Chockdoktrinen, Naomi Klein

Någon gång när jag satt och läste Jane Eyre i början på december gick det upp för mig att jag trivdes utmärkt med att läsa sådär femtio sidor litteratur om dagen. Några dagar senare gick jag till biblioteket. Tanken var att det skulle ligga till grund för något slags bloggprojekt under jullovet, och problemet har ju inte varit att jag inte har legat i, utan att den första boken, Chockdoktrinen, är fucking lång.

Klein ger sig på ett av de kanske mest centrala uppfattningarna inom vår kultur: nämligen att fria marknader gör människor fria. Jag sätter mig ner och intalar mig att jag ska läsa boken jättekritiskt, men likväl så faller jag dit, det finns inga motargument mot det här.

Kleins tes är att olika typer av chocker konsekvent har tillämpats av marknadsfundamentalisterna vid Chicago-universitetet samt deras anhängare. Det kan till exempel vara en chock i form av en elchock, som i Ewen Camerons experiment för CIA:s räkning; en statskupp och den efterföljande terrorn, som i Indonesien samt flera länder i Sydamerika; ett krig för att sätta demokratin ur spel, som i Storbritannien med Falklandskriget och USA:s invasion av Irak; och det absolut vanligaste, som extrema marknadsreformer påtvingade länder som står på knäna, alltid resulterande i massfattigdom.

Oavsett var vi ser marknadsfundamentalisternas chockdoktrin tillämpas så karaktäriseras den alltid av en total brist på mänsklig empati som förefaller helt otrolig. Att ledarna för "den fria världen" så konsekvent bara ser sina egna intressen (som inte heller är det egna folkets) och gladeligen stöder en politik som bevisligen endast resulterar i mer pengar till de som redan har jättemycket och mindre till alla andra.

Två exempel som jag tycker om är Ryssland och Sydafrika. Sovjetunionen, känd bland svenska borgerliga som det värsta landet som någonsin, styrdes förvisso på ett rätt dåligt sätt, men jämfört med Boris Jeltsins marknadsreformer som inte på något sätt genomfördes på demokratisk väg, hade den vanliga människan i Ryssland en mycket högre levnadsstandard innan Sovjets fall. Apartheidregimen i Sydafrika, väldigt ofta använt som exempel på hur hemskt det brukade vara i världen, men hur bra det är numera, av människor som vill visa att de bryr sig, men som viker ner sig så fort någonting blir kontroversiellt (När vi skulle välja gymnasieprogram fick vi se en film som skulle visa hur man arbetade på gymnasiet. Två tjejer hade startat upp någon slags verksamhet där de ringde runt till människor och berättade hur hemskt det var med Förintelsen. Typ så.). Också i Sydafrika ökade fattigdomen lavinartat efter marknadsreformerna som Internationella valutafonden mer eller tvingade det i grund och botten socialistiska ANC att genomföra. Om man bortser från den av apartheidregimen orsakade lånekarusellen som var det som mer eller mindre tvingade ner den nya regimen direkt så framstår det som fullständigt ofattbart att människor faktist hade ett bättre liv i ett djupt antidemokratiskt och rassegregerat samhälle än under den fria marknadens makt, det styrelsesätt som alltmer framstår som en självklarhet i Västvärlden.

Jag tycker också att Klein perfekt beskriver exakt vad kriget som terrorismen handlar om. Det är ett krig mot ett vagt begrepp, och därför ett krig som rimligtvis aldrig kan vinnas. Poängen är inte heller att vinna, utan att upprätthålla den nya mångmiljardindustrin för inrikes säkerhet. Det är det som är anledningen till att Irak och Afghanistan kastats in i inbördeskrig efter invasionerna, inte någon av alla dessa tydligt rasistiska förklaringar som vanligvis anges. Det är fullständigt livsfarligt att tillämpa marknadsideologi på områden som är skadliga för människor. En privat armé (en privat armé!) som drivs av vinstintresse har ett starkt incitament att helt enkelt gripa så många människor som möjligt i "kriget mot terrorismen". Det är inte märkligt att de privata företag som bushregimen la över sin verksamhet på använde tortyr, eftersom deras incitament var att få fram så många erkännanden som möjligt. Alla som använder sunt förnuft förstår att det finns vissa saker som lämpar sig för den fria marknaden, medan andra absolut inte lämpar sig. Det skrämmande är att marknadsideologerna är fullständigt bortom det sunda förnuftet, utan trots att de gång efter gång motbevisas fortsätter att tillämpa marknadslogik på precis allting.

Det är uppenbart att dessa människor är fullt medvetna om vad konsekvenserna av deras politik är, och även om det låter konspiratoriskt så kan det ju inte finnas något annat svar än att det är girigheten som driver dem. Vi har världens makthavare att skylla för dagens problemfyllda värld. Det är deras fullständiga ovilja att respektera lösningar som gagnar alla som har gjort att vi inte bara kan vifta bort fenomen som Hamas och Mahmoud Ahmadinejad som de galningar de egentligen är. "Efter alla förudmjukelser och all tortyr är de beredda att göra vad som helst. Och vem kan klandra dem för det?" Igår såg jag Michael Moores Roger and Me. Den handlar om nerläggningen av GM-fabrikerna i Moores hemstad Flint. De flesta människor i maktposition som intervjuas i filmen verkar tycka nerläggningarna var rättfärdigade, men på frågan vad de ska göra istället så svarar de alltid: "Uh, something. They should go out and do something." Kan vi stämla människor som "överskott"?

Jag tycker att de allra flesta människor man träffar har hjärtat på rätt plats, men alltför få vägrar att se sambanden. Folk måste ställa sig frågan varför tortyr under 2000-talet var fullt accepterat, varför extrema marknadsreformer mer eller mindre alltid genomförs på ickedemokratisk väg och framför allt: varför människor är fattiga? Det går inte att kombinera en helt fri marknad med fattigdomsbekämpning eftersom det inte finns någon marknadslösning på fattigdomen. Jag hoppas och tror faktist att alltfler människor kommer att inse det i framtiden.

Mot slutet av boken sammanfattar Klein det hela väldigt bra: "Trots Bushregeringens påstående att 1900-talet slutade med en 'avgörande seger' för marknadsekonomin över alla former av socialism, inser många latinamerikaner att det var den auktoritära kommunismen som föll samman i Östeuropa och delar av Asien. Den demokratiska socialismen, i betydelsen att socialistiska partier får regeringsmakten i allmänna val eller att arbetsplatser och jordegendomar drivs demokratiskt, har fungerat i många regioner, från Skandinavien till den blomstrande ekonomin i Emilia-Romagna i Italien, där kooperativ har funnits länge. Det var en version av denna kombination mellan demokrati och socialism som Allende försökte införa i Chile mellan 1970 och 1973. Gorbatjov hade en liknande, om än mindre radikal, vision om att förvandla Sovjetunionen till en "socialistisk fyrbåk" efter skandinavisk modell. Sydafrikas "frihetsdeklaration", den dröm som höll den långa befrielsekampen vid liv, var en variant av samma tredje väg: inte statskommunism utan marknader som existerar jämsides med nationaliserade banker och gruvor, där intäkterna används till att bygga trivsamma bostadsområden och anständiga skolor - ekonomisk och olitisk demokrati. De arbetare som 1980 grundade Solidaritet hade inte som mål att kämpa mot socialismen utan för den, så att arbetarklassen till sist skulle få makt att driva sina arbetsplatser och sitt land demokratiskt."