En man

Just nu åker jag tåg hela tiden (när jag inte åker buss, det vill säga). Nästan varje dag ser jag en man som liksom jag åker fram och tillbaka till Jönköping:

Och jag har aldrg sett en människa som sett mer kristdemokratisk ut. Första gången jag la märke till honom var på hemvägen för några veckor sedan. Tåget var överfullt, och vi stackars människor tvingades sitta bredvid själar vi inte kände. Den oerhört kristdemokratiske mannen satt i en av fyrsätsgrupperna (seriöst: det kan väl inte vara den korrekta termen. Eller har inte vårt språk utvecklats i takt med kollektivtrafiken?), och pratade men de andra människorna i grupperingen men framför allt såg han väldigt entusiastisk ut. Min tanke då var givetvis att det antagligen var människor han kände, men eftersom han alltid har rest ensam sedan dess finner jag nu detta orealistiskt.

Vad är det nu han gör då?

Jo, det är klart han frälser folk. Tänk dig bara: en äldre (men pigg!), välbyggd man med ett gemytligt skägg kommer hem till dig. Du är en pensionär som världen ständigt sviker trots att du är snäll och bakar bullar, du har en bitter man som inte bygger klart innealtanen. Tänk dig vilken glädje ett hembesök av denna enormt kristdemokratiska man (för han kan ju till exempel heta Gustaf, Gunnar eller Torgny. Tänka sig) skulle medföra. Så det är det han gör dagarna i ända, knallar hem till the Kerstins and Guns of this world och frälser dem. Sen går de med i pingstkyrkan och lockar sjuåringar med nybakta kanelbullar.

Gustaf/Gunnar/Torgny har en portfölj där han säkerligen förvarar flygblad och broschyrer om verksamheten, så att man inte behöver bestämma sig omedelbart, det tycker alla om, att ha den möjligheten.

Och detta tror alltså jag har blivit ett pendlaryrke.