
Men man har alternativ! balansera kosten bli hungrig fokusera på dynamiken i projektet motstå hungern andas fokusera på idéerna
När huvudvärken försvinner blir den behagliga, lite lättsamma underhållningen till något lättare än många mycket tidiga utmaningar ändå är det det definitiva nuet som är just: framtiden den svenska klasskampen från den ö(f)vre synvinkeln är alltför outforskad
När jag (tillåts) andas är det som att jag tänker ut Socialismen de stal vår tid vi dyrkar tid men nu förnekar vi oss inte vi tänker argt om tiden
Flera gånger stal tiden mina nätter jag kom som ett monster förstörd, men sällan svag orsakade visst obehag för vänliga och ovana själar gick snabbt - förbi i en trappa, till exempel, allt som oftast såg en blick, i periferin, beskyllde blicken borde varit artigare, men vi ska alla dö snart
Det är som att jag kan rekonstruera händelseförlopp det är som att jag inte kan sova för det händer saker för det händer förmycket i förbifarten
Tempot: ja - nu blir jag aldrig av me't som en årslista bestående av det bästa av det bästa genreöverskridande vilket bidrar till att forma Socialismen när jag egentligen borde övat på mottagningar med yttersida slå en(kel) tiometerspassning jag kan när jag vill men frisparksmål kan man göra precisionslöst. i grekiska andraligan det finns videosajter som kan plocka upp allt man får passa sig så man inte blidkar massorna
Okej, det är som sagt den tiden på året det är dags att låtsas att man är en viktig person. Så därför, en lista på de album jag anser vara de tjugo bästa detta år - 2010. Los Campesinos-referensen i rubriken är ju förvisso så uppenbar att det förslår, men jag finner ändå det lite roligare att jag och den trevliga This Is Pop? tänkt exakt likadant. Sjutton trevliga låtar baserade på Listan finns här i en Spotify-spellista.
20. Håkan Hellström - 2 steg från Paradise
Om jag förstått det hela rätt så har det här albumet under hela hösten blivit Robyn-hyllat av Fredrik Virtanen-figurer i svensk media. Fast det är förtjänt, energiskt emotionellt tillbakablickande klär Håkan oerhört väl. Och bonuspoäng för en alldeles makalös spelning på Way Out West, en känsla av att hela publiken (en stor festivalpublik, alltså) fått sitt känslomässiga uppvaknande ihop med Känn ingen sorg för mig Göteborg. Även om det inte gällde mig förstod jag.
19. The Radio Dept. - Clinging to a Scheme
Ett kanske alltför intensivt upphöjande av Heaven's On Fire under våren balanserades upp av en kanske lite väl medioker spelning på Way Out West - men visst landar man i att det här är ett alldeles strålande rätt band. Fint, på gränsen till snällt låtande - men farligt ut på censurens klippa (äsch, vi fångar upp dig på andra sidan).
18. Fang Island - s/t
Jag minns att jag någon gång läste en intervju med (någon i) Fang Island, där den musikaliska visionen beskrevs som "everybody high-fiving each other". Det är bra för oss att bli barnsligt upphetsade över en äventyrsresa till Fang Island, vill jag hävda. Och den här musikvideon, man får passa på i dessa introverta tider:
17. The Extra Lens - Undercard
John Darnielle (of The Mountain Goats) gör ett album med några andra musiker som inte framträder så värst mycket, vilket fordrar ett annat namn (The Extra Glenns hette de innan). Men det är ett Darnielle-verk bland de andra i grund och botten, fast mindre personligt fokus, vilket var ett bra avbrott. Det här är det USA som jag gillar mest - inte det uppenbart vidriga så klart men inte heller det storstadsinfluerade - potentiellt bakfullt uppklädd i kostym bland massorna i supermarketen en tidig söndagskväll. Boxningsmetaforen i albumtiteln är väldigt bra, och boxningslåten om Cleveland, Ohio - 1985 är albumets bästa spår. Darnielle brukade förresten skriva en blogg om boxning, underbart olikriktat tycker jag.
16. Warpaint - The Fool
Det här bandet var en överraskande positiv (nåja) personlig överraskning. Skräddarsyddkänslan i årets vädermässigt mörkaste period.
15. Beach House - Teen Dream
Jag hade ingen överdrivet bra koll på Beach House innan i år, så pinsamt dålig koll, faktiskt, att jag först inte uppmärksammade att Victoria Legrands makalösa röst var en kvinnas. Trots makalösheten har jag låtit albumet ligga orört merparten av årets månader, men det är fortfarande påtagligt hur man smälte när man hörde det första gången. Albumomslaget ser förresten också ut att ha smält lite grand. Bonus för ljuvlig Way Out West-spelning.
14. The Divine Comedy - Bang Goes the Knighthood
En vision jag skulle kunna ha för Storbritannien är att ha The Divine Comedy till att uppträda på Reading Concert Hall and its likes och upplyfta massorna från det intellektuella förfallet. Det är strålande vass, men riktig och rimlig samhällsironi - som på det upplysta sättet ser igenom de flesta av kulturens yttringar. "Can You Stand Upon One Leg" byggs förövrigt på ett fantastiskt knasigt koncept, vilket självfallet genererar bonus. Toppas endast av Broken Social Scenes "Me and My Hand" på den fronten.
13. Allo Darlin' - s/t
"Do I have to say I'm sorry for my happiness?" Varför lyssnade vi inte alla på det här i somras?
12. Meursault - All Creatures Will Make Merry
Jag skrev vid ett tillfälle en text of Titus Andronicus The Monitor där jag förklarade albumets mörka teman med att något annat rimligen inte var att förvänta från ett band som avslutade sitt debutalbum med en låt betitlad "Albert Camus". Meaursault känd från Främlingen känns ju därför som en stark konkurrent på den arenan - skotsk arbetarklassromantik (eller vänta, var det realism...) inbäddad i större än livet- teman och arrangemang.
11. Deerhunter - Halcyon Digest
Ingen titel+omslag-kombination har känts så nödvändigt bra och fokuserad i år. Jättemånga album borde egentligen heta Halcyon Digest, för det är precis det vi gör (nästan) varje gång vi stannar upp och gör något kreativt av oss själva. Det låter dessutom lite gladare än tidigare, om man ska säga så.
10. Owen Pallett - Heartland
Lite som med Beach House-albumet, överväldigande genom hela konsumtionsprocessen, undanstoppat sedan dess. Och då hjälper det ju inte heller att hela konceptet är jävligt svårförståeligt för att inte säga svårförklarat för at inte säga lättglömt. Men det är progressivt som fan, det minns jag(jag minns lite mer än det också, egentligen).
9. Anna von Hausswolff - Singing from the Grave
Björn Kohlström jämförde i våras det här albumet med The Smiths debut någongång under 80-talet, alltså att det skulle vara ungefär lika bra. Det glädjande var sedan att det visade sig att det faktiskt var så bra, typ. Jag vill inte använda klyschan "det borde inte vara så här bra" (det ska jag väl använda om Kanye sedan), men känslan är att med varifrån det kommer i betänkande så borde det inte "vara så bra". Som på Way Out West när hon som sista minuten-ersättare får chansen att ta scenen i anspråk och bejublad sedan gör tre extranummer. Men vem är den här tjejen egentligen?
8. Laura Marling - I Speak Because I Can
Noah and the Whales fjolårsalbum var i ärlighetens namn rätt dåligt och tjatigt, och alla negativa epitet försträrktes definitivt när dess sångare Charlie Finks och den tidigare medlemen tillika Finks ex-flickvän Laura Marling släppte det här albumet. Hon är alltså tjugo år gammal. Det låter egentligen som att hon allra helst hade sjungit om något annat än den sentimentala fåntratten, men eftersom hon nog har tid kan hon ändå få det sagt. "Någon slags feminism" beskrev jag det i något sammanhang, fast mest är det bara en överlägsen defilering, för att vi verkligen ska glömma det där andra bandet och rikta allt vårt fokus mot Laura. Jag såg henne i Annedalskyrkan på Way Out West, och jag blev definitivt övertygad om att det kommer bli något ännu större av henne.
7. Säkert - Facit
Det finns numera en nästan obscen tydlighet över att sjunga på svenska, en ljussättning lika tydlig på det här albumomslaget - som är riktigt bra. Det är modigt, som när den blyga kvinnliga karaktären i en amerikansk romantisk komedi tystar den osäkre manlige karaktären med fingret och kysser honom och bringar klarhet. Ibland är det också väldigt roligt: Får jag luta mig närmare precis när det blir 2-0 till Finland?"
6. Perfume Genius - Learning
Naket och utan ansikte, ja, det är till exempe en passande tolkning och beskrivning. En stad som har hemskare sidor än vad man vill föreställa sig, och mitt i det ett antal fina ungdomar som sakta tynar bort i all ondska, mörker och kyla. Musik som jag gissar kommer definera utanförskapets tidsålder långt in i framtiden.
5. Arcade Fire - The Suburbs
Vi var på ett H&M i Milano för att köpa paraplyer, när jag för första gången hörde Sprawl II i ett kommersiellt sammanhang (jag rör mig helt ärligt hopplöst lite i kommersiella sammanhang). Låtan handlar om - kan man säga - hur falsk och intetsägande många av oss upplever konsumtionskulturen, och samanträffandet roade mig betänkligt bland de milanesiska arkaderna. Arcade Fires framgångar - texterna till trots - får mig att hoppas på att de rentav ska kunna bidra med något reelt för att göra världsordningen till en lite mer rimlig sådan. Låtar som Rococo bevisar att musiken fortfarande är på vår sida, men political anthem-potentialen i Half Light II är albumets största ögonblick. Den får mig att tänka lite vad som tilltalar mig med det socialdemokratiska samhällsbygget, att sunda val och tillräcklig förståelse även ska vara tillgängligt även i halvljuset.
4. Sufjan Stevens - The Age of Adz
Ett "mellanalbum" för Sufjan Stevens avslutas med en låt som är 25 minuter lång. Nu har vi lärt oss det. Jag tycker de mer elektroniska aspekterna är en intressant låtande förnyelse - men framförallt, som alltid: arrangemangen. Djupt personlig musik uppbackad av en hel jävla orkester, fantastiskt mäktigt. Mäktigast:
3. Los Campesinos! - Romance Is Boring
Mitt absoluta favoritband, har ni kanske märkt - men det beror mycket på uppenbarelsen och potentialen. Romance is Boring är deras bästa album hittills, som en kulmen på ungdomen - vissa följer med andra inte, alla drömmar och förhållanden resulterade inte i något - men det fina är att nu vet vi alla det. Nästa år ska de bli ännu mer multimediala, de har resurser för att dra det i land.
2. Kanye West - My Beautiful Dark Twisted Fantasy
Så kommer vi till The Illegitimate Bastard, den här listans överlägset fulaste album. Men nej, vi visste redan att Kanye är ett lyriskt geni - men det som blev uppenbart med det här albumet var att han äntligen nått de nödvändiga insikterna, och dels kunde reda ut de bakomliggande missförstånden - för att sedan gå vidare till sinnernas perverst vansinniga toppar. Världsstjärnor till höger och vänster, geniet drar i trådarna, de har kommit överens om att äntligen utnyttja sina positioner till att arbeta för att starta ----.
1. Titus Andronicus - The Monitor
Kompositionen är helt perfekt, det här kan mycket väl vara det ultimata koncept-albumet. Krig, lika relevant idag som för 150 år sedan - vi avskyr det (bland annat), och hur ska vi reagera. Jag citerar bandets MySpace:
Titus Andronicus sometimes disagree on what is the right thing to do. Titus Andronicus like to scream and carry on at excessive volume. Titus Andronicus like songs which are fast more than songs which are slow. Titus Andronicus think slow songs are okay sometimes. Titus Andronicus never sing about love, only hate. Titus Andronicus have no hope for the future. Titus Andronicus believe only in nothingness. Everyone in Titus Andronicus was born to die. Titus Andronicus crave your approval but will settle for your utter disdain.
Above all else, Titus Andronicus want to sleep on your floor.
Genom åren har jag noterat fenomenet att personer (de kan till exempel vara i din eller min ålder, eller jätte-jättegamla) som sympatiserar med Moderata samlingspartiet faktiskt ger informationen på sina Facebook-profiler att deras politiska åsikt(er) är just "Moderata Samlingspartiet". Nu kan ju förvisso det hela liknas vid att sätta en nioåring i skamvrån efter att hon på frågan "vad gillar du?" svarat "jag gillar glass", och vidare att vägra nioåringen (potentiellt en tioåring vid det här laget) utträde förrän hon på ett trovärdigt manér uttalar åsikten att barn får en hemskt dålig tandhygien vid användandet av en i huvudsak glassbaserad kost, trots att den högavlönade tandläkaren bredvid dig gång på gång insisterar att just denna nioåring har en alldeles unik tandkonstruktion (vi misstänker att det i viss mån är en överdrift, tandläkare nuförtiden, även högavlönade, brukar vara riktiga skojare) som gör att ett obegränsat intag av socker endast har en försumbar effekt på tandhälsan, något om stål säger hon, eller var det hjärtat (skojare blir mindre och mindre tilltalande ju längre i livet man kommer), men det finns givetvis en påtaglig diabetesrisk senare i livet även för denna spjuver, men att övertyga henne om detta kan liknas vid att påtala för Lady Gaga att hon inte har någon kommersiell framtid - men det är så klart oerhört underhållande att det är just dessa okritiskt oanalytiska individer som vi pratar om.
Din politiska utgångspunkt bör rimligtvis vara en politisk ideologi, inte ett politiskt parti. Och ingen säger heller Moderata samlingspartiet på riktigt, som om ni patetiska underhuggare skulle vara lika viktiga för herrarna Borg och Reinfeldt än de traditionella högerintressen som alla som verkligen förstår sig på politik vet är det som styr partiets politik. När kom du senast på en personlig politisk idé?
Kanske var den här utläggningen det närmaste jag någonsin kommer komma att visa min avsky för denna rörelse som gör politiken som jag bryr mig oerhört mycket om till någonting - istället - oerhört fjantigt. Godtrogen och ointresserad idioti. Det är så jävla beklämmande.
Jag hoppade fallskärm med en instruktör hon frågade: vad är hon? jag hittade inte riktigt ordet svarade till slut "emotionell"
en stund efter jag landat (instruktören vet jag ingenting om kanske fladdrade hon ut över Egeiska havet eller varför inte Southend-on-Sea?) insåg jag att ordet i fråga var "sentimental" i luften kan det vara fatalt att vara sentimental vilket jag ändå kan tycka är rätt men min uppfattning är ungefär som en gungbräda och en halvgammal man det är så roligt att vara osäker det är att leva
Jag vaknar upp fast ligger ner i ett trött mörker som borde varit ljusare om det inte varit listårstid fast har man än lista är trenden stigande likväl
Jag är på en väg (det är som sagt snöstorm) vid vägens slut (sikten är alltså skymd, bortom vägens slut ----) där finns ett bord tillägnat vetenskapen och nationalstaten ett ben vacklar bordet är gammalt skatten är för låg bordet ramlar ner i snön vi som sitter på bordet likaså det är kallt verkligheten
Men snöstormar har vissa andra effekter temperaturen är 0,5 Celsius-skalan går ur led lugnet infinner sig kylan känns under en kort period som något hanterbart om jag orkar röra på mig och det gör jag men hur rör man sig på ett bord i 40 graders vinkel jag är barfota men jag får besök
"Att frigöra sig från ambition, finnes det någon norm för livet vilken övergår denna? Ingenting är heller lättare att lära och svårare att komma ihåg skulle jag vilja påstå. Berg och floder hjälper en att minnas. Branta stigar och kall vind hjälper en att minnas. Bambu i snö hjälper en att minnas. Att vara på flykt i Shu hjälper en att minnas" - Willy Kyrklund, Mästaren Ma.
Jag vill verkligen rekommendera Anders Nilssons och Örjan Nyströms valanalys (s.46). Hur hanterar vi ett samhälle där full sysselsättning plötsligt är en självklarhet igen? Och dylikt.
Mot bättre vetande gav jag det här albumet en chans, och mitt i all Kanye West-eufori blev det en viktig påminnelse om vilken värdelös genre jag tycker R&B är. Osympatisk skit. Fult omslag, remixar mitt i albumet, manschauvunism. Skitalbum.
Jag upptäckte ännu ett skrivfel, "icktryck" - vad är det för något? Ett icke-intryck - en slags implodering? Eller något som står eller inte står skrivet på en tröja?
Nu börjar det nästan framstå som att allt jag gör är att sitta och läsa mina gamla intryck - men så är det knappast, för då hade jag väl upptäckt ännu fler vansinnigheter komponerade av tangentbordet.
Ett helt års intellektuell debatt kokas - tror jag - inte bättre ner till sin primära effekt än på Kanye Wests sampling av Gil Scott-Herons dikt "Comment #1".
Jag utbrast någon gång i veckan (fast det är irrelevant, jag brukar utbrista såna saker) - med en röst som desperat och onödigt försöker skämta bort allt - att det är kört för USA. Det är kört. Jag har skrivit om det någon gång tidigare, hur politikerna vi bara för något år sedan trodde skulle definera vår tid visar sig vara fullkomligt maktlösa och snart är de utröstade ur historien. Nog för att jag var en alltför naiv sextonåring, men visst trodde jag Barack Obama skulle vara en bra president, han är ju en bra kille.
Men nej, nyliberalismen har vunnit den av nyliberalismen orsakade finanskrisen. Det är inte bara en amerikansk erfarenhet och slutsats - utan något som gäller hela det som vi fram tills nu kännt som i-världen. Den moderna underklassen kommer slaktas, och när vi ser vad en slakt är kommer vi rimligtvis lära oss det vi redan vet - men det är rimligtvis det, och inget är rimligtvis. USA är höger tror man, men USA är misstro - och när hela världen är nyliberalism kommer vi se segregration och våld utspritt här och var - men aldrig överallt, och inte på länge på tillräckligt stort - för att det ska synas. Vi kommer istället fortsätta tro att konservatism funkar ända tills - det är en punkt när det som brukar beskrivas som tumören växt sig så stor att läkarbesöket blir en nödvändighet, ty vi kan ju inte leva så längre. Då är vi i en situation när de troligaste alternativen är att tumören dödar oss eller att vi slår ihjäl oss själva - och fram tills dess (det finns ett alternativt - lyckligt - slut också) - vad är det som bestämmer öden?
Vi är samma 20, 19, 18 - det är samma men det här handlar inte om mig allt handlar om dig du kan överträffa det är rätt synd om dig
Vi är en generation Möjligheter - blir för Oss möjligheter att göra det på det andra sättet men vad är väl vår potential i en värld som bestäms i relation till mattor vad är vad?
Du är som en personfiering av Generationen för mycket vilja pengar - icktryck för mycket TV-spel endast, innan nu
Är vi Milanisti eller är det något fel på oss? jag vet nog men jag tycker om att fråga trots att man klarar sig lika bra med floskler och det fanns en legitim rasism som bara sköljde över Oss
Jag tänkte, är Byron en eufemism för Camus och skrev "är Camus en eufemism för Byron?" Camus var ju jätteful, då kan man väl inte vara en eufemism. Stolligt!
Man skulle vara Evert Taube skutta runt i Ligurien nykär varje vecka och skriva om rosorna och deras kraft och göra det bra också för den delen
Men jag ser fulheten om jag skulle tillåta mig själv att ha en besatthet skulle det vara fulheten visst: fulheten kan också beskrivas som något fint och nästan charmigt men det är på en bra dag och dagarna är inte så dåliga att man mår bra av att ljuga
Vad tänkte Evert Taube på mellan raderna? är Camus en eufemism för Byron?
När jag såg en stackars hynda tänkte jag på hur det kändes i ett utvidgat perspektiv en femårsplan skulle kunna lyda: ta reda på det det är ju inte som att jag skulle kunna veta det är inte som om det vore meningen
*
men inte heller meningen finns, sa han mig då måste man sikta på en passande moral
Samhällsanalys, förringas vid introduktionen av slipsen Tu sei leale? Undan för undan, det finns ju ett enkelt svar Det är bara det, att det inte är oslagbart En del säger att ni försvinner Några andra säger att ni vinner när ni försvinner Ta till exempel den här killen Brinner och försvinner, och slutar som militärledare Arriveremo, vi trodde inte på det - egentligen Roberto, så ska en revolutionär heta Ripa eller var det Riva? Låter Calabrese Ingen heter Sven, Sven med slipsen Kan det funka utan Sven? Antiberlusconiese blir lätt: antitroppo Det kan inte sägas, på en fin barrikad.
Partisekreterare, pratar så det knakar - i väggarna Arbetarpartiet, de som valdes först på gympan Reformismen, i soptunnan Landet lagom, det som är lagom är falska lösningar Irregulära flyktingar, vad ska vi göra med dem? Arbeta efter dem, har inte de också upplevt? Men nostalgin är rolig, och trevlig Ordet finns inte, men orden kan ha olika former Naglar växer, vi läser Erfar, det vi tycker om att läsa om
Jag funderade över vilket hemskt datum det var som var i annalkande - och mycket riktigt är det i övermorgon 30 november - Karl XII:s dödsdag tillika nynazisternas julafton (det är nazistfackeltåg jag tycker är hemskt, alltså).
Under resten av året tänker man ibland: - det är i alla fall inte 30 november, det måste vara det värsta datumet. Och nu är det här, och det är så här.
Rummet har jag haft en längre tid Och kanske lurade jag då mig själv Till slutsatser om rummets vikt Tropiskt rum Andrum först, sedan panik
Dårskapens rum Inbjudande, vid rumsbrist (politiska beslut)
Contava di cantare (nödlösningar!) Opassande utanför det bestämda rummet Liggande, i ovisshet Liggande, i inskränkthet Och ställer frågor till världen, de uppfattas som retoriska
Bonustrivia om de tre huvudrollsinnehavarna (från IMDb):
Michelle Holmes: She used to perform in a pop band called "The Dunky Dobbers".
Siobhan Finneran: Siobhan married actor Mark Jordon in 1997 [...] They have two children: Joseph and Poppy (min anm. man kan inte heta Poppy). They live on the Lancashire moors.
George Costigan: Born in Portsmouth in Hampshire, he moved with his family at the age of two to Salford, Greater Manchester, where he lived for twenty years.
Nej, det är ju klart att jag inte kan skriva om ett album som ser ut så där. Men jag vill ändå uttrycka hur häpnadsväckande bra jag faktiskt tycker det är. What to do? Hitta en replik (det är faktiskt en replik) som personifierar innehåll och nivå på samma gång? "Yeezy re-upholstered my pussy"
Racomandi sono arrivati Allora, dicono: "quelli napolitani e quegli irlandesi..." Basta, dicono i ragazzi che sanno Basta con questa immigrazione, dicono i ragazzi che sentono Il ministro della finanze vede la possibilità Alle quelle pensa nessuno
Jag tittade igenom ett inlägg jag skrev häromveckan och upptäckte följande mening (i sammanhanget: en liknelse med det generella dödsstraffdiskussionen): "Det känns ju onekligen som att samma diskutioner pågick i till exempel Sverige för till exempel hundra år sedan, eftersom jag förbjöd skiten då."
Ordet som bör uppmärksammas är alltså "jag". Det hade varit väldigt kul på många plan om jag hade genomdrivit avskaffandet av dödsstraffet. På tal om dödsstraff uppmärksammar Amnesty imorgon att det är 100 sedan just den sista avrättningen i Sverige. Amnesty tycker att det är ett bra tillfälle att rikta uppmärksamhet mot hur många länder som fortfarande finner denna omänskliga bestraffningsformlegitim. Jag gillar Amnesty. Men frågan har en något oengagerande karaktär, eftersom länderna som bär upp statistiken är såna som man efter en viss erfarenhet inom samhällsaktivism knappt orkar engagera sig i, eftersom just dessa länder har vansinniga politiska system. De länder som tycker bäst om dödsstraff är Kina (som fullkomligt älskar att arkubusera tjuvar och kättare till höger och vänster), Iran (lite mer ekonomiska sanktioner kanske skulle lösa allt, alternativt kan Mossad frita alla dödsdömda iranier), Irak (ingen har reagerat på kombinationen "[siffra] + döda" i ett irakiskt sammanhang på snart ett decennium), Saudiarabien (man får avrätta om man har 25% av världens oljereserver) samt USA (USA).
Japan skulle dock allt kunna sluta opp med sin business redan imorgon - någon som vill skriva ett brev?
Jag är så trött att huvudet inte känns som ett en del av huvudet förhåller sig skeptiskt till fingrarnas vilja men det kan ju inte vara fingrarna som vill jag är inte så trött
Jag trodde mig kunna lära mig något mycket mer spännande än vanligt därför gjorde jag mig trött eftersom det var priset handelsblockader hade pressat upp det konsumerade jag till mig något hållbart? vi vet bara in the long-run
Jag dricker kaffe jag svarar lika lite på det som [bilmetafor] mät min reaktionstid! för all del skillnaden är rimligtvis försumbar men ändå
Låtsassomna på en tjock pärm jag missade nåt på filmen, filmen var intressant sökte mina egna tankar när jag inte var trött när jag borde varit trött
"Att ta saker på allvar är inte samma sak som att ha panik. Inom socialdemokratin har nu det traditionella vänster-mittenbråket brutit ut. Det är samma bråk som Vänsterpartiet hade till för några år sedan. På många sätt är det nästan motsatsen till en analytisk debatt. Eftersom idén att gå till vänster alltid torgförs av vänsterpersoner och mittenidén av dem som även annars vill gå mot mitten, handlar det i grunden om personens politiska identitet, snarare än det val som just inträffat. Jag medger gärna att jag är en av dem som länge sagt: nu måste vi gå till vänster. Men jag tror inte på det svaret längre. Om det alltid hade lönat sig att ”gå till vänster”, då hade sannolikt inte Vänsterpartiet varit riksdagens minsta parti. Och om det å andra sidan alltid hade lönat sig att gå mot mitten, då hade inte socialdemokratin runt om i Europa gått stadigt nedåt; under 20 år av sökande mot mitten. Det är också lite svårt att förstå hur extremhögerpartier gått fram över hela kontinenten. Partier lyckas helt enkelt inte utifrån hur de ligger på en abstrakt skala. Partier blir framgångsrika om de kan identifiera samhällsproblem, ställa rätt diagnos, rikta kritik mot de motståndare som är ansvariga, formulera sina lösningar, organisera människor för att bilda opinion, kommunicera dem med medborgarna, försvara dem mot motståndare. Beroende på om de sedan siktar på att vinna makten och sitta kvar handlar det dessutom att och driva igenom förändringar, kommunicera det och så vidare."
Känslan att förlusten inte var vår, utan deras, blir bara påtagligare. Om vi gjorde det mesta rätt, varför vill vi då driva ut vår kompetens, varför vill vi framstå som ett dåligt oppositionsparti? Är det ramgångsmedicinen?
Ni vet när man diskuterar dödsstraffets vara eller icke vara med idioter? Det känns ju onekligen som att samma diskutioner pågick i till exempel Sverige för till exempel hundra år sedan, eftersom jag förbjöd skiten då. Det känns ungefär likadant att diskutera välfärdspolitik ibland, som att alltför många inte förstår sig på pelarna som vårt samhälle vilar på, varför man inte kan göra vissa saker, och varför de inte fungerar.
Ordvitsen tål att förklaras, "partita" på italienska är alltså "match" ("match" som i "fotbollsmatch").
Och svenska kan ni ju.
Kan ni Sverige?
Jag vill minnas att någon någongång sa att man är socialdemokrat utav nödvändighet, fast när jag söker lyckas jag inte hitta något sådant resultat. Precis så känner jag, en bred, tydligt demokratisk rörelse som i första hand analyserar samhället utifrån ett ojämlikhetsperspektiv, den är min rörelse. Socialdemokratin är alltid så vettig, i alla fall.
Nu är det kris i partiet, de som vill ha en mer "ideologisk" socialdemokrati vill ha en ny ledning, kan man bland annat säga. Jag är ung, jag borde gilla ideologi, jag borde vara marxist, jag borde inte kompromissa, men ändå. Det går inte, jag klarar inte av att analysera samhället utifrån något annat än vad samhället egentligen är, jag kan inte arbeta för det socialistiska samhället eftersom jag inte vet vad socialism är.
Jag känner att det är det största misstaget den unga socialdemokratin gör idag, att tro att det är en tydlig vänstervridning och återgång till det ideologiska tänkandet som ska göra partiet framgångsrikt igen. Det samhället där arbetarklassen var enad, och där arbetarklassen kunde forma politikens gång är borta, och då har man inget annat val än att utforma en politik som blir relevant för andra samhällsgrupper, en politik som de flesta egentligen tycker är vettig, och som också är vettig.
Varför? Okej för att vi har bättre strateger än den där Baylan, men vad gjorde egentigen Mona Sahlin för fel? Kan vi göra rätt när samhället inte tillåter oss? Svaret är skrämmande.
Njä, några disintegrating societies upplevde jag väl inte, och jag hade förväxlat Lombardiet med Ligurien (typ), che scemo! Dock träffade jag en trevlig amerikan som inte trodde på demokrati, den litauiska statens man på "how to avoid taxes" ("I actually don't drink alcohol, but I can [dansa, fast med en rolig term] anyway") samt gli Antiberlusconiese. Fast, tiden märks, i de märkta delarna av London.
När man lämnat allt bakom sig en vecka fast man egentligen inte borde gjort det så är det inte uppmuntrande på något sätt att minnas att man fortfarande har 50 sidor kvar i den urtråkiga 324-sidorsromanen The Handmaid's Tale, trots att den nog skulle varit utläst för två veckor sedan eller så. Nog för att science fiction är en ointressant genre, men borde inte rimligtvis en dystopi skapas utifrån något som är farligt med dagens samhälle, istället för... ingenting? Feministisk?! Brukar inte feminism vara skarp?
Jag vill sitta med mitt matteprojekt mycket hellre. Eller varför inte analysera den amerikanska deflationsrisken för att inte säga den japanska erfarenheten. Det är kul. Det.
Jag vill tipsa om den här bloggen, som verkar utveckla sig till en mycket trevlig bekantskap för mig.
Ett utdrag, om romernas Serbien:
På vägen in till stan åkte vi igenom slummen, kåkstäderna. Det var dit man hade förpassat de som inte riktigt passade in, romerna. Tyvärr blev jag inte förvånad över synen, ila berörd, ja men inte förvånad. För det såg ju ut som ett av de där flyktinganläggningar i Kongo eller Sudan, den största skillnaden var att här regnande det, och snön låg var ända in i juni. Människor som så fort tillfälle ges försöker fly, inte för att dom är lyxturister utan för att ge sina barn ett värdigt liv.
I det förträffliga webbteveprogrammet Il Calcio al Corso (det spelas in på en kaffebar som heter "Corso", dubbelsyftningen framstår mig oöversättlig, men jag lovar, den är tilltalande, nästan poetisk) brukar de olika deltagarna referera till sina olika resor - främst till Italien - som "trasferte", bortamatcher som man säger på det svenska fotbollsspråket (det betyder väl förvisso något annat på svenska också, men det vill jag inte).
Nu när jag själv ska ut och resa under åtta dagar är det i mångt och mycket den känslan jag bär med mig, att... nej det blir för primitivt och banalt uttryckt; men att få ett underbart onaturligt avbrott i min egen vardag för att se främst vardagsitalien (jag borde veta bättre än att klumpa ihop Italien med Italien på det viset, det är: Milano och Turin) och i viss mån också vardagslondon (vardagen, fast på en helg).
Resans grunder är så klart planerade sedan länge, men mycket längre - märker jag nu - har inte planerandet tillåtits komma. Jag ska analysera en turistguide under morgondagen, jag har rådfrågat Simon Bank om konstutställningar... fast, främst måste jag fortfarande hålla ordning på min egen byråkrati, fan. Jag vet vad jag kommer få: omslutas av den typen av fotbollskultur jag fortfarande (och alltid) har barnets fascination för, men som alltid innebar ett annat sätt för mig att lära mig världen; öl kommer drickas, åtminstone några middagar långt utöver det vanliga kommer intas, och jag kommer vara där man i alla fall i viss mån ska vara. Jag är väldigt nyfiken hur stora intryck jag kommer uppleva utanför denna ram, går det som turist se samhällen som håller på att falla sönder? Kommer det vara strejk? Hur är tågresan mellan Milano och Turin? Är den endast två timmar?
Europa - detta viljans mysterium - eller detta mysteriets vilja? Ser jag en möjlighet att analysera ska jag lämna rapport, annars... återgår jag till att knäcka litenhetens mysterium.
"And the way they make me feel is way too real to believe."
Obegripliga människor obegripligt att förstå omöjligt att skriva om annat än politik omöjligt utan att ta risker den hemliga polisen kan vara varsomhelst
beträffande den hemliga polisens positionering kan dock följande sägas: den är definitivt inte inuti människorna då hade det inte varit av något intresse att skriva detta utan den är snarare vad som uppstår när det mänskliga samspelet tillåts verka fritt vilket för att dra parellellen till politiken kan jämföras med den alltmer populära libertarianismen som för oss med en god bild av verkligheten så klart framstår som ett djupt ofritt system
Flerpartisystemet tycks (mig) dock inte så långt borta allt som skulle behövas är han och i viss (fast mindre) mån hon eller att han som vi trodde skulle vara han ökar sin närvaro eller ett gemensamt intresse for a start
Istället tror jag det är kört tillfälligt så klart men visst är det beklämmande ändå?
(man får glädjas åt humoristiska detaljer och empatin alla visar upp då och då vissa mycket mer än andra vissa alltid hmmm, grönare på andra sidan sa du)
Jag kom av en händelse in på den italienska poeten Patrizia Valdugas (italienska) Wikipedia-sida, som toppas av följande dikt:
« Io sono sempre stata come sono anche quando non ero come sono e non saprà nessuno come sono perché non sono solo come sono »
Min (undermåliga) översättning:
Jag har alltid varit som jag är även när jag inte var som jag är och det kommer inte finnas någon som är som jag därför att jag inte är bara som jag är
Alternativt (och, tror jag, mer troligt):
Jag har alltid varit som de är även när jag inte var som de är och det kommer inte finnas någon som är som de är därför att de inte bara är som de är
Hursomhelst så framstår det ju som att honom skriver dikter som jag skriver dikter. Hade jag bara haft någon tid samt kunnat lite mer hade jag gärna satt mig ner och läst rätt mycket av detta möjliga poetfynd - avsaknaden av engelsk Wikipedia-sida gör företaget synnerligen lockande.
Jag inbillar mig att min stressade gång och mitt (ansikts)uttryck ses som somewhat attraktivt. Jag äter lunch på fyra minuter, ankommande alltför sent för att sällskap rimligen ska vara tillgängligt (det är kemi om nio minuter). Jag småspringer i trapporna eftersom dubbelsteg har omöjliggjorts av inflexibla byxor. Jag bedömer närvaro (och glömmer senare att ta närvaro) felaktigt men öppnar en lucka. Jag upptäcker att ribban ligger så högt att jag kommer göra illa ryggen på vägen ner. Men det är bara tillfälligt, och snart är snart. Jag tror jag drömde om min RSS-läsare i natt.
Eftersom de flesta Alliansen-anhängare jag känner verkar vara genuina antirasister undrar jag om och hur de försvarar till exempel sitt eget partis motstånd till papperslösas rätt till vård (det borde för övrigt vara en jävla självklarhet att de ska utnjuta samma rättigheter även på alla andra områden). Jag vill på allvar tro på att den yngre generationen verkligen ska kämpa för den här typen av frågor - att ryggradslösheten inte tar över när förståndet kompliceras bort à la sjukförsäkringsreformen - men jag gör mig beredd på att ni gör mig besviken igen.
... socialistiska ledare som sätter hela sin politiska prestige på spel för att få nöjet att slakta välfärdssystem. Vad är det egentligen som sägs i IMF:s korridorer?
Jag läser rubrikerna om protesterna i Frankrike och Italien. Förutom faktumet att de storskaliga massrörelserna dröjt så länge som de faktiskt har, så är det precis det här vi har väntat på ända sedan underskottshysterin tog den politiska dagordningen i besittning. Gör en sökning på Nick Clegg på Facebook, betrakta vad fan som hände med Barack Obama - vår generations politiker kommer gå till historien som ynkryggar och lögnare. Något väldigt, väldigt hemskt kommer hända med Europa och USA - när ska tillräckligt många märka det?
"Utöver vad som kan beräknas ur kausalitet och sannolikhet verkar Gud icke. Därmed stå vi ensamma med våra subjektiva föreställningar om gott och ont. Ensamma med vår längtan efter ett högre ljus. Över oss välver sig en himmel av sten" - Willy Kyrklund, Om godheten.
Tage Buch, det är ett rätt bra namn på en farskaraktär rätt
Vaknar fast på ett annat språk i mörker fast det är ljust ute det är nästan som att man skapar sin egen symbolik eller att symboliken är verklig
Läser min egen värld skriver om någon annans värld med ramen och reglerna hämtade från min egen värld för jag bemästrar
Sen: gå, lyssna (min egen värld var egentligen en annans värld) äta, ro, ensamhet ändamålsenligt Kompanjon lagom, tuggmotstånd, anpassning, mer
Skriva, glömma begreppet min egen värld jagstruntar ändamålsäta, noch doch lära, lyssna Kronologi mer-mer, - Inte rast! än vanligt bli som förr igen ickepresentera förundras över andra människor
Kompanjonshem(åt) uppdatera uppdatera *17 + 3 (15/100%) = mig kommentera synas läsa något som förändrade min uppfattning om det specifika ämnet (objektifiering, inte okej!)
Springa långborta ingen som helst chans att finna "du-dig" ingen sådan utsikt framför mina ögon och det är väl mest det jag saknar
En amerikan(sk president): Speciella fosterland! Kommunismen hotar... godheten, jag är god, det förefaller mig naturligt att nå en uppgörelse med socialdemokratin. Ett land(s härskande elit): En fjärran räddare! Ty vi är alla antikommunister, kom hit så ska vi föra er bakom ljuset. En amerikan(sk underofficer): Jag tror på den goda saken, ty jag är amerikan och inte som de andra. Den långa vandringen mot Pusan skall bli mitt nöje! Ett land(s kommunistiska gerilla): Vi har läst Marx och gjort statyer, vi är redo att experimentera. En amerikan(sk intellektuell): Nu räcker det! Min bror dog häromsistens och det har format mig. Ett land(s olika propagandaavdelningar): A bra, B dåligt - eller var det tvärtom? Vi vet åtminstone att det är så här eller tvärtom. En amerikan(sk John Wayne): Våldets väg var min, varför skulle det inte vara deras? Ett land(s rysktalande): Vi har värdefulla informationer, men samtidigt är livet som mutad en räkmacka. En amerikan(på dödsbädden - kvävd med en kudde): Den kommunistiska rörelsen tilltalar på många sätt mig också. Ett land(s lidande): Inga verk har författats utifrån risskördens betydelse - ty målgruppen är analfabeter. En amerikan(sk revisionist): Kapitalism! [ljudeffekt] Tillväxt! [jubel] Jag godhet. Ett land(s bortglömda röst): Vår egen väg hade tillslut blivit den rätta vägen, men inget gott kommer någonsin för oss outbildade i den här världen, i min djungel har jag dragit lärdomen att kunskap och kontakter sällan har ett allmänt syfte. Istället: felande, fällor.
Nä, nu rubrikskojade jag bara låt oss prata religion för första gången (på två år)
Snart ska jag skriva en långuppsats om när Willy Kyrklund dricker te med Gud snart
Det handlar ju så klart om religionen detta som man kan vara överens med en moderat om således har det väl inte på länge känts som en strid jag har haft ett intresse av att ta jag måste också nämligen smickra min omgivning även om jag rider på höga hästar här
(jag är med i facebookgruppen "Gud finns nog inte" det är okej och det räcker)
Men ni ska minnas att jag var arg för att inte säga mycket arg arrabbiatissimo när jag upptäckte (i min egen säng) att Gud inte fanns och när jag noterade galenskapen där detaljer bevisade hans härlighet
Men denna strid kan få dig att gå under jag accepterade detta motståndet var ibland betydande istället gick jag vidare och fokuserade på Galenskapen och då begränsade man the frowning on your face (and more importantly: the frowning behind your back - jag tror mig veta något om något) till de man inte bryr sig lika mycket om
Så för att återknyta en avslappnad uppsats ska det bli som inte ska provocera någon direkt men alla skulle (om de vore som jag) bli inombordsprovocerade av sina egna tankar men mera troligt: utbrista vad är poängen? hur ska jag läsa det här?
Men sånt bryr sig inte bloggformatet om för att avsluta där vi började
För ett tag sedan mådde jag inte så här (ty) jag var fast i den självförhärligande kulturens självuppfyllande kultur den uppfyllde mig inte endast ofriheten var min
Nu: interpunktion som kanske till och med imponerar på de vanligaste av folk när man känner att man inte behöver dem längre (komparation!)
Nu: planer konkretisering know-how formellt informellt litteraturen var bra att ha fast den fortsätter att uppfylla mig på ett annat sätt än det där vi pratade om innan (över en pinsam kopp kaffe)
Nu: Italien snart pojkdröm senpojke vuxenpojke Italien-pojke intermediate state (of mind) Piacere a tutti meno: la gente troppa (jag ramlade nerför en trappa)
Det sista steget kommer så klart sist men ändå: kan jag referera till det här som just det så som jag refererar till det här (upprepning tjänar sitt syfte, fick jag viskat till mig)
Det ska bli spännande att se vad som händer med alla hade ni varit lite snällare mot mig hade jag också kanske brytt mig på allvar Nu: sätter jag på mig mitt låtsasleende i alla tänkbara bemärkelser
The International Baccalaureate. Speciellt förenklad kapitalism vs. kommunism-historia (och även valdebatter för den delen). Musik däremot (och fransmän), skulle rimligtvis kunna vara svaret på våra bekymmer.
"You'd like everyone to believe you're a star And I'll admit that it's worked out pretty well so far But when they see the kind of person that you really are Then you won't be laughing so hard"
Krig är fred sa most certainly (not) den där Barack och han vann och det var väl det viktigaste?
Vi argumenterar som att det är krig det rör sig om men ändå värnar vi (ni) om alliansfriheten fast i den militaristiska sängkammaren finns en annan sanning och en annan moral
vi: demokrati, vi: frihet de: förenklade, ni: fördummade i vissa (i dessa sammanhang) onämnbara hjärnor tänks det att talibaner saknar populärt stöd (anglicismer!) men ändå obönhörligen tar makt från de goda den goda saken är nämligen beroende av de goda
Afghansk fåraherde! skriver kortromaner ligger närmare den faktiska uråldriga kunskapen än The Hills-USA och USA-Sverige
Det glädjer mig enormt (det är i strikt mening mitt ironiska jag) att Socialdemokratin har kommit så långt i sin utveckling att den accepterar borgerlighetens myter om demokratin! av alla saker, i landet långt borta där borgerligheten en gång mellanlandade och grymtade över att allt var annourlunda
Varför måste det vara omöjligt att säga som det är? Vi accepterar och lever med vidrigheterna vi inte ser men inte fan går det att säga på offentliga och allmänägda platser Tystnaden är en strategi som är motsatsen till obeprövad
Jag tittade på den där om Sverigedemokraterna-Hitler. Jag tyckte inte halva var rolig. Det är inte (bra) humor när skämten är uppenbara. Men man ska väl vara glad att hopen har lite vett.
Folk som gillar indie- tar sig själva på för stort allvar. Cut the artsy crap, det hade varit behagligare att diskutera lite fotboll över några öl. I vråer och framför älskare talar vi dock annorlunda.
- Det blir nog blått, sa den fjärde decilen.
Man borde ha lärt sig spela ett vettigt instrument, man borde anpassa sin sångröst.
Twittra, och ta twittrandet på alldeles för stort allvar.
Fotografera i syfte att dokumentera.
Too cool for school.
Värna om demokratin, fast inte fatta.
Antirasist men inte antifascist.
Värna om det lilla man har.
Flytta för mycket.
Få saker att gå ihop.
Ljuga i rätt situationer.
Ta vardagen på för stort allvar.
Personligen identifiera sig med sitt gymnasieprogram.
Spela musik för högt.
Få jobb.
Ha en fatalistisk syn på politiken.
Den fantastiska bedriften ta körkort.
Värnade om miljön, ibland.
Påpeka att saker är självklara.
Bära på för många missuppfattningar.
Titta förvånansvärt mycket på TV, fast inte säga det eller så.
Vara dummare i skrift än i person.
Prata för mycket.
Beckett, hands up?
Få meritpoäng.
Ha kontakter.
Älta i sina gamla vanor.
Vavasadu angående bitterhet.
Bli spontant öppen om sexualiteten.
Hålla på med mobilen (får du verkligen nio sms om dagen?)
Få sjukdomar som sticker ut.
Få panikattacker.
Supa upp pengarna.
Supa upp idéerna.
Få sig idéer.
*
Kanske Los Campesinos! är för er också? Skulle inte tro det.
''From whence shall we expect the approach of danger? Shall some transatlantic giant step the earth and crush us at a blow? Never! All the armies of Europe and Asia could not, by force, take a drink from the Ohio River or set a track on the Blue Ridge in the trial of a thousand years. If destruction be our lot, we ourselves must be its author and finisher. As a nation of free men, we will live forever, or die by suicide," - Abraham Lincoln.
Sluta snälla ljug för barnen Du är en hycklare den där partiledaren är en bluff Ni tar er an Kapitalismen på ett dumt sätt
(tror jag)
Alla kulturer blir intressanta när man förstår sig på dem visst: förstå men låtsas inte det är så banalt Och alla vettiga människor i Sverige förstår sig på den amerikanska kulturen ändå Hatar ni
*
Lösning: sluta låtsas att Fox News är the funniest thing ever sluta låtsas att Fox News är USA läs musik istället för stenålders-Marx bilda dina egna uppfattningar från culture och counterculture
Ibland undrar jag om allt de någonsin kommer kunna är att sjunga Rococo
På en spårvagn i Göteborg cirkus halv två på natten, den är fylld till bristningsgränsen. Högljudd (och så klart onykter) kille med arabiskt utseende lutar sig fram mot en tjej.
Jag undrar när under valrörelsen vi kommer få höra "vi har genomfört en del skattepolitiska åtgärder under mandatperioden som varit dåliga på ett fördelningspolitiskt plan men som har förbättrat Sverige på det stora hela"-klassikern. Liksom - Anders Borg är ju ekonom (det är ju så klart inte Thomas Östros), klart vi litar på honom!
Jag har uppriktigt talat blivit rätt besviken på Mona Sahlin angående flera frågor den senaste tiden. Det vore till exempel inte för mycket att begära en mer progressiv afghanistanpolitik - eller i alla fall inga profilbilder på Facebook poserandes i militärutstyrsel; utspelet om att EU-länder som "inte sköter sin ekonomi" ska kunna bestraffas ekonomiskt luktar mest högerpopulism och oförmåga till vettigt ekonomiskt tänkande; och idag säger hon alltså nej till Vänsterpartiets väldigt rimliga förslag om vinstförbud i friskolorna. Det är inte bara fegt, det är också dumt med tanke på att en betydande majoritet av befolkningen verkar stödja en sådan reform. Jag hoppas de rödgröna på allvar vågar belysa orimligheten i att skattepengar ska gå till privata aktörers vinster - speciellt när alla som befunnit sig i det svenska skolsystemet under de senaste tio åren vet att friskolorna i regel erbjuder sämre kvalitet än de kommunala motsvarigheterna.
"We could build a nice life together if we don't kill each other first. Are you just too fucked up to understand me or is it the other way around? Maybe it's both, and I just don't know which is worse. [...] So how can I hold it against you if you answer the call of the wild? No matter how brilliant a woman, you're only a kid."
Jag tycker att det borde diskuteras mer hur vi ska bygga det som vi alla anser är stort och bryta kulturen där allt går ut på att vara ironisk precis hela tiden
Istället blir jag besviken vid återkomsten sempre och det beror på att jag inte vågar Menschlichkeit alltså: vi är alla rätt så likadana det upplever vi gång på gång ändå kan vi aldrig komma överens nulla di niente
Låt oss till exempel säga att världens bästa blogg skrivs. uppdateras relativt flitigt, läses av en betydande publik but doesn't change shit jag har lärt mig att effektiv rekrytering alltid är mer effektivt än att våga diskutera Beckett? eller Brecht som dock ingen läst
*
Så vi går i tystnad medvetna om varandra(s) kapacitet och kompetens men vi säger typ att vi är lata men jag säger idag klockan är 00.08 den 9 augusti 2010 att jag nått den historiska insikten att vi ljuger fy fan vad vi ljuger
Jag var gatuaktivist i Köpenhamn i torsdags. Jag träffar en (helt vanlig) landskronafamilj på semester (they went to Denmark for cultural reasons you know...) och försöker övertala dem att skriva under en namninsamling mot vräkningar i kenyanska slumområden.
Konstiga landskronapappan: Jaa, men det gör vi väl i Sverige också? Det är väl ingen som bryr sig om småfolket om man vill riva hus? Jag: Men du håller med oss i sak? (det gjorde han) Konstiga landskronapappan: Jag sätter inte min namnteckning på det där innan jag får mer information. Jag: Okej, vad vill du veta mer om då? Konstiga landskronapappan: Nää, jag sätter inte min namnteckning på det där. Normal landskronahustru: (fullständig tystnad) Gapig landskronatioåring (tjockfräknig): (säger något okänsligt, är antagligen "allmänt jobbig") Femtonårig landskronatjej (till synes helt utan erfarenhet av politiskt tänkande): Nä... ja... eller... vad häftigt, hur går man med i det här? Jag: Eh, det kanske finns en lokal grupp där du kommer ifrån (det finns så klart inte något sådant i Landskrona). Men vill du skriva under? Femtonårig landskronatjej: Jaa, faast, min namnteckning är så jäävla fuul.
Tjejen bokstaverar sitt namn för att sedan stryka över det och få listan med namnunderskrifter att se förjävlig ut.
"Enligt mitt sätt att se det så är Aftonbladet en ganska bra spegling av vad människor i Sverige pratar om en normal dag. Även om vi vill se oss som människor som helst fördjupar oss i konflikter i Västbengalen så är de flesta av oss mer intresserade av att surra om prins Daniels farsas tal. Eller så. Aftonbladethatet är alltså i mångt och mycket ett hat mot vanligt folk." - Simon Bank
Jag är cyniker på halvtid, skulle jag säga. Jag står fullhjärtat bakom Roberto Saviano och hans likar när de gör uppror mot cyniska herrar som nästan verkar finna ett nöje i motgångarna som den som försöker stå upp för det kompromisslösa människovärdet ofta(st) upplever. Men samtidigt ser jag ju cynism som en fullt rimlig attityd att tackla en genomkorrupt värld med - anledningen till att jag ytterst sällan blir verkligt upprörd över någonting (politiskt) - anledningen till att jag inte förvandlas till en väldigt jobbig jävel.
Michael Sköldeholts artikel på Tvärdrags hemsida om Fi:s pengabränning sammanfattar ganska precis vad jag tycker om saken. Varför ska man i ett debattklimat där det mesta styrs av pengar låtsas som att det inte gör det - det är ju ungefär som att påstå att det inte finns någon marknad.
Jag skulle vilja säga att det till 92 procent låter som Conor Oberst som sjunger på det här albumet. Men den gode Conor skulle väl knappast skriva sån här "smutsig" musik, och inte fan är han väl så genial att göra varannan låt över sju minuter lång - och dra det i hamn (med en låt och skepp som lägger sig i hamn, och det nu är så man säger).
Du får ta på dig rollen som postkommunismens fanbärare jag har inte konsulterat dig vi känner inte varandra
En helv karriär spenderad på regionaltåget Lecce var albanskt Torino mondustrialt Valencia interkontinentalt Padova okänt
Vilken opassande tid att vara komminist! för en fotbollsstjärna med ambitioner? hade det gått för sig (?) skulle du förstört Di Canio med dina stora starka socialistnävar
Du är ägd av Parma du startade en tidning du begav dig till gruvan det finns säkert en marxistisk formulering för det där det finns säkert en omvänd ordning
*
Enrico Berlinguer eller Stalin va? vem var den första? hette Stalin så i förnamn? jävla Stalin JÄVLA STALIN Stalinjävel! hehe Wanna party like a rockstar?
Sara Sarà: Ma piantala! Adam: Men jag gör det imorgon. Sara Sarà: Canzoni. Adam: Indie? Sara Sarà: La cinema. Adam: All'italiana? Sara Sarà: Il movimento di sinistra. Adam: The conscience of a liberal? Sara Sarà: Lascia l'università per l'amore e la passione! Adam: Posso entrare? Sara Sarà: Allora, studi dai bambini. Adam: Magari, loro sono molto ________ qualche volta?! Sara Sarà: Il calcio sei divertito. Adam: Noi, nostro passing-game e Mark Van Bommelesque; o il calcio è sempre al corso.
Perro Però: - Du kanske borde skriva något matnyttigt här? Adam: - Det är typiskt er hundar att säga sånt. Varför skriver du inte något här själv? Perro Però: - Jag drar inte igång idiotiska projekt, jag drar inte heller andras projekt. Jag jagar i stället min egen svans. Det är ett gott nog tidsfördriv. Adam: - Känner du... också... ibland... det där? Perro Però: - Nej, aldrig. Jag fokuserar mig på mina åtaganden. Jag måste inte våga någonting, och jag får tid över för barnen. Adam: - Men, känner du dig inte som en... ja - ofullständig människa? Perro Però: - Du misstar dig någonstans där. Lär dig identifiera allt - och du har inte nått någonstans.
Enormt vackra pianoslingor och texter som för tankarna till (eller ja, handlar om) unga människor utan en riktig plats i världen, någon försvinner och någon stannar kvar och ropar på hjälp och försöker hjälpa.
Pretentiös jävla fittperson: - Ååååh, jag som bara läser en bok på fritiden några gånger om året har nu läst Dorian Grays porträtt, och jag fullkomligt avgudar den. Oscar Wilde har förändrat mitt liv, liksom, There is only one thing in the world worse than being talked about, and that is not being talked about, så klockrent, haha.
*
Var det en dålig idé att återuppliva bloggens mörkaste avdelning?
Johan Orrenius verkar vara en oerhört trevlig människa; förvisso ingen jättebra matchanalytiker, men hans fiktiva smådialoger tycker jag är oerhört kvalitativ humor.
Läser Henrik Rydströms blogg om halvtalangen Erik Israelssons "woes". Sedan tänkte jag på hur den nya generationen fotbollsspelare alltmer framstår som ett gäng emotionellt störda vuxenbarn. Det är så klart ett resultat av den (i idealistiska termer) oproportionerliga lönenivån, men Simon Kuper har givetvis rätt när han konstaterar att lönerna i alla fall inte kommer minska. Fotbollsfans är mycket intelligentare än vad de flesta tror, men som konsumenter är vi hopplösa. Oerhört få av oss klarar av att åsidosätta sportslig framgång till förmån för långsiktighet och identitet, och så sitter vi till slut här med en kontraproduktiv verklighet där de vi vill göra till våra hjältar tvingas avprogrammera sin mänsklighet för att hantera vår press, och där de inte tjänar det minsta på att bjuda på något intelligent som bryter mönstret.
Men det bevisar också att fotbollen kommer vara bland de sista fristäderna från världskapitalismen, då försöken att göra vinst på klubbars bekostnad med all sannolikhet begravs under de närmaste åren. Under ett årtionde som jag befarar kommer bli ofattbart mörkt behöver vi fotbollen som en enande kraft, men då krävs också en intellektuell motprestation från idrotten, om vi inte vill förlora den till att bli den globala nöjesindustri som den enligt kapitalismens logik kommer att bli.
Jag läser en ässä om Kirgizistan, och som vanligt när det handlar om upplopp i tredje världen-länder så är det IMF:s privatiserings- och liberaliseringstvång i utbyte mot nödlån som till stor del orsakat striderna, inte de klankrig och etniska strider som media i väst förenklat och ofta rasistiskt vill förklara situationen med. Jag vet att Amnesty just nu jobbar mycket med att uppmärksamma problemen med världens slumområden, men jag är nästan övertygad om att det är få människor i Sverige som inser hur gigantiska dessa problem faktiskt är. Jag har för mig att runt en miljard människor lever i det vi betraktar som slum, extremt enkla och farliga levnadsförhållanden i jättestädernas periferi, omgivningar som omöjliggör ekonomisk och personlig utveckling, ett uttryck för en värld där avgrunden mellan de som är en del av samhället och de som inte är det sorgligt nog bara växer.
Vi behöver mer journalistik som uppmärksammar det här på ett respektfullt sätt. Till exempel ges vi under den här månaden en rätt så öppen inblick in i Sydafrikas brutala klassamhälle, om nu inte FIFA med alla sina resurser lyckas ta ifrån Sydafrika mästerskapet på alla kulturella plan. Jag tycker vi borde utnyttja såna möjligheter att lära oss något om andra kulturer än vår egen.
Det är givetvis en av de bästa (svenska) böckerna jag läst, men ändå vill jag knappt prata om den, jag vill gömma undan att jag någonsin läst - detta mörker.
En ung man har fått beskedet att han har tvåhundra dagar kvar att leva. Tvåhundra dagar, det blir en frist där han rimligtvis bör uträtta så mycket som möjligt av det han velat uträtta i livet. Men livet, med sina besvikelser och som alltid är en skugga av drömmen intresserar inte honom längre, om det någonsin intresserar honom. Istället blir han kvar på sin dödsbädd, med sin dödsångest, som han vill eller inte vill hålla borta, för att försöka hitta någon mening eller inte hitta den - för den finns egentligen inte någonstans. Allt blir en desperat kamp mot tankarna och de olika delarna av jaget och de olika delarna av jagets kamp mot varandra - och i all absurditet väljer människan att göra en utredning och en utläggning om vad som är värdigast - och vad som är värdigast och varför det ens är viktigt, det ligger i mysteriet människan. Människan lever och strävar efter dessa enhörningar, språkets konstruktioner och lekar med oss som för mannen på dödsbädden är så långt borta att de inte finns på riktigt. Finns saker som lycka, godhet och jag när döden närmar sig via sinnesjukdomen och den kroppsliga metamorfosen jämställer honom med honom nedanför balkongen - men tänk om självmordsförsöket skulle misslyckas, tänk om dödsångesten är hans egen och han vill att den ska vara det - vad skulle de säga? Varför?
Och jag vill ju som sagt inte prata om den här romanen, eftersom jag är livrädd för den. Den är så brutalt ärlig att jag tror att jag hade behövt gå och hänga mig efter att ha yttrat ett endaste ord om någon av dess mörkaste delar (okej, fast inte egentligen). Tanken på att berättaren fysiskt dör och därmed upphör att existera när man nått sista sidan gränsar till det ohyggliga landskapet. Företaget är absurt. Och så läser jag att Arne Sand dör av en hjärntumör 1963, och att boken utgavs postumt. Ohyggligt. (Ohyggligt.)
Men det finns i alla fall ett ögonblick som är underbart poetiskt vackert, och när man tänker (på det) slås man av vilken (stark) tankegång det är: "För övrigt måste det vara så i paradiset att man föds som gammal och dör där som ung. Ja, detta vore ju det underbaraste av alla liv! Att vakna upp ur sin dödande sjukdom, skrikande av plågor, ja, för att allt ska bli bäst, till och med utan morfin för att hindra smärtan. Att vara ful och äcklig, utan tänder, med rinnande ögon och öron, utan hår och vett. Och så känna hur håret återvänder strå för strå, tänderna tand för tand, hur sjukdomen försvinner, könsdriften vaknar, att kunna se sig själv i spegeln med allt större glädje dag efter dag, och, bäst av allt: att bli alltmer naiv för varje ögonblick, att avbörda sig alla löjliga kunskaper, att bli kär för sista gången och för första gången, och att redan i början äga den man älskar och sedan längta först sedan man ägt henne. Att därefter känna könets gissel sänkas, att äntligen få återvända till det man alltid längtat efter: leken, att se marken återvända, att för varje dag komma allt närmare gräset, stenarna, den kvinna ur vilken man har stigit, och så slutligen alldeles omärkligt försänkas i en lycklig ovetenhet och att inte alls känna till när slutet kommer. Ja, det vore det lyckliga livet: att få leva om ett liv, vilket som helst, men baklänges."
(Val: att ignorera budskap om att livet som det är utformat inte passar människorna. Anledning: att bevara rörelseförmåga. Allvarligt? Nej, inte för mig)
Inlägg
