Chockdoktrinen, Naomi Klein

Någon gång när jag satt och läste Jane Eyre i början på december gick det upp för mig att jag trivdes utmärkt med att läsa sådär femtio sidor litteratur om dagen. Några dagar senare gick jag till biblioteket. Tanken var att det skulle ligga till grund för något slags bloggprojekt under jullovet, och problemet har ju inte varit att jag inte har legat i, utan att den första boken, Chockdoktrinen, är fucking lång.

Klein ger sig på ett av de kanske mest centrala uppfattningarna inom vår kultur: nämligen att fria marknader gör människor fria. Jag sätter mig ner och intalar mig att jag ska läsa boken jättekritiskt, men likväl så faller jag dit, det finns inga motargument mot det här.

Kleins tes är att olika typer av chocker konsekvent har tillämpats av marknadsfundamentalisterna vid Chicago-universitetet samt deras anhängare. Det kan till exempel vara en chock i form av en elchock, som i Ewen Camerons experiment för CIA:s räkning; en statskupp och den efterföljande terrorn, som i Indonesien samt flera länder i Sydamerika; ett krig för att sätta demokratin ur spel, som i Storbritannien med Falklandskriget och USA:s invasion av Irak; och det absolut vanligaste, som extrema marknadsreformer påtvingade länder som står på knäna, alltid resulterande i massfattigdom.

Oavsett var vi ser marknadsfundamentalisternas chockdoktrin tillämpas så karaktäriseras den alltid av en total brist på mänsklig empati som förefaller helt otrolig. Att ledarna för "den fria världen" så konsekvent bara ser sina egna intressen (som inte heller är det egna folkets) och gladeligen stöder en politik som bevisligen endast resulterar i mer pengar till de som redan har jättemycket och mindre till alla andra.

Två exempel som jag tycker om är Ryssland och Sydafrika. Sovjetunionen, känd bland svenska borgerliga som det värsta landet som någonsin, styrdes förvisso på ett rätt dåligt sätt, men jämfört med Boris Jeltsins marknadsreformer som inte på något sätt genomfördes på demokratisk väg, hade den vanliga människan i Ryssland en mycket högre levnadsstandard innan Sovjets fall. Apartheidregimen i Sydafrika, väldigt ofta använt som exempel på hur hemskt det brukade vara i världen, men hur bra det är numera, av människor som vill visa att de bryr sig, men som viker ner sig så fort någonting blir kontroversiellt (När vi skulle välja gymnasieprogram fick vi se en film som skulle visa hur man arbetade på gymnasiet. Två tjejer hade startat upp någon slags verksamhet där de ringde runt till människor och berättade hur hemskt det var med Förintelsen. Typ så.). Också i Sydafrika ökade fattigdomen lavinartat efter marknadsreformerna som Internationella valutafonden mer eller tvingade det i grund och botten socialistiska ANC att genomföra. Om man bortser från den av apartheidregimen orsakade lånekarusellen som var det som mer eller mindre tvingade ner den nya regimen direkt så framstår det som fullständigt ofattbart att människor faktist hade ett bättre liv i ett djupt antidemokratiskt och rassegregerat samhälle än under den fria marknadens makt, det styrelsesätt som alltmer framstår som en självklarhet i Västvärlden.

Jag tycker också att Klein perfekt beskriver exakt vad kriget som terrorismen handlar om. Det är ett krig mot ett vagt begrepp, och därför ett krig som rimligtvis aldrig kan vinnas. Poängen är inte heller att vinna, utan att upprätthålla den nya mångmiljardindustrin för inrikes säkerhet. Det är det som är anledningen till att Irak och Afghanistan kastats in i inbördeskrig efter invasionerna, inte någon av alla dessa tydligt rasistiska förklaringar som vanligvis anges. Det är fullständigt livsfarligt att tillämpa marknadsideologi på områden som är skadliga för människor. En privat armé (en privat armé!) som drivs av vinstintresse har ett starkt incitament att helt enkelt gripa så många människor som möjligt i "kriget mot terrorismen". Det är inte märkligt att de privata företag som bushregimen la över sin verksamhet på använde tortyr, eftersom deras incitament var att få fram så många erkännanden som möjligt. Alla som använder sunt förnuft förstår att det finns vissa saker som lämpar sig för den fria marknaden, medan andra absolut inte lämpar sig. Det skrämmande är att marknadsideologerna är fullständigt bortom det sunda förnuftet, utan trots att de gång efter gång motbevisas fortsätter att tillämpa marknadslogik på precis allting.

Det är uppenbart att dessa människor är fullt medvetna om vad konsekvenserna av deras politik är, och även om det låter konspiratoriskt så kan det ju inte finnas något annat svar än att det är girigheten som driver dem. Vi har världens makthavare att skylla för dagens problemfyllda värld. Det är deras fullständiga ovilja att respektera lösningar som gagnar alla som har gjort att vi inte bara kan vifta bort fenomen som Hamas och Mahmoud Ahmadinejad som de galningar de egentligen är. "Efter alla förudmjukelser och all tortyr är de beredda att göra vad som helst. Och vem kan klandra dem för det?" Igår såg jag Michael Moores Roger and Me. Den handlar om nerläggningen av GM-fabrikerna i Moores hemstad Flint. De flesta människor i maktposition som intervjuas i filmen verkar tycka nerläggningarna var rättfärdigade, men på frågan vad de ska göra istället så svarar de alltid: "Uh, something. They should go out and do something." Kan vi stämla människor som "överskott"?

Jag tycker att de allra flesta människor man träffar har hjärtat på rätt plats, men alltför få vägrar att se sambanden. Folk måste ställa sig frågan varför tortyr under 2000-talet var fullt accepterat, varför extrema marknadsreformer mer eller mindre alltid genomförs på ickedemokratisk väg och framför allt: varför människor är fattiga? Det går inte att kombinera en helt fri marknad med fattigdomsbekämpning eftersom det inte finns någon marknadslösning på fattigdomen. Jag hoppas och tror faktist att alltfler människor kommer att inse det i framtiden.

Mot slutet av boken sammanfattar Klein det hela väldigt bra: "Trots Bushregeringens påstående att 1900-talet slutade med en 'avgörande seger' för marknadsekonomin över alla former av socialism, inser många latinamerikaner att det var den auktoritära kommunismen som föll samman i Östeuropa och delar av Asien. Den demokratiska socialismen, i betydelsen att socialistiska partier får regeringsmakten i allmänna val eller att arbetsplatser och jordegendomar drivs demokratiskt, har fungerat i många regioner, från Skandinavien till den blomstrande ekonomin i Emilia-Romagna i Italien, där kooperativ har funnits länge. Det var en version av denna kombination mellan demokrati och socialism som Allende försökte införa i Chile mellan 1970 och 1973. Gorbatjov hade en liknande, om än mindre radikal, vision om att förvandla Sovjetunionen till en "socialistisk fyrbåk" efter skandinavisk modell. Sydafrikas "frihetsdeklaration", den dröm som höll den långa befrielsekampen vid liv, var en variant av samma tredje väg: inte statskommunism utan marknader som existerar jämsides med nationaliserade banker och gruvor, där intäkterna används till att bygga trivsamma bostadsområden och anständiga skolor - ekonomisk och olitisk demokrati. De arbetare som 1980 grundade Solidaritet hade inte som mål att kämpa mot socialismen utan för den, så att arbetarklassen till sist skulle få makt att driva sina arbetsplatser och sitt land demokratiskt."

Lula och jag

Ahwhhh... CUTIE! Who's up for a big polar bear hug?

Otydliga riktlinjer?

Jag läser att Israel till slut erkänner de omdiskuterade organstölderna från palestinier.

Kanske det äntligen har blivit dags för svenska liberaler att bara hålla käften nu?

Lite småroligt

Amerikaner som säger "pain-in-the-butt".

Che fretta!

Ångestterapihahaha:asigfastinteegentligenGertrudeSteinsmagiskadödsbädd.

Che scema!

Lägenhetsisolationsångestintekanske.

Jätte-jätte indie

Varenda gång mitt iTunes får för sig att spela Knife av Grizzly Bear funderar jag på vilken av Deerhunters låtar det här var nu igen.

Frightened Rabbit -- Swim Until You Can't See Land

Jag sticker ut hakan och säger att december inte alls tillhör Kent -- den tillhör Frightened Rabbit. Jag läser att det inte ens bor 6000 personer i Selkirk -- det måste vara tämligen unikt att den här typen av band kommer fram i småstäder -- det är något säreget med Skottland tänker jag. Scott Hutchinsons låtar är fantastiskt mörka, redan för två år sedan skrev han den bästa jullåten någonsin tror jag. Jag läser att han tycker att bandet äntligen har hittat sitt rätta sound i och med det tredje albumet The Winter of Mixed Drinks som släpps i mars. En av 2010:s stora höjdpunkter?

Ja.

Månadens citat

Elin Håård om IB-elever: "Vi eftersträvar en värld som Kafka skulle tycka om att leva i."

Undran

Kan man som intellektuell äldre man (gubbe) överdramatisera betalningsprocessen vid till exempel ett biljettköp och försöka sig på att skämta med en person man inte känner? Detta skulle i såna fall föranleda antagandet att man är mer gubbe än intellektuell.

(överanvände jag ordet "intellektuell"?)

Jubileum

Idag för exakt 80 år sedan gjorde alldeles säkerligen James Joyce någonting i alla fall småintressant. Det bör givetvis uppmärksammas.

Tankar

Jag skulle vilja skriva den största romanen som någonsin producerats, som innehåller inslag av alla litterära uttrycksätt och vars dikter inte låter sig begränsas av den vanliga radindelningen och strukturer som vanligvis begränsar poesin och folk säger inte exakt vad de tänker, min dikt och roman frigör sig från allt vad struktur står för, besegrar den som man besegrade saker under Medeltiden, är enormt storslagen och älskas enormt av alla intelligenta människor, långt efter min död, jag blir en av de stora, min roman handlar om något självupplevt men utspelar sig i ett universum med andra lagar än vårt eget, och alla de stora frågorna finner jag svar på, och en helt annan lycka infinner sig bland hela mänskligheten, och romanens funktion blir aldrig den samma någonsin igen, och det där händer inte, men jag vill att det ska hända, eller vill jag det?

(flykt)

The Mountain Goats -- The Life of the World to Come

Geniet John Darnielle döper varje låt på The Mountain Goats nya album efter en bibelvers, och jag faller pladask: det är så jävla storslaget.

Han lämnar Heretic Pride bakom sig och återgår till den lugna, mer berättande stilen där han kanske är som allra bäst. För mig väntar nu en ljuvlig inlyssningsprocess där man först bygger upp ett förhållande till melodierna, till rösten för att tillslut försöka reda ut texterna.

Det äckligaste namnet på något någonsin:

Saltrulle.

Che cazzo

Nu är jag sådär trött på mig själv igen.

När det vackra och naiva tas över av den mörka och lömska kraften och just vad det medför och kan säga oss

"Det finns hundra skäl att hata det här landet, men det finns en miljard skäl att älska det." -- Simon Bank

Jag vet inte om det här med Italien. Vad är det jag ser med det? Har jag sett det? Ser jag det fortfarande? Har jag tappat förmågan att definera det?

Jag finner mig konstant i ett fördömande av Italien. Ett fördömande av de förförliga åsikter som tillåts verka fritt där: rasism, fascism, antiintellektualism -- förruttnelse.

På tal om ingenting alls så såg jag den utomordentliga dokumentären Videocracy i veckan. Jag trodde att jag hade en hyfsat bra bild om hur Italien och italiensk TV fungerar. Efter att ha sett filmen insåg jag att allt var mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig. För, som jag tidigare har anmärkt så är italiensk TV såhär, alltid, hela tiden. Alla småtjejer i Italien vill bli velinor, som de kallas. De drömmer om att bli objekt och att gubbarna ska titta på dem. De vill bli berömda -- för det är allt som betyder något i Berlusconis Italien.

Allt är så läskigt utarbetat. Berlusconi och hans vänner har skapat sig ett gigantiskt medieimperium vars enda syfte är att ge folket precis vad de vill ha -- vad de tror sig vilja ha, det vill säga. "Folket vill bli underhållna," skulle de säkert säga. Såhär tror jag: folk konsumerar och accepterar allt de ser på TV så länge det inte gör dem upprörda, det ligger i deras natur. Finns det då inte ett ansvar bland de ansvariga för kommersiell TV? Varför kan ingen höja rösten? Varför måste det vara så här?

Ibland undrar jag om förhållandet inte är omvänt: hundra skäl att hata Italien, men en miljard skäl att hata det. Men oavsett hur det förhållandet ser ut, oavsett om vi bara skulle ha kvar ett enda litet obetydligt skäl att älska Italien, så skulle kärleken fortfarande vinna. Italien blir aldrig obetydligt.

Jag har inte förmågan att förklara vad som är så speciellt med Italien, det är något man bara kan lära sig genom upplevelser. Jag upplever Sverige varje dag. Sverige är befolkat av intressanta människor med sunda värderingar, men landet i sig är tråkigt. Jag längtar ingenstans inom Sverige. Italien är motsatsen: mystiken och storhetens land, som tagits över och förstörts av den bekväma antiintellektualismen. Men går det verkligen att förstöra ett land? Nej, vi kommer aldrig ha ett scenario där varenda italienare är en hjärndöd idiot som inte ifrågasätter någonting. Och det är där vi finner hopp, i det vi inte vet. Är det samma person som serverar dig en caffè och diskuterar fotbollsresultaten som sedan går och lägger sin röst på Lega Nord? Jag vet inte än men jag vill veta. I ovissheten finns hopp.

Ja.

Kapitalismen

Man kanske skulle ta och starta ett konsortium...

Om att heja på ett fotbollslag

Det är min hemliga dröm att likt Erik Niva skriva ihop ett hyllningsinlägg efter till exempel Robert Enkes död och snabbt få ett fyrtiotal välskrivna och begåvade kommentarer.

Men så där är det inte, och det är därför jag får nöja mig med det här, ännu ett förklarande inlägg om mitt fotbollsintresse:

Jag minns förspelet till en svensklektion för några veckor sedan. Jag gick runt och var själsligt nöjd i min (svindyra) Fiorentina-tröja den dagen. Björn frågade mig:
"Vad är det för fotbollslags tröja du har på dig?"
"Fiorentinas," svarade jag.
"Men... det är ju ett italienskt lag... det går ju inte," sa han innan han började göra det han är bäst på: organisera stolar och bänkar.

Så här i efterhand och så här i detta obskyra sammanhang kan jag berätta att det visst går.

Ja jag vet, det är klyschigt att likna fotbollsintresse med kärlek, men hur man än tänker på det kan man inte hitta något annat svar än att det är så det är: du älskar ditt fotbollslag -- och du är en ful och naiv idiot som inte har något bättre för dig. Det är och kan aldrig vara ett frivilligt val -- ditt lag äger dig, det söker upp dig och tvingar dig att prioritera bort dina vänner, leta efter streamar och sitta och bröla inför hela världen. Sen går de överbetalda fotbollsspelarna ut och förlorar, du blir obligatoriskt hånad av hela din omgivning, din fotbollsklubb går i konkurs eller köps upp och flyttas till Milton Keynes. Du är en idiot, en stolt idiot som är fast i ditt korkade förhållande till din värdelösa fotbollsklubb, och du kan inte välja bort det, valet görs inte av dig.

Idioter (okej, förlåt) beklagar sig alltid över att det görs för lite mål i fotbollsmatcher, och att de därför tycker att till exempel hockey är roligare. Låt mig berätta i detta skrymsle till medieplattform att det är väntan som är hela poängen. Du går igenom så oerhört mycket lidande för att kanske någon gång få uppleva något som kan liknas vid en stor framgång. Jag upplevde detta senast för en dryg månad sedan, och jag kan lova er att det inte finns många känslor som överträffar den. I de ögonblicken samlar man kraft och förståelse om varför man utsätter sig själv för det här livet, och vid slutet av dagen inser jag alltid att det är det här som gör mig lycklig.

Ibland betyder det allt.

Influenser

Från Los Campesinos! Myspace-sida:

B S Johnson, Kevin Rowland, Brian Clough, Paul Heaton, Jamie Stewart. Eating/not eating, sex/not sex, mountains versus the sea, how I never made it as a pro-footballer, moaning about girls and thinking a lot about how I will die. And how everyone I know will die.

He hates the kids.

Romantik är tråkigt

We are but two atheists in lust, you know, we gotta make our own luck.

Det stora inlägget om Socialismen

Det låter ju nästan störtlöjligt (för att använda det där romantiserade 40-talsspråket som jag tycker så mycket om): "Jag är socialist."

Menvafan: jag är socialist.

Denna relativt nya insikt (jag minns till exempel att jag någon gång förra vintern satt och tänkte: "Fan, Moderaternas ekonomiska politik är ju rätt så bra faktiskt.") ger upphov till såna här situationer: jag funderar på att gå med i Ung vänster, jag går fram och säger "Ung vänster, så trevligt" när de kampanjar på min skola (i den situationen jag syftar på blev jag nonchalerad av två estetkommunister (de är ju romantiker!) vars uppgift uppenbarligen var att värva nya medlemmar -- detta väcker följdfrågan: hur resonerar estetkommunister och vad är deras egentliga mål?), Fredrik skrattar samtidigt som han citerar mig när jag skrev "Vi ska bygga det socialistiska samhället."

Låt oss titta på den politiska situationen i Sverige. Vi har en historiskt sett enormt stark socialdemokrati, som under de senaste 20 åren svikits av ett inkompetent och visionslöst ledarskap. På andra sidan har vi en ännu mer visionslös borgerlighet som vann ett val på att utnyttja sossarnas misslyckanden, ge till den betydande medelklassen och ta från de fattiga ("skattesänkningar för låginkomsttagare" låter jävligt bra). Och det är kanske det som gör mig allra mest upprörd -- att en så stor del av Sveriges befolkning lever i någon slags låtsasvärld där fattigdomen är utraderad och allt handlar om personlig lycka och framgång. Det är klart att det inte alls är oviktigt, men det är åt helvete att det anses vara viktigare än att bekämpa fattigdomen (och ja, den existerar i Sverige också).

Det finns i princip bara en sak som är mer irriterande än alla jävla MUF-are och det är alla jävla piratpartister. Dessa människor är precis vad informationssamhället har skapat: ett gäng ungdomar som med all rätt reagerar mot en regering (eller kanske ännu mer ett politiskt etablissemang) som utan någon vidare sakkunskap instiftat godtyckliga lagar som enbart tar storföretagens parti; men ett gäng ungdomar som mer eller mindre bara bryr sig om just det. Det är oerhört viktigt med personlig frihet på internet, vilket Miljöpartiet och Vänstern för länge sedan insett, och då kan man ju verkligen undra exakt varför vi behöver ett piratparti med två mandat i EU-parlamentet. Inte nog med att de inte har åsikter om alltför många ämnen, många av deras frågor är i praktiken ickefrågor. Till exempel FRA-frågan: nog för att lagen är rättsvidrig på hur många sätt som helst, men tror man allvarligt talat att staten kommer börja förfölja en så är man faktiskt bara paranoid och dum i huvudet.

Det finns ett antal idiotföreställningar som cirkulerar bland ungdomar som kallar sig "liberaler" eller "höger". Det finns två som är mer framträdande. Den första är föreställningen om att socialismen misslyckats och att en vänsterinfluerad ekonomisk politik inte fungerar. Det här falska dilemmat som säger att vi måste ha en fri marknad som styr oss annars blir det som i Sovjetunionen. Den demokratiska socialismen har misslyckats, misslyckats med att få ut sitt i grunden väldigt enkla budskap. Istället har den fått lida för att den konstant associeras med den antidemokrati som den alltid har bekämpat. Alla med en grundläggande förståelse för modern historia är väl medvetna om hur långt den traditionella socialdemokratin har stått ifrån kommunismen, oavsett om man vill erkänna det eller inte. Den andra idiotföreställningen gäller de som kallar sig för liberaler. Alltför ofta märker man snabbt att dessa människor har byggt i princip hela sin politiska ideologi på de i teorin på många sätt trevliga påståendena: "Klart man ska få röka på" samt "klart man ska få sälja sex -- det är ju bara en affärsöverenskommelse mellan två vuxna människor", sammanfattat i naivitetens grundbudskap "klart man ska få göra som man vill". Nu är ju detta rätt långt ifrån hur den liberala politiken fungerar i praktiken, men det bryr sig inte dessa "liberala" ungdomar om / inte förstår. När man inser sanningen om liberal politik lite för sent ser man ut så här (hon tycker alltså att vi ska bojkotta skiten ur Kina (idrottare har ett särskilt ansvar) men medan Israel håller på och mördar barn i Gaza, då, just då, tycker hon det är en fantastisk idé att demonstrera för Israels rätt att existera).

Men det som gör mig allra mest orolig och upprörd, det som till och med gör mig rädd är att det inte går att lita på Fredrik Reinfelt. Vår statsminister är en populist som givetvis inser att ett samarbete med Sverigedemokraterna skulle vara omöjligt med den nuvarande opinionen, men baserat på till exempel hans uttalanden i samband med det norska valet blir i alla fall jag enormt osäker på hurvida Fredrik Reinfelt är någon ideologisk antifascist, vilket borde vara en självklarhet för en svensk statsminister. Vad betyder ett avståndstagande från Sverigedemokraterna när man samtidigt allierar sig med rasistregeringarna i Frankrike, Italien och Israel? Varför kan inte Fredrik Reinfelt agera på ett sådant sätt att jag inte blir orolig att samma sak ska hända i Sverige?

MUF:s ordförande Niklas Wykman pratade om att det var jätteviktigt att kunna kompromissa på den internationella scenen när han var ute och pratade på min skola i våras. Han flikade in att den där Sarkozy minsann var en idiot, innan han återigen poängterade hur viktigt det var att kunna kompromissa.

Och därför, just därför, barn och ungdomar, ska ni rösta på Moderaterna!

Alldeles för mycket frukt

Varför köpte jag det egentligen.

The More You Know

Los Campesinos! kommande album har alltså döpts till Romance is Boring. Det var då underbart provokativt.

Seriöst!

Enough with the fucking Halloween-themes every-fucking-where!

Rollspel

Jag minns två tillfällen där lärare hört mig prata om det rollspel jag håller på med på nätet. Deras reaktioner: "Golfspel?" "Våldsspel?"

Det var roligt.

För mycket frukt

Ett exempel på för mycket frukt är tre frukter.




NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!

Mina genier, min uppväxt, mitt mognande (pretentiöst?? -- I try not to)

Fem års musikintresse (jag lyssnade på Libertines för fem år sedan!) ska summeras, så har jag tänkt mig, så säger jag, det hävdar jag. 27 låtar anses kunna sammanfatta denna tidsperiod. Notera att detta inte har något som helst samband med den så överanmärkta slumpen att stora rockstjärnor tenderar att dö vid 27 års ålder. Band som Muse och The Kooks är allra minst med på den här listan, som också finns tillgänglig i en alltför inkomplett spotifyversion.

27. We Were Promised Jetpacks -- It's Thunder and it's Lightning

Min tes är såhär: de allra bästa låtarna är uppgörelser. Min andra tes är: alla band från Glasgow är bra. En bild målas upp, det är utegångsförbud och det är rädsla, sedan följer ett nästan demoniskt gitarrutbrott. Oslagbart -- även om det är en självmotsägelse i sammanhanget.



26. Fanfarlo -- Finish Line

Sångaren i Fanfarlo har i den här videon någon slags likhet med skådespelaren Jon Cryers (ja, han den andra i 2 1/2 Men) karaktär i Pretty in Pink. Jag älskar trumpeten och faktumet att de tagit sitt namn från en fransk 1800-talsroman. Framsidan till albumet Reservoir är dessutom vansinnigt snygg.

25.Death Cab for Cutie -- I will Follow you into the Dark

Jag kan verkligen minnas när jag satt på skolbussen under högstadiet och lyssnade på den här låten, och jag tänkte: "såna här fantastiska texter brukar jag inte lyssna på". Sen föll den ner i glömska i tre-fyra år innan det kanske finaste Scrubs-ögonblicket någonsin kom någon gång i vintras. Needless to say, veckan som följde innehöll element av storslagenhet.

24. Dropkick Murphys -- The Last Letter Home

Jag har haft en grej för staden Boston ett bra tag nu. Min romantiserade bild är att folket därifrån har ett annat kynne, talar sanning och är demokrater. Jag gillar till exempel Matt Damon när han pratar om den amerikanska galenskapen. Och hans beskrivning av bostonbors inställning till ordet "fuck" är fan briljant: "... we use it in Boston in all different ways. We use it as a bridge between thoughts, when you are sitting there and you go... Fucking... ah I know what I was gonna tell you."

Den här låten är den stora uppgörelsen med det amerikanska krigshyckleriet, även om det är mycket mer en berättelse än ett frontalangrepp. Det är ofta bäst så.

23: Jeffrey Lewis -- Williamsburg Will Oldham Horror

En fantastiskt kompakt text som liksom innehåller något quasibriljant på varje rad. Sökandet efter mening i konstnärslivet, det är ju nästan som litteratur!

22. Kristian Anttila -- Benjamin och jag

En euforisk natur, och sen är det glassplitter och spiknubb. Ljudet får mig att vilja skjuta upp mig själv i en raket, och förenas med det ljuva mörkret.

21. The Libertines -- What Became of the Likely Lads

Jag blir genuint bara deprimerad och arg av att lyssna på Babyshambles. Jag vet att Pete Doherty (Docherty!!) aldrig kommer bli lika briljant som han var på Libertines sista album, och just den här låten är verkligen som ett slags avsked, en bekräftelse på att de visste att de kastat bort allt de kunde haft. Fuck you.

20. The Avett Brothers -- Murder in the City

En musikvideo som verkligen är värd att se. Två enormt skäggiga North Carolina-bröder sitter på sitt pojkrum, nästangråter och förklarar för varandra: "Always remember there was nothing worth sharing like the love that let us share our name."

19. The Rural Alberta Advantage -- In the Summertime

"Han har komplex" skrev Fredrik (typ) när jag presenterade låten för honom. På något sätt kan jag väl förstå vad han menade, men egentligen inte. Tänk er bara att vara sommarkär i ett väldigt och naturskönt kanadensiskt landskap. "It's not the words, it's the ones you stress."

18. Animal Collective -- Peacebone

En liten dos elektronika kan vi allt unna oss. Jag skrev det någon gång för länge sen att Animal Collective kanske är världens mest ojämna band. Tråkigt nog är det oftast mest en samling av olika ljud. Men ibland är det klockrent.

17. Glasvegas -- Flowers and Football Tops

Jag antar att det finns en skillnad mellan vad som är pretentiöst och vad som är genuint. Jag antar att Glasvegas någonstans balanserar mellan de båda när de tar i och sjunger "Baby" kanske en eller två gånger för mycket. Men samtidigt: betrakta staden Glasgow. Tänk dig att du är älskad av staden och tusentals människor samlas på gatorna för din begravning (inget samband till låten här) -- det finns inget mer genuint (det är dessutom Derby Day).

Deras spelning på Way Out West är den bästa jag har sett. James Allans "Sweden -- what the fook can I say?" ackompanjerat av den stora skotska flaggan någonstans i publikhavet är ett fantastiskt minne.

16. Jesper Norda -- Let's Go to a Place Infected with Truth and Resist with all of our Hearts

Jag tänkte utropa den till världens bästa nattbusslåt på Facebook häromveckan, men till min förvåning innehöll Youtube inga som helst spår av den (uppenbarligen) okände göteborgsartisten Jesper Norda. Det är magiskt när han höjer pianot på slutet.

15. Eddie Vedder -- Society

Något som absolut alla är överens om är att Into the Wild är en av de bästa filmerna som finns. Mitt förhållande till den är ett av få undantag från min överateistiska natur, för det FÅR INTE vara så att Christopher MacCandless var en idiot som gick ut i en skog i Alaska och dog, han måste ha varit en stor tänkare som skulle ha förändrat världen, annars är allt åt helvete. SOCIETY!

14. Lightspeed Champion -- Midnight Surprise

Uppenbarligen så ska Devonte Hynes haft något slags samröre med Florence and the Machine, kanske till och med varit en del av the Machine. Under namnet Lightspeed Champion producerade han förra året ett album som är, kanske inte ljusår, men ändå en bra bit bättre en den goda Florences släpp i år. Midnight Surprise är en sån där briljant tiominuterslåt, som flera låtar som går in i varandra och en ung och desperat man som blottar sitt hjärta.

13. Bon Iver -- Wisconsin

Albumet For Emma, Forever Ago är en uppgörelse med ett uppbrott. Jag tänker mig att hela Justin Vernons liv föll samman, han åkte upp till en ensam stuga i Wisconsin, skrev låtar, döpte sig efter en fransk felsägning och hittade glädjen igen. "That was Wisconsin, that was yesterday."

12. The Hold Steady -- Stay Positive

En dag satte jag mig ner, laddade ner den här låten och lyssnade på den 60 gånger i rad innan jag fick för mig att göra något annat. Det säger i alla fall något.

11. Steve Earle -- Jerusalem

Ett monumentalt fredsanthem. Vad vinner -- idealism eller logik? I min logik vinner idealismen, men bara i samband med storslagen musik. Det var nästan så jag blev provocerad när jag fick reda på att det fanns någon jävla skithymn med samma namn.

10. Beirut -- Postcards from Italy

Någon majkväll i år satt jag framför datorn, intalade mig själv att jag borde fokusera på en fransk fotbollsmatch, men allt jag kände för att göra var att titta på en massa youtubevideor där Zach Condon spelar den här låten på olika europeiska scener. Jag förbannade faktumet att jag inte skulle åka på Way Out West (vilket jag dock faktiskt gjorde), och njöt varje gång trumpeten fick orgasm på slutet.

På Way Out West var Zach Condon lönnfet, kedjerökande och misstänkt kvällsstupfull. Någonstans förstörde han min romantiska bild av honom, men jag funderar egentligen vad det ligger för värde i att tro på sina ögon?

9. Sunset Rubdown -- The Mending of the Gown

Ett av den kanadensiska supergruppen Wolf Parades kärleksbarn. En tämligen eccentrisk låt, med en text som inte var menad för den här världen.

8. The Gaslight Anthem -- Meet me by the River's Edge

En uppväxtsuppgörelse. Det säkerligen bästa som kommit rån New Jersey sedan Springsteens 70-tal. "You were the only one who understood me then, you're the only one who will."

7. Regina Spektor -- Human of the Year

Hon gjorde ironi vackert, så vackert. Ett album med ett så starkt religiöst tema är svårt att dra i land, jag tror mer och mer på att hon klarade ju mer jag lyssnar på det.

6. The Indelicates -- New Art for the People

Det känns märkligt att musik som handlar om Pete Doherty (Docherty!!) faktiskt är bättre än den musiken han själv gör. Jag hittade en osedvanligt bra kommentar på den ofta osedvanligt bra sidan SongMeanings:

"I think the first two verses are describing this abusive relationship between two people, and then in the third verse they're being abused by fame, the media etc. They draw parallels like how she says that she's terrified when he shouts but then loves him more, that's like a tradeoff she makes, and then they later say how hiding out under the covers is a worthy tradeoff for their 'freedom' and celebrity. I also think that they see all the shit they have to go through as a price for being able to make the "new art for the people"

They also play around with this theme of undying loyalty, and they act like swearing to be loyal to one another is this amazing wonderful thing, but in the third verse the undying loyalty is the trap that forces them to put up with all the unwanted attention and whatnot. Loyalty isn't a virtue if it's just tethering yourself to something bad for you."

5. The Mountain Goats -- The Best Ever Death Metal Band in Denton

Den stora uppgörelsen med det amerikanska hyckleriet (jag är medveten om det pretentiösa vid det här laget, nu har jag till och med börjat anspela på det). En mycket fin låt och tonåringarna Jeff och Cyrus som får sina drömmar krossade. "When you punish a person for dreaming his dream, don't expect him to thank or forgive you."

"Hail Satan, tonight hail Satan!"

4. Okkervil River -- Black

I'm running out of create ways to formulate my thoughts you know. Jag brukar verkligen inte gilla begreppet hämnd, men nu gör jag ju det i alla fall. Hämnd är romantiskt, musik ska vara romantisk. Det känns som att Will Sherf sitter och övertygar en tjej om att hon ska konfrontrera sin svinpappa, det är en fin tanke.

3. The Clash -- This is England

Det här är den egentliga anledningen till uppgörelsetemat: uppgörelsen med Thatcher-England. Jag vet att de framför allt annat är en svidande kritik, men jag kan hjälpa att tolka den som en enda stor kärleksförklaring till det riktiga England. Typ så här. Joe Strummer är död -- det är förbannat sorgligt.

2. Orphans & Vandals -- Mysterious Skin

Det är en väldigt märklig grej att upptäcka ett band i och med ett tio minuter lång mästerverk. Vi har en drömsk resa genom Frankrike, meningslöshetens London och "the urge to get going".

"Someone told me it was all happening in France."

1. Los Campesinos! -- We Are Beautiful, We Are Doomed

"Oh we kid ourselves, there's future in the fucking
But there is no fucking future"

Best line ever, best song ever.

(Jag funderade på om jag skulle applicera regeln om significant words i titeln -- jag kom fram till att varje ord var significant)

Bueno.

Mumindalen -- en erotisk novell (ej barnpornografisk)

VARNING! Är du en pryd jävla idiot så sluta läs.

*

Alla barnen i mumindalen var på UV-läger, så alla vuxna visste att det var dags för den där orgien de hade pratat om så länge. Hemulen var speciellt kåt eftersom han för tillfället var arbetslös. De hade kommit överens om att "festligheterna" skulle börja vid åtta. Men Hemulen var så fruktansvärt kåt att han inte kunde hålla sig, så han kom hem till mumintrollens hus redan vid halv åtta. Han knackade på dörren ett flertal gånger men ingen öppnade. Då öppnade han försiktigt dörren och steg in i köket, men han kunde inte se någon. Men inifrån vardagsrummet hördes ett lätt stönande ljud, och mycket riktigt, när Hemulen tittade efter så låg hon där, Muminmamman, komplett naken och med handen mellan benen.

Plötsligt fick Hemulen ett enormt stånd, som givetvis syntes tydligt. Allt Muminmamman kunde tänka var: "Det är alltså Hemulen... MED KUKEN! Honom måste jag ha!"

Han gick snabbt fram till henne och de började genast sextionia varandra. De var två erfarna människor som visste exakt vad de ville ha, och innan halvtimmen hade gått hade de kommit både en och två gånger. "Åh vilken lycka!" tänkte Muminmamman medan hon svalde Hemulens enorma sats.

Sällskapade till orgien gjorde Gafsan och Filifjonkan. Gafsan hade intalat sig själv att hon endast var där för att bli rejält knullad av Snusmumriken, och således inte var upplagd för några äventyr över könsgränserna. Filifjonkan däremot var desperat efter att bli berörd av en kvinnas hand, men när hon framförde detta till Gafsan började hon istället prata om blomarrangemang.

På verandan stod den mystiske Snusmumriken och väntade tillsammans med ett dussintal hattifnattar. "Madame", sa han samtidigt som han med stor elegans kysste Gafsans hand. Han ledde henne sedan in i huset och fåtöljen i vardagsrummet, bredvid soffan där Hemulen och Muminmamman låg och älskade. Snusmumriken tog bestämt av Gafsans kjol och underbyxor, och förde sedan våldsamt in sin lekamen i hennes anal. De andra tittade avundsjukt på medan han gav henne en av hennes livs skönaste upplevelser. En del av snusmumrikens akt var uppenbarligen att lättare misshandla sina knulloffer, men detta var uppenbarligen någonting Gafsan faktiskt uppskattade.

Filifjonkan fick oralsex utfört på sig av fyra små hattifnattar, men hennes blick var hela tiden riktad mot Gafsan. Hon visste att Snusmumriken till slut skulle bli uttröttad och svimma i en hög med sin egen sperma. Då, då skulle Filifjonkan ta chansen och ge Gafsan hennes livs saxning. De hattifnattar som inte var på Filifjonkan hade tagit sig upp under Hemulens särk och sög över hela hans kropp.

Filifjonkans hypotes gick mycket riktigt i uppfyllelse för där låg Snusmumriken medvetslös efter några minuters intensivt strypsex. Filifjonkan hade aldrig haft ett sådant självförtroende, och hon förde bestämt in två fingrar i Gafsans dyblöta slida. "Nej", sa Gafsan. "Låt mig göra det skönt för dig istället." De bytte positioner och Gafsan tog försiktigt av Filifjonkans trosor, och därunder, där uppenbarade sig inte bara en upphetsad vagina, utan två! "Det är alltså sant!" utbrast Gafsan. "Du har... EN DUBBELFITTA." De utbytte glada och extremt kåta blickar innan Gafsan helt okontrollerat körde in huvudet mellan benen på Filifjonkan och gav henne dubbelorgasm.

Stämningen började dö en aning, men den kom snabbt tillbaka när Muminpappan kom nerför trappan. Han var klädd i Muminmammans förkläde och hade uppenbarligen sminkat sig mer än vad som ansågs vara anständigt. Hans omskärda erigerade penis stack fram lite, och genast flög två hattifnattar på hans härdade glanspenis för att utföra det de gjorde bäst, fellatio.

Och när alla hade somnat en liten stund senare låg Muminmamman och Muminpappan på soffan och tittade varandra i ögonen. Hon sa till honom: "Så som jag älskar dig, min man."

Och när barnen kom hem från UV-lägret bakade man kanelbullar och diskuterade Storken vid köksbordet. Det var så de hade det i Mumindalen.

Los Campesinos! -- The Sea is a Good Place to Think of the Future

Los Campesinos!, ett av mina absoluta favoritband släpper nytt album under hösten. Första singeln The Sea is a Good Place to Think of the Future lovar oerhört gott.

Italiensk TV

Exakt så är det. Hela tiden.

En man

Just nu åker jag tåg hela tiden (när jag inte åker buss, det vill säga). Nästan varje dag ser jag en man som liksom jag åker fram och tillbaka till Jönköping:

Och jag har aldrg sett en människa som sett mer kristdemokratisk ut. Första gången jag la märke till honom var på hemvägen för några veckor sedan. Tåget var överfullt, och vi stackars människor tvingades sitta bredvid själar vi inte kände. Den oerhört kristdemokratiske mannen satt i en av fyrsätsgrupperna (seriöst: det kan väl inte vara den korrekta termen. Eller har inte vårt språk utvecklats i takt med kollektivtrafiken?), och pratade men de andra människorna i grupperingen men framför allt såg han väldigt entusiastisk ut. Min tanke då var givetvis att det antagligen var människor han kände, men eftersom han alltid har rest ensam sedan dess finner jag nu detta orealistiskt.

Vad är det nu han gör då?

Jo, det är klart han frälser folk. Tänk dig bara: en äldre (men pigg!), välbyggd man med ett gemytligt skägg kommer hem till dig. Du är en pensionär som världen ständigt sviker trots att du är snäll och bakar bullar, du har en bitter man som inte bygger klart innealtanen. Tänk dig vilken glädje ett hembesök av denna enormt kristdemokratiska man (för han kan ju till exempel heta Gustaf, Gunnar eller Torgny. Tänka sig) skulle medföra. Så det är det han gör dagarna i ända, knallar hem till the Kerstins and Guns of this world och frälser dem. Sen går de med i pingstkyrkan och lockar sjuåringar med nybakta kanelbullar.

Gustaf/Gunnar/Torgny har en portfölj där han säkerligen förvarar flygblad och broschyrer om verksamheten, så att man inte behöver bestämma sig omedelbart, det tycker alla om, att ha den möjligheten.

Och detta tror alltså jag har blivit ett pendlaryrke.

Fan

Något sånt här kommer ju genuint aldrig någonsin inträffa i Sverige.

En anledning till att bo i Kalmar

Den lilla chansen att få ha Henrik Rydström som svensklärare. Tänka sig.

Stark intervju

... med två figurer i den amerikanska anti-krigsrörelsen.

Har ni tänkt på?

... hur jävla pretentiös den här bloggens högerspalt egentligen är?

I'm Starting to Like Art You Know

Simon Bank skriver om modefotografen Jürgen Teller, och jag finner mig väldigt fascinerad (och jag vet inte, men några av er kanske såg mig se Fiorentina spela ödesmatch i Champions League under berlinresan; jag tänker att inlägget kanske erbjuder någon slags förklaring till mitt beteende).

Jag lär knappast studera konst eller lära mig franska under mitt liv. Det är beklämmande.

Livet

Ibland

Mer bloggande i form av länkar till Tjuvlyssnat

Tysta avdelningar känns spontant väldigt Kafka (Kafkaesque hade man skrivit på engelska, men självklart tar ju den här bloggen avstånd från all anglifiering av det svenska språket.).

Tanklänk

Jag tycker alltid de som kör kollektivtrafik på kvällarna/nätterna är jävligt sköna.

Ännu en sanning om mig

Dokument utifrån känns typ som det enda TV-programmet som gör mig genuint upphetsad just nu.

Jag smyger in lite fotboll

En upptagen vecka. Läser ikapp just nu. Fastnar för ett citat på Malena Johanssons underbara Roma-blogg:

Luciano Spalletti till Francesco Totti under sin första dag som tränare (typ): "Det är du som är Romas tränare."

Jag kommer sakna att se Lucky Luciano sitta på Romas bänk... med hundvalpsögon.

Anekdotjävel

Simon Bank kom idag med en av årets roligaste anekdoter:

"Blott två saker går före fotbollen i Italien, som bekant: Gud och Familjen.

(Om man undantar en tauterad grabb som jag träffade på när jag drack kaffe med Ola Wiklander i Firenze häromåret, som slog fast att de tre viktigaste sakerna i hans liv var "Fiorentina, Familjen och Hitler")."

Cursive -- Such Blinding Stars for Bilinding Eyes

Vad hittar vi på Omahas indiescen förutom Conor Oberst?

Rätt svar: Cursive

De hamnar alltså i kategorin "post-hardcore", vilket bara det är en anledning att intressera sig för dem.

Topp-3 bland album jag har lyssnat på i år.

Thomas Östros gemytlighet

Är den ändå inte rätt stor? Mysministern...

Twitterskheter

I kategorin "iPodens shufflefunkition gör din dag" hamnar Okkervil Rivers "Black" (obs! låten är fittbra).

Och rent spontant känns det ju som att Anders Borg får ligga rätt mycket mer än Tomas Östros (obs! humor).

Faktumet att jag försöker använda "fitt-" som ett förstärkande prefix tydliggör bara att den här bloggens huvudsyfte har blivit att provocera mer och mer. Och nåja, det är väl i alla fall hyfsat originellt.

Klargörande

Nu när vi i IB1 åker till Berlin kan det hända att en vuxen person med rätt dålig humor försöker förklara varför man kanske ser plastbjörnar uppställda på gatorna: "BÄRlin (bär betyder björn på tyska)!! Höhö, fattar ni?"

Detta är alltså inte det minsta roligt.

Elakheter

Jag tittar lite smått på friidrotts-VM -- och jag tänker: Verkar inte Emma Green lite "anal retentive"?



Freud motherfucker!

Indieblogg

Jag tänkte ju på en sak för ett tag sedan -- och allvarligt talat känner jag mig rätt halvtrött på båda mina internetalias "Liverani" och "Conor Oberst".

Men jag gillar ju mitt nuvarande MSN-nick "Grégory Thil" väldigt mycket. Ni vet Grégory Thil (det vet ni givetvis inte), underdogklubben Boulognes bandiera tillika skyttekung i både Ligue 2 och National.

Så ser min vision för indiens framtid ut.

Nämen!

Det är verkligen sorgligt hur lågt "Mellanösterns mest demokratiska stat" har sjunkit. I vilket annat sammanhang skulle den här artikeln betraktas som rasistisk? Sionisterna använder sig av den taktiken eftersom de inte har några sakliga argument att bemöta artikeln med. Sveriges politiker vet att de här övergreppen begås men ändå väljer de att stå bakom sionisterna och deras hållning att allting som utgör en kritik mot staten Israel är att betrakta som antisemitism.

En av de största anledningarna till att det inte går att rösta på alliansen.

Den absolut största sanningen om mig

Elin: Det enda du någonsin var bra på. Att suga av dig själv.

Ett inlägg om Way Out West i en obligatorisk anda

Men först: Vilket briljant bitterskt sätt att döpa en blogg.

Över till väsentligheter:

Jag utgår från spelschemat och berättar allting lite anekdotiskt. Massa roliga saker kommer inte komma med.

El Perro Del Mar: Vårt enda besök i Annedalskyrkan. Jag tyckte det smög runt lite präster här och var. De tänkte: "Vad är det här för tokerier som ungdomarna lyssnar på?".

Timo Räisänen: Jag har inte direkt tyckt om honom på länge, men han levererade. Och så älskar han Göteborg väldigt mycket.

Bon Iver: Inledande chock: bandets namn har ett fransk uttal. Antagligen den spelningen jag hade allra svårast att se scenen, men att Bon Iver är framgångsrika är en sån sak som gör en genuint lycklig.

Beirut: Jag ville dansa till den här, men det blev lite forcerat. Jag har lyssnat mycket på Beirut i snart två år nu, och självklart var de en av festivalens höjdpunkter. Postcards from Italy är en sanslöst magnifik liveakt. Han som spelade dragspel såg misstänkt fransk ut. Han som stod längst till höger på scenen (spelade typ trombon?) var misstänkt lik ena halvan i humorduon Britanick.

Band of Horses: Män i skägg. Måste lyssna mer på. Höll på att växa till något fantastiskt.

Florence and the Machine: Minns ni när jag skrev (det finns en kvalitetskommentar av Elin där också, såg jag nu) att Florence Welch var min defination av sexighet? We would see about that. Jag hävdade i förväg att denna skulle vara en av festivalens mest överskattade spelningar. Mitt hävdande var av korrekt art. Men ändock, hon leverarade hitsen, och har fortfarande än på gränsen till magnifik röst. Storslaget andra album?

Wilco: En trevlig episod av den här spelningen när någon i publiken ropar ut något som jag inte uppfattar och Jeff Tweedy snabbt svarar: "Bullshit!?" för att sedan fortsätta (typ): "I'm sure you didn't say 'bullshit', I'm sure it's a Swedish word meaning 'we love you'". Och avslutningen är magnifik när de kastar ut kritik som det stressade amerikanska livet, och säger (typ): "You Swedish people don't have anywhere to go right? Now prove it." And we fucking did.

Antony and the Johnsons: Det var väl här underbarheterna drog igång. Antony är ful och tjock, och han är allas hjälte. Allt blir dessutom fantastiskt med en orkester.

Glasvegas: Vi står för långt bak egentligen. Jag kan inte stå stilla till sånt här. Jag blir för emotionell. På andra sidan publikhavet ser jag en skotsk flagga. James Allan sjunger Geraldine och utbrister: "Sweden! What the fook can ei say?" And daddy's gone.

Arctic Monkeys: Nu var vi väl bara dåligt upplysta, men jag tror fan alla tänkte "var fan är Alex Turner?" när bandet entrade scenen. Det var han med luggen över hela ansiktet. Det var en mytisk spelning, och bättre en de två plus den fick av någon talanglös Metro-recensent. Min musik att dansa till, and what a fucking frenzy.

Patrick Wolf: Också här hävdade jag överskattning. Mitt hävdande denna gång var slightly incorrect. Han nådde självklart inte upp till att vara en av festivalens absoluta höjdpunkter, men han är faktiskt förbannat söt och charmig. Jag hade lyssnat in mig lite på "The Magic Position", det gjorde mig gott.

Jenny Wilson: Hon ser ut som en tant från Krakel Spektakel. Och ja, bra var det väl.

Calexico: De är väl lite för gamla egentligen. Hade kanske varit bättre i ett annat sammanhang." Two Silver Trees "var dock mycket fin.

Vampire Weekend: Sanslöst uppiggande spelning. Jag kan texterna, och det regnar. Regnet kändes varmt. Sexy little ponchos.

Dead Prez: Vid det här laget regnar det as fuck. Vi hade inte ens tänkt gå på den här, men det är något som drar mig till den. De rappar om riktiga saker, som socialism, som samhället. I det ögonblicket kändes det som att hela publiken "fattade", fast det gjorde de väl inte och går och röstar på Folkpartiet nästa val igen.

Florence Valentin: Carolina påstod att Loves mellansnack är "för vänster". Själv tycker jag det är rätt så lagom mycket vänster. För det är hans grej att säga det där. Jag minns på Popadelica när han sa åt ungjävlarna att gå och rösta, medan Krunegård sen går ut och säger (typ): "Love pratade om såna där svåra saker, som politik och sånt. Själv har jag allergier. Visst är det jobbigt att ha allergier? (massiv respons)" Make of that what you will.


My Bloody Valentine: Ett jävla oväsen.

Lily Allen: Hon är rätt och slätt skitdålig. De andra ville dansa. Jag försökte, men gjädjen fanns inte kvar. Obegriplig bokning.


Mer Anekdoter!!? Skulle inte tro det.

RIGHT IN THE NUTS!

Nu fan ska vi sparka igång den här blogghösten!

... snart

Först måste jag bara ägna mig åt världens bästa blogg

snart...

Adam Provocerar

LOLOLOLOLOLOLOL ROFL HAHAHAHAHA!!!!!!!

Out of Character: Jag kommer gå in för den här bloggen igen, snart, alternativt lite efter det.

Cin.

Juliane Köhler som Eva Braun i Der Untergang ska bli min nya definition av galenskap:



Så jävla bra.

Den roligaste ungen någonsin

Där är han! Ser ni honom? Därbak!

Jag och kristna

Visst skrev jag något om mitt eget religiösa uppvaknande för rätt länge sedan?

Jo, det gjorde jag.

Och ja...

Jag tror att jag underskattade tron.

För, det är ju fortfarande väldigt roligt när Musse Pigg skriker "CHRISTIANS ARE RETARDED!" på South Park.

Men jag tror inte det är så, längre.


För ett tag sedan läste jag boken Om Godheten av Willy Kyrklund. Det kan mycket väl vara den bästa bok jag har läst. I kapitel nio blir berättaren bjuden på té hos Gud. Deras konversation handlar om vad som ligger till grund för den slutgiltiga rättfärdiggörelsen. Berättaren har aldrig trott på Gud, och Gud upplyser honom att han inte kommer tro på Gud efter deras möte heller, han kommer skylla det hela på tillfällig sinnesförvirring. Gud upplyser berättaren om att det enda som ligger till grund för rättfärdiggörelsen är hurvida man har den rätta tron eller inte. Berättaren undrar då lite uppgivet om faktumet att han trots allt under sitt liv utfört ett stort antal goda gärningar och i alla fall inte försökt göra någon illa skulle kunna hjälpa honom i hans situation? Men det skulle inte gå för sig, tycker Gud. För vad är godhet egentligen? Någon kanske säger att det är en god gärning att bygga en atombomb, och även om många andra skulle påstå att den gärningen är förkastlig tänkte antagligen den som byggde atombomben att det var en god gärning. Gud är god och inte god. Gud är allsmäktig. Gud behöver ett objektivt mätinstrument.

Allt det där är självklart rimligt, men vad har det att göra med någonting? Kapitel tio i Om Godheten handlar om makarna Julius och Albertina. Julius säger: "Jag vet ju att du inte tror på detta men jag tror. Om man som jag har haft en upplevelse -- eller kanske man borde säga, om man vill vara psykologiskt mera exakt, borde kalla det en uppenbarelse -- således om man har upplevt detta, att det finns en Gud, att han är god, att han bryr sig om oss -- om man alltså har upplevt detta -- det var bara en gång, en enda uppenbarelse, och jag var mycket ung, en klantig gymnasist med pormaskar på näsan, finnar i ansiktet, fuktiga röda läppar och snöfärgat hår -- en enda gång en enda, men jag kan inte förneka den, den är där."

En kristen tjej sa något liknande till mig en gång. Det är den mest intelligenta och begåvade förklaringen om vad tro är som jag känner till. Den tyder på en själmedvetenhet och ett sunt förhållande till sin egen verkligheten, och kanske även den riktiga verkligheten. För det är det som fortfarande upprör mig otroligt mycket: användandet av religionen för att ursäkta ignorans.

Det tycker jag alla som har ett sunt förhållande till verkligheten borde ta till sig: du gör inte en person en tjänst om du accepterar att han har ett osunt förhållande till verkligheten. Det är lite som Kyrklund skriver: Gud: "Tänk efter, sade Gud. Tron är ett antagande att någonting förhåller sig på ett visst sätt i verligheten. Antagandet inkluderar en subjektiv sannolikhetsbedömning, motiverad nog, eftersom det inte alltid är så lätt att få fram hur saker och ting egentligen förhåller sig; människans kunskap är ju bristfällig och gränserna för hennes universum vidgas ständigt genom forskning. Jag postulerar alltså att verkligheten existerar oberoende av det mänskliga kunskapen om denna verklighet. Så snart fakta föreligga, framstår ditt antagande som riktigt eller felaktigt oberoende av din tidigare sannolikhetsbedömning. Din tro må vara fastare än berg och din övertygelse fullständig, att rakiglaset, som du just nu håller i din hand, skall falla till golvet, om du släpper det. Men om det icke faller, så har du likväl trott fel. Pröva på!"

Det där var ju inget inlägg i kreationismdebatten, men vi människor måste ju arbeta med det vi har tillgång till. Det finns ingen heder i att tro på något som är felaktigt. Det finns ingen heder i att inte tänka.

Det borde inte vara något kontroversiellt att säga.

Det absolut konstigaste med folk...

... är att de tycker om Emma Watson

Vafan?!

Hon är varken särskilt snygg, eller det minsta intressant att lyssna på. Är det poshnessen som ni tänder på, eller?

Idioter är vad ni är.

Mald gris

Är det inte så att det här spontanta ordvitsandet mer är skrämmande än underhållande?


Och jag kan inte längre sätta rubriker.

Det näst fånigaste med amerikaner

Är att de (verkar det som) fortfarande uppfattar ordet "socialist" som en förolämpning.

Still getting over McCarthy, are ye?

Det allra fånigaste med amerikaner...

... Är när de använder så kallade clean swear words i sammanhang när det är helt uppenbart att de egentligen menar till exempel "shit" och "fuck". Till exempel varje gång någon säger "crap" i en amerikansk TV-serie. Eller den enormt rolige WOW-spelaren.

Eller den här skitungen:

See more funny videos and funny pictures at CollegeHumor.

Mental Note

Använd George Clooney-citatet "Do I look like I'm negotiating?" från Michael Clayton i passande situationer för att verka cool.

Remixin' the News

Är det bara jag som är väldigt svag för sjungande politiker?

Maradona

Nejni, nu behövs det fan lite innehåll på den här bloggen:

"I was sure of one thing, if he hadn't been a footballer, he would have become a revolutionary." -- Emir Kusturica

Igår såg jag Maradona by Kusturica, en film som tja, handlar om fenomenet Maradona.

Min första tankte efter att jag hade sett klart filmen var: det var alltså den här som blev utbuad på Cannes-fetivalen -- vilka jävla rövhål Cannes-publiken måste vara:

Och du är väl okej Jan-Olov Andersson, det är ju bara det att du är den perfekta symbolen för en dryg och kass recensent.

Någonstans tycker jag att filmen anspelar på frågan: vad har egentligen Maradona blivit -- gud eller rockstjärna? Jag tycker det är ett slags politikerliv han lever i filmen: resa runt, skaka hand, prata och tala. Men han är inte Göran Hägglund, han är Maradona. Det känns som han reser runt och välsignar folk med sin närvaro; det finns människor som refererar till honom som "Gud" (och så självklart den uppenbart riggade scenen med bröllopet på fotbollsplanen, samt att filmens delar anspelar på att Maradona skulle vara gud), och man får en känsla av att han till slut själv tror att det är det han är.

Det mest intressanta temat i filmen är dock det politiska.

Jag förbannar faktumet att jag inte hittade en textad version av filmen, för som det var nu kunde jag (med min beskedliga spanska) som bäst få någon slags sammanhangsförståelse av samtalen med Maradona. Men det förstörde inte filmen för mig, för det säger så mycket om honom när han (relativt spontant -- framstår det som) har på sig anti-Bush T-shirts och entusiastiskt visar upp sin Fidel Castro-tatuering på benet och sin Che Guevara-tatuering på överarmen. Det säger rätt mycket om Maradona när han ropar in i kameran: "Jag skulle dö för dig Fidel!"

Samtidigt ska man ju vara försiktig med att hjälteförklara Maradona: den kubanska regimen är vad den är, och efter ett mångårigt drogmissbruk och ett extremt turbulent liv är han på många sätt en sjuk man. Men det man ska ha klart för sig även om Maradona inte är en hjälte för dig och mig, så kommer han alltid vara en hjälte för alla de människor som fått lida för imperialismens ondska -- som främst förknippar USA och Storbritannien med fötryck och ondska.

Och varför är allt det här relevant då? Jo, Maradona är ju förbundskapten för Argentina nuförtiden, och jag hoppas att folk kommer förstå vilken politisk symbolik det kan finnas under nästa års världsmästerskap.

En annan tanke jag hade var att folk med åsikten att "fotboll är totalt ointressant" aldrig har chansen att leva lika intressanta liv som vi som förstår oss på det (och det där var absolut ingen provokation).

Sammanträffande

Jag tittar inte ett dugg på underhållnings-TV nuförtiden, men nu har jag likväl mer eller mindre sett Magnus Uggla och Robert Gustafsson sjunga "Kung i baren" på Allsång på Skansen.

What the fucking fuck is up with that?

"Nåt att tänka på..."

... När du vill skriva den vardagliga formen av "imorgon" heter det "imorn", alltså inte "imon".

ATT DET SKA VARA SÅ FÖRBANNAT SVÅRT ATT LÄRA SIG!

Ett uttryck

Cat Chillin On a Bed - watch more funny videos

It thinks it's people!

Ibland ställer jag mig bakom åsikten att funny cat videos är meningen med internet.

Världens genom tiderna viktigaste händelse

Ok, saker och ting tvärvänder visst lite här. Turns out that Sarkozy is still le runner up in sexist douchebaggery (Silvio is still da champ)

Bild Zeitung

Ännu en världsklassbild från G8-mötet. Och Sarkozy snappar upp att Obama spanar in...

Kindergarten

Jag kollade på den här gamla godingen idag



Och jag gillar ju Brown, så det jag tycker är roligt är att hela oppositionen beter sig som barn.

Världens mäktigaste människor

Man sätter sig vid datorn för att läsa sin New York Times, och så får man sig istället ett gott skratt. En snabb analys av bilden:

Berlusconi har precis berättat ett grovt sexistiskt skämt. Merkel skrattar endast med för att hon genom detta hoppas undvika fysisk antastning från Berlusconi. Sarkozy skrattar förnöjt åt skämtet eftersom han är ett jävla svin som gläds över andras lidande. Brown är feminist och motpolen mot Berlusconis sexism. Gordon känner dock ett slags intellektuellt vakum kring sig och han är djupt avundsjuk på Berlusconis förmåga att skaffa vänner under G8-mötena. Obama har (tråkigt och märkligt nog) genomgått en fullskalig lobotomering. Singh är mobbad och gammal. Han vet att Brown i alla fall inte kommer ge sig på honom och håller sig därför nära honom. Singh drömmer varje natt mardrömmar om Berlusconi och Sarkozy.

Nämen

Ojsan!

Bön funkar visst inte

Yeiii

Jag hittade slutscenen till en av de filmer som jag hatar mest -- The Game

Typexpempel på konversation från The Game:

Michael Douglas: "Whoa, one minute ago my self-asteem was so low that I tried to kill myself."
Sean Penn: "Well that was all part of the plan. Be happy now!"
Michael Douglas: "Since you wanted to give me my most horrifying experience of my life, you must care deeply for me. But this must have cost you millions?"
Sean Penn: "Let's party"!

Lars Krister: enman -- del 7

Indiekillen fortsatte sitt ytterst mediokra tal:

"Låt mig presentera detta dokument, som kommer avslöja den chockerande sanningen om Lars Krister.

Låt mig citera: 'Internen Lars Magnus Krister släpptes den 7 juni år clock från Skytteholms psykiatriska klinik i Danderyd. Anledningarna till detta kommer inte motiveras i detta dokument, utan kommer att hänvisas till som semester. Patienten utgör en mycket stor samhällsfara och vi bedömer risken att han återfaller i brottslighet som mycket stor. Patienten anses av en enad expertis vara mycket olämpad för medlemskap i sekter.'

Och vad säger nu detta oss? Han är en idiot! Ett kräk! En galning! Han pratar inte guds ord, han pratar galenskapens tungor -- och för det vill ni belöna honom? Jag säger -- nej! Det är oss inte värdigt att följa honom. Det är inte mänskligheten värdigt att falla ner i det djupa hål som kallas galenskap, när vi har potential att nå storhet.

Jag säger fy fan till de som säljer sig till den där mannen. Det är för att ni aldrig har lyssnat på Bright Eyes."

Indiekillen klev ner från det temporära podiet, för att omedelbart kollapsa och avlida i hjärtkramp. Ty han hade blivit förgiftad, och nu var frågan om hans arv skulle kunna stå upp mot Lars Kristers storhet:

"Så det kan gå när man inte följer de gudomliga, haha. Se på vår heroine här: han embracar min gudomlighet, och vad blir hans belöning -- jo, kedjor och åter kedjor samt en solbränna. Kan vi begära mer i dagens klimat? Jag säger nej, det kan vi inte! [massiva applåder] Jag säger såhär, nöj er med att leva i min skugga samtidigt som ni har en glass i handen -- it's the best you gonna get."

Den tjockaste mannen i världen: "But I'm on a diet!"

Lars Krister: "Bantning är givetvis strikt förbjudet i den nya världen. Liksom Megan Fucking Fox. -- Jamen, klaga inte, det är ett litet pris att betala..."

Oprah: "Hey, I think I really like you man."

Och i det ögonblicket visste Lars Krister att han var framme, han var gud.

I nästa ögonblick förintar Gud allt liv på jorden och alla människor blir olyckliga i sitt nya tillstånd. Till slut visade det sig att Gud var den tråkigaste jäveln nånsin.

Eller så var allt en dröm eller nåt. Vad vet vi egentligen?

Slut och skit.

Utredningar

Flashbacks tråd om Kari Byron (hon från Mythbusters) är väldigt underhållande. Händiga män är rätt sköna egentligen. Drömmer om händiga tjejer på internetforum, men nöjer sig med en "som inte är i vägen så mycket". Händiga män har inte ambitioner, de vill ha det bekvämt, dricka öl, och se på "matchen" (handy men).

Och de besitter ett lugn som gör dem sköna. Sånt ska inte underskattas.

Adam provocerar...

KRISTNA!

De människor jag hatar allra mest är alltid kristna. Så är det. Ta till exempel Michael Jackson -- kristen -- och jävligt irriterande. Och alla tjejer som typ tycker att Jesus är en jättebra pojkvän -- kristna -- och jävligt irriterande.

Och vadå -- hur jävla troligt är det egentligen att det var nån gud som var värsta asgod som skapade allting -- istället för nån cool som satan? Det är ju uppenbart att de bara tänker så för att de är så jävla lama.

Kristna är inget annat än idioter och därför borde kristendomen göras olaglig. Det är ju helt enkelt osunt att vara kristen, så därför gör vi ju dem bara en tjänst.

Och nästa gång du ser en kristen, kalla den "hora". Den förtjänar det.

A Feast For My Soul

Filosofen Daniel Dennert sa en gång om ateismen: "Vi är väldigt duktiga på att berätta reglerna för hur man skriver dikter, men vi levererar inga dikter."

Jag lyssnar på The Mountain Goats album Heretic Pride. Det är motsatsen. Åh vad det är motsatsen.

Change

Det känns som en evighet sedan jag skrev någonting på några internetforum. Jag minns augusti förra året, eller vad det nu var. Det känndes av alla möjliga känslor väldigt indie (är det en känsla?) att använda sig av nicket "Conor Oberst".

Idag skrev jag så återigen någonting på ett internetforum, och den dominerande känslan var att det inte alls kändes särskilt indie att kalla sig själv "Conor Oberst".

Allt kan bero på att Willy Kyrklund är död. Men jag har ännu inget förhållande till Willy Kyrklund.

Time to Pretend

Visst, det här kan mycket väl vara någon slags Cris Crocker-figur (och i såna fall väldigt bra komiker); men jag låtsas som att han inte är det.

Och jag hoppas innerligt att den blir en internethit. Jag. Ond.

Update: Det var definitivt en komiker. Still funny, though.

An Accident

En märklig grej är IMDB-sidan till Sacha Baron Cohens nya film Brüno, där nummer 2 i cast-listan är den svenske skådespelaren Gustaf Hammarsten. Mitt starkaste minne av Gustaf Hammarsten är TV-reklamen för komedin Tillfällig fru sökes (snittbetyg 4,8 på IMDB).

Och Gustaf Hammarsten verkar ju vara trevlig. Nästan så att man unnar honom detta. Hans internationella genombrott.

Min nya favoritfotbollspelare

Heter Andreas Beck och läser Dostojevski, lärde jag mig av den underbara intervjun med Tomas Hitzlsperger i senaste Offside.

Tittar ni noga ser ni honom hålla till på Tysklands högerkant i U21-EM ikväll.

Fotbollens hopp.

SMS-konversation

Jag (möjligtvis numera känd som GTK) satt och sms:ade med min former future wife S.O.T. ikväll. S.O.T. har precis konfronterat mig med faktumet att jag numera istället är hennes "future ex husband" och att vi ska ta ut skilsmässa på onsdag:

GTK: Yes, I think I'll be able to hate you by then, you fucking bitch. And there's no fucking chance you'll get custody of the kids.

S.O.T: I can get whatever the fuck I want you domestic violence-ahole. Take the kids, I just want your money and your fucking cows.

GTK: It's all over. I've killed the cows, and now I'm gonna kill myself. Any last words before I go?

S.O.T: I ALWAYS THOUGHT GODZILLA WERE (sic.) SEXIER THAN YOU.

(GTK blows his fucking brains out.)

Slut.

By The Way

Att heta "Silvio Berlusconi" är bara mitt sätt att bearbeta faktumet att SILVIO BERLUSCONI!!! är Italiens premiärminister.

En sanning...

... Om mig:

Jag njöt immensly av att lyssna på Public Services vårkrönika när jag var ute och sprang nyss.

Jag är Jan Myrdal

Adam tittar på ett avsnitt av Prison Break

Minns ni när S.O.T. tittade på House?

En liknande sak är när jag tittar på Prison Break.

Prison Break innehåller dåligt skådespeleri:

1: Vi bjuds på en hel minuts summering av det tidigare avsnittet. Jag påminns om hur mycket generalen och mamma Scofield supposedly knullade in the 70s.

4: The Company skickar ut en värdelös sniper för att mörda seriens mest korkade karaktär: Lincoln. Eftersom snipern, trots flera sekunders fri sikt inte kan avfyra sitt jävla vapen, blir han snabbt utmanövrerad av folk som ser lika mediokra ut som Michael Rapaport.

Dessutom så skämtar Michael till det.

5: Michael blir plötsligt allvarlig och börjar stirra på Sarah i 20 sekunder. Ännu ett försök till något slags trovärdigt samspel mellan dem förstört av det usla skådespeleriet.

6: Michael Rapaports karaktär heter fortfarande DON SELF!

7: Generalen samtalar med två Company-människor som jag aldrig har sett innan. Trots detta verkar de vara väldigt högt uppsatta. Detta kanske beror på att generalens närmaste män konstant mördas eller försöker förräda honom.

9: Lincoln visar återigen att han är seriens dummaste karaktär när han blir provocerad av någonting som T-Bag säger, för att sedan trycka upp honom mot väggen och säga någonting om heder. Någonting liknande händer i VARENDA JÄVLA AVSNITT!

10: Det framstår som att det är viktigt att veta att psedonymen VS är någon helt okänd snubbe som påminner liiiite om Hasse Aro.

11: Det avslöjas att Mamma Scofield och hennes toyboy/närmaste man träffades på ett ugly suits-convention

13: Amatöröversättaren skriver ut "Din mamma..." och öppnar upp för klassiska skämt.

15: Tanken på att störta The Company gör får Michael och Sarah att utbyta kåtblickar. Vi ska också ha in mind att Sarah kanske är gravid med Son Selfs bastard, fast inte egentligen.

19: Inte så mycket att skratta åt. Istället visar Robert Knepper (T-bag) att han är den bäste skådespelaren i serien.

21: Jag misstänker att Mamma Scofield också har knullat en och en annan gång med den indiska ambassadören.

22: Second thought: De har inte alls knullat. Istället är det indiska ambassadören desperat kär i Mamma Scofield. Hon utnyttjar detta faktum genom att pitcha idéer med honom som egentligen kan vara vadsomhelt, eftersom han köper allt. Hon är ondskan själv.

25: Den indiska ambassadören tvekar om han han ruinera sin budget genom att köpa fejktekniken Mamma Scofield erbjuder.

33: Allting handlar om någon som heter Sandinsky. SANDINSKY! Vafan är det här!

35: Ett flygplan landar. Piloten ser konstigt nog ut som Göran Persson klädd i en pikétröja. I kontrast mot den som flög planet i den tidigare scenen, en helt vanlig pilot.

38: Lincoln är en typisk Lega Nord-anhängare.

42: Sarah är Gradid... MED GUDS BARN!

43: Sandinsky verkar vara en jävel på att ljuga, vilket säkerhetställs av hans skumma blick. Att de inte insåg det?

Det var cliffhangern.

Naturen

Att sammanfoga kor i olika åldrar kan vara den perfekta metaforen för den första skoldagen. Vissa roar sig genom att springa, andra ställer sig i ett hörn. Sånt.

Det var vackert.

Ska jag sluta på IB?

Jag träffade en gammal klasskamrat på bussen idag (som jag i och för sig tyckte illa om under hela högstadiet). Han gav mig sina visioner:
"Ni kommer älska den dagen ni får er första (gör den universiella avsugningsgesten). Jag fick ju min senaste... igår ja."

Så nu är ju frågan: ska jag göra någonting annat med mitt liv?

*

När jag stod och la upp lite yogurt innan luktade det som perfekt mognad banan i köket. Skulle jag ta en banan? Jag tänker: "Fuck yeah, det ska jag."

Allt är en del av min quest att överanvända ordet "fuck" mer än jag redan gör. Nackdelen med detta är att det är en fruktansvärt dålig idé.

And it was the best banana I've ever had.

Ilska

Vafan är det här!

Jag laddar ner låtar till en ny spellista och lägger in dem i min iPod. Typ en tredjedel av låtarna förstör lyssningsupplevelsen genom att ha en volym som är oproportioneligt uppskruvad. Jag vill inte behöva ändra volymen på iPoden var tionde minut för att någon inte kan lyckas med något som alla lyckades med för ett år sedan!

Är detta resultatet av IPRED? Att skivbolagen tvingar MP3-bloggarna att göra musiken helt CP? Varför är ni såna kukskallar? Varför måste ni ta ordentliga filer och göra ljudet CP?

Jan Björklund (eller precis vad du vill egentligen)

Kära dagbok! (???????????????????)

Ovanligt nog fann jag mig själv med att sitta och tjuvlyssna idag på bussen. Några tjejer som ändå verkade stå lite högre än fjortisar i näringskedjan pratade:

Om min förra skola!

Det visar sig (typ) att halva jävla lärarkåren säger upp sig mer eller mindre. Att det finns någon slags konflikt bland Svensk-/engelsklärarna, där en i gänget uppenbarligen är någon slags superirriterande bitch, vilket medfört att en av de andra i gänget ställt ett ultimatum till rektorn: låt mig byta arbetsrum, eller så slutar jag. Vidare kändes det på något sätt som om jag hade kunnat förutse vilka som skulle vinna alla de där spexpriserna.

Intressantast var dock faktumet att eleverna verkar ha drivit någon nyanställd språklärare in i depressionens värld. IGEN!

Om jag någonsin skulle skriva en text skulle den handla om en lärare som tar sig tid att sätta ihop en utförlig redovisning, ber eleverna fylla i den och som sedan under hela eftermiddagen ser fram mot att jobba över och sammanställa utvärderingarna. När hon sitter där med sin fjärde kaffekopp för dagen (hon har aldrig smakat på gott kaffe) upptäcker hon att en nästan alla elever har fyllt i det sämsta alternativet på nästan alla frågor. Tårarna börjar komma, men hon bestämmer sig för att ändå ta sig samman och försöka fullfölja sammanställningen. Plötsligt välter hon ut kaffekoppen, och allt brister. Sen sitter hon och gråter över varför folk inte tycker om henne.

Och när jag tänker på just den bilden så kan jag verkligen inte sluta skratta. Det har pågått i en halvtimme nu.

I julklapp ska jag önska mig en diagnos.

Det finns en annan rättvisa

Jag har blivit en sån bög för europeisk film på sistone, vilket t ex har medfört att jag har laddat ner och planerar att se filmen Maradona by Kusturica, vilken uppenbarligen innehåller långa otextade partier talad spanska och italienska. Hur tänker Kusturica? Hur ska det här gå? Och framförallt: Vad är det för jävla skitpirater som inte kan erbjuda en några decent subs?





Och på tal om europeisk film: jag har precis kollat klart på Sophie Scholl -- die letzen Tage. En quick recap: filmen handlar alltså om några medlemmar av motståndsrörelsen Vita Rosen i Nazityskland under Andra världskriget. De arresteras efter att ha spridit "högförrädiska" flygblad på Münchens universitet, och får sedan möta det nazistiska rättssystemets mörka sanningar. Ingen människa kan anklaga mig för att ge ut några spoilers här, eftersom filmens titel trots allt betyder "de sista dagarna".





För mig började filmen trots allt lite oskuldsfullt, det var motståndsförelse i för stora byxor med tillhörande hängslen, Sophie ser i grunden inte ut som den som vågar riskera livet för rättvisan, och ja...





Senare i filmen träffar vi också på försvarsadvokaten som ser ut som en ung John Malkovich

Tänk ännu yngre

Men det här är framförallt ett av de bästa filmena om mänskligt mod jag någonsin sett. Unga människor som går in i döden med ett leende på läpparna (ett sånt leende som säger: vi gjorde rätt), nazister som börjar inse sitt eget vansinne, samt ett budskap om att kamp som förts vidare till dagens människor.

Jag kom in på filmen efter en text av min favorittecknare Winston Rowntree. Han jämför Sophie Scholls öde med Hitlers privatsekreterare Traudl Junge. De var två kvinnor med väldigt lika bakgrund, båda var som tonåringar t ex entusiastiska över att vara en del av gemenskapen i Hitlerjugend. Sophie Scholl valde att se orättvisan och galenskapen med öppna ögon, och för det bestraffades hon med döden. Traudl Junge gjorde som många andra som hade varit en del av nazismen och hävdade att hon helt enkelt hade förstått vad som egentligen pågick, vilket som det framstår också verkade vara hennes personliga övertygelse, ända tills hon en dag gick förbi Sophie Scholls öde.

Trudl Junge insåg i det ögonblicket att sanningen aldrig hade varit långt borta för henne, och att ungdom inte var någon ursäkt för ignorans. Efter att hon insåg detta kunde Traudl Junge aldrig acceptera sig själv igen. Kort före sin död sa hon: "I dag sörjer två saker: ödet för de miljoner människor som mördades av nationalsocialisterna, samt flickan Trudl Humps (flicknamn) som saknade självförtroende och sunt förnuft för att kunna stå upp mot dem när tillfället var rätt."

Jag tänker också lite på den religiösa undertonen i filmen. Jag ser det som om det är Sophies och Hans (brodern) tro på den högre rättvisan (Gud) som ger dem det otroliga mod som de uppvisar. Jag tror dock aldrig de fick någon annan rättvisa, och det är ju det som gör filmen så förbannat sorglig. Hade jag gråtit till filmer hade jag definitivt gjort det till denna.

"Sophie Scholl is memorialized in the spirit of young people who see their youth not as an excuse for political apathy bu as a source of energy to connect with the world around them." -- Winston Rowntree