"Att ta saker på allvar är inte samma sak som att ha panik. Inom socialdemokratin har nu det traditionella vänster-mittenbråket brutit ut. Det är samma bråk som Vänsterpartiet hade till för några år sedan. På många sätt är det nästan motsatsen till en analytisk debatt. Eftersom idén att gå till vänster alltid torgförs av vänsterpersoner och mittenidén av dem som även annars vill gå mot mitten, handlar det i grunden om personens politiska identitet, snarare än det val som just inträffat.
Jag medger gärna att jag är en av dem som länge sagt: nu måste vi gå till vänster. Men jag tror inte på det svaret längre. Om det alltid hade lönat sig att ”gå till vänster”, då hade sannolikt inte Vänsterpartiet varit riksdagens minsta parti. Och om det å andra sidan alltid hade lönat sig att gå mot mitten, då hade inte socialdemokratin runt om i Europa gått stadigt nedåt; under 20 år av sökande mot mitten. Det är också lite svårt att förstå hur extremhögerpartier gått fram över hela kontinenten. Partier lyckas helt enkelt inte utifrån hur de ligger på en abstrakt skala.
Partier blir framgångsrika om de kan identifiera samhällsproblem, ställa rätt diagnos, rikta kritik mot de motståndare som är ansvariga, formulera sina lösningar, organisera människor för att bilda opinion, kommunicera dem med medborgarna, försvara dem mot motståndare. Beroende på om de sedan siktar på att vinna makten och sitta kvar handlar det dessutom att och driva igenom förändringar, kommunicera det och så vidare."
Känslan att förlusten inte var vår, utan deras, blir bara påtagligare. Om vi gjorde det mesta rätt, varför vill vi då driva ut vår kompetens, varför vill vi framstå som ett dåligt oppositionsparti? Är det ramgångsmedicinen?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar