Jo, jag laddade ner låten "Cubs in Five" med "The Mountain Goats". Enligt mitt iTunes så går den in under genren "Indie Folk", vilket i alla fall sett till namnet måste va världens bästa. Konkurrent? "Math Rock".
Nu tänkte jag i alla fall ta och runda av hela den här diskussionen angående fotbollens inverkan på mig. Idag ska det handla om fotbollens inverkan på världen. Jag har läst Erik Nivas första bok, Den nya världsfotbollen (alternativ länk); en sammanställning av en jävla massa reportage från i princip alla världens hörn.
Nån kanske känner till John Hume, fredsmäklaren i The Troubles på Nordirland? Det var han själv som sa det:
"Ska man förstå sig på den här delen av och folket som bor här, så finns det ingen bättre genväg än fotbollen. Ska man ha någon som helst chans att begripa sig på allt vad vi har gått igenom och varför saker och ting har blivit som de blivit, då är fotbollen det mest effektiva verktyg man kan använda."
Han pratar sanning, Hume. Jag tror att det är oerhört viktigt att få med människornas perspektiv när man hanterar konflikter, och as said, finns det då nån bättre utgångspunkt än den sak som intresserar dem allra mest? Och det är med den utgångspunkten Niva arbetar, fast alltid med en specifik infallsvinkel. Men temat går alltid igen, fotbollen kan hela tiden kopplas till samhället, dess karaktär och dess problem. Bara som ett exempel så har jag lärt mig mycket mer om kriget och konflikterna på Balkan via Erik Nivas och andra fotbollskribenters texten, än jag nånsin har gjort i skolan. Och det är ju jävligt fel.
Henrik "Marcel Proust" Rydström recenserar boken i det senaste numret av Sportmagasinet; en tidning som annars intresserar mig allt mindre, antingen för att artiklarna har blivit mer ytliga, eller för att mina intressen har blivit mindre ytliga och mer specifika. Jag lutar åt det senare. I alla fall, så tar han upp det jag har skrivit lite om tidigare, nämligen etablissemangets och då framförallt kulturetablissemangets tendens att nedvärdera fotbollens betydelse som företeelse. Jag blir jävligt trött på att vissa saker betraktas som mer värda än andra; för det finns fan så många dimensioner av fotbollen. Därför är det på många sätt så jävla mycket större med ett Steel City Derby, än med typ Man United -- Chelsea, även om de flesta fotbollsintresserade nog inte skulle hålla med mig. Det är samma sak som med musik, även om så många fler tittar på Melodifestivalen och lyssnar på Takida, så vet du att du ändå att du är bättre när du sitter och lyssnar på dina nerladdade Glasvegas-låtar. För varför skulle det va annorlunda?
Boken skildrar det som har vart, det som är, och det som kommer komma. Niva berättar till exempel om samhällets baksida i England, där tonåringar från Toxteth och Croxteh skickas in i miljardindustrin som kallas Premier League, och tappar kontakten med sina rötter och ofta även med verkligheten. Niva skildrar vad som blev kvar efter krigen på Balkan och hur stor inverkan fotbollen faktiskt kan ha på människor. Han följer kändisikonen/fotbollsspelaren David Beckham över tre världsdelar. Till kinesiska Kunming åker Real Madrid på en resa finansierat av tobaksjätten Hongta. När laget anlände till flygplatsen väntade 5000 vanliga kineser på dem där -- de fick inte se en skymt av sina hjältar. Istället bussas arbetarna från den lokala tobaksfabriken in, bara för att heja på Real Madrid när de anländer till träningsanläggningen. Några hundra meter bort motar militären bort ytterligare några tusen vanliga fotbollsfans. Det handlar alltså om fotbollen och fotbollsspelare som produkter. Och det är ett verk av den värlen vi lever i idag, och antagligen kommer att leva i imorgon också.
Lite tänkvärda citat också:
Ni minns när Grekland vann EM för fem år sedan. Tysken Otto Rehagel hade tagit över ett oorganiserat landslag som ingen brydde sig om och gjort de bäst i Europa på mindre än tre år. Det krävs både ambition och organisation för att kunna uträtta nåt stort.
"Spelarna brukade göra som de ville. Nu gör de som de blir tillsagda. Folk säger att min taktik är omodern, men det finns inget mer modernt än att vinna."
-- Otto Rehagel
Kaos är ett grekiskt ord. Disciplin är däremot ett tyskt.
I reportaget om Kosovo så säger det nya landets U-21-förbundskapten, Rafet Prekazi, såhär:
" I grund och botten önskar jag att fotboll och politik skulle vara två skilda saker. Men jag om någon har fått lära mig att det aldrig fungerar så i verkligheten."
Och jag håller med. Är det nåt man lär sig när man lever så är det att allt är politik. Annars är man blind.
John Hume igen:
"Fotbollen är en känslig barometer. Om samhället är på väg åt fel håll drabbar det ofta fotbollen först, men om utvecklingen är positiv kan fotbollen gå i spetsen."
Det är ofta så. Nordirland hade en förfärligt landslag under många år, men nu är det fred, och vi minns väl alla hur det gick när Sverige mötte dem för några år sen. I Elfenbenskusten upphörde striderna i inbördeskriget under första halvan av 2000-talet under några veckor. Anledningen? Landet hade gått till final i de afrikanska mästerskapen.
Och avslutningsvis kommer ett utdrag ur berättelsen om Chelsea-supporten Andy Burwood, hämtad ur reportaget "För de som blev kvar", alltså de människor som hamnar i klämm när en helt vanlig fotbollsklubb köps upp av en av världens rikaste människor. Och det är ett väldigt intressant tema, vad händer egentligen med de människor som inte har en plats i morgondagens värld, trots att det var de som gjorde fotbollen till det den är? Jag tror jag aldrig har läst något som kommit så nära att beskriva vad som egentligen är fotbollens storhet, det hela handlar om när Chelsea vann sitt första ligaguld på 50 år, och även något mycket större. Peace out.
Vi fortsätter gå, bort från stadion. Burwood pekar bort mot Kings Road, huvudgatan som rinner genom Chelsealand. Det var där han stod när bucklan kom hem igen, då det var triumfparad för Premier League-mästarna. Senast Chelsea hade parad var efter FA Cup-segern år 2000. Då kom bara 25 000 för att fira laget, en löjligt låg siffra i England. Snacket om en liten klubb utan trogna fans blev bara högre och högre.
– På vägen upp till årets parad var jag var orolig för att det inte skulle komma någon, precis som förra gången. Då var det riktigt pinsamt. Den här gången kom vi hit vid tiotiden, och det var inte alls så mycket folk som jag hade trott.
Tillsammans med sin fru kunde Burwood välja och vraka bland utkiksplatserna. Han valde att ta sig till Kings Road, gatan dit det väntades mest folk. Paraden skulle komma klockan tolv. Hon var redan över tio.
– Vi kom dit, och det var helt tomt. I stort sett ingen väntade bakom staketen, inga inne på pubarna. Det var fortfarande tidigt, tjugo över tio, men nu började jag verkligen oroa mig för att ingen skulle komma. Liverpool kan dra en halv miljon, Arsenal 200 000 – skulle vi stå där med 20 000? Herregud... Klockan elva ringde min dotter från Parsons Green där paraden skulle kulminera. Det var ingen där heller. Hade vi vunnit ligan utan att någon brydde sig?En kort paus, som för att understryka allvaret.– I alla fall, jag valde ett ställe och ställde mig med min flagga och började vänta. Var tionde minut tittade jag mig omkring, och folkmassan svällde och svällde och svällde. Något händer här. Min dotter ringde igen tjugo i tolv och sa: "Pappa, det är packat här nere nu. Man kan inte röra sig". Tack. Tack.
Till slut kom mer än 250 000 människor ut på gatorna för att hylla sitt Chelsea. Andy Burwood hade bästa platsen, längst framme längs med huvudgatan.
– När bussen körde förbi kastade John Terry ut en t-shirt från bussen. Jag såg den komma och den flög rakt i mina armar. Got it. Jag kommer aldrig att släppa den. Jag ska rama in den med en liten plakett under: "Kastad av John Terry". Jag är dubbelt så gammal som honom, ändå grät jag som en baby när jag fångade tröjan.
Varför finns egentligen fotbollsklubbar? Är det för att de är en bra affärsverksamhet, för att någon ska kunna tjäna pengar på dem? Eller finns de för att skänka glädje till folket? För att en 47-årig hantverkare ska ha något i sitt liv som får honom att gråta av lycka? Varför finns egentligen fotbollen? År 2005 har den vuxit sig större än någonsin, men jag vet inte om det vid någon tidpunkt varit så svårt att svara på den grundläggande frågan.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar