2010

Läser Henrik Rydströms blogg om halvtalangen Erik Israelssons "woes". Sedan tänkte jag på hur den nya generationen fotbollsspelare alltmer framstår som ett gäng emotionellt störda vuxenbarn. Det är så klart ett resultat av den (i idealistiska termer) oproportionerliga lönenivån, men Simon Kuper har givetvis rätt när han konstaterar att lönerna i alla fall inte kommer minska. Fotbollsfans är mycket intelligentare än vad de flesta tror, men som konsumenter är vi hopplösa. Oerhört få av oss klarar av att åsidosätta sportslig framgång till förmån för långsiktighet och identitet, och så sitter vi till slut här med en kontraproduktiv verklighet där de vi vill göra till våra hjältar tvingas avprogrammera sin mänsklighet för att hantera vår press, och där de inte tjänar det minsta på att bjuda på något intelligent som bryter mönstret.

Men det bevisar också att fotbollen kommer vara bland de sista fristäderna från världskapitalismen, då försöken att göra vinst på klubbars bekostnad med all sannolikhet begravs under de närmaste åren. Under ett årtionde som jag befarar kommer bli ofattbart mörkt behöver vi fotbollen som en enande kraft, men då krävs också en intellektuell motprestation från idrotten, om vi inte vill förlora den till att bli den globala nöjesindustri som den enligt kapitalismens logik kommer att bli.