Ett inlägg om Way Out West i en obligatorisk anda

Men först: Vilket briljant bitterskt sätt att döpa en blogg.

Över till väsentligheter:

Jag utgår från spelschemat och berättar allting lite anekdotiskt. Massa roliga saker kommer inte komma med.

El Perro Del Mar: Vårt enda besök i Annedalskyrkan. Jag tyckte det smög runt lite präster här och var. De tänkte: "Vad är det här för tokerier som ungdomarna lyssnar på?".

Timo Räisänen: Jag har inte direkt tyckt om honom på länge, men han levererade. Och så älskar han Göteborg väldigt mycket.

Bon Iver: Inledande chock: bandets namn har ett fransk uttal. Antagligen den spelningen jag hade allra svårast att se scenen, men att Bon Iver är framgångsrika är en sån sak som gör en genuint lycklig.

Beirut: Jag ville dansa till den här, men det blev lite forcerat. Jag har lyssnat mycket på Beirut i snart två år nu, och självklart var de en av festivalens höjdpunkter. Postcards from Italy är en sanslöst magnifik liveakt. Han som spelade dragspel såg misstänkt fransk ut. Han som stod längst till höger på scenen (spelade typ trombon?) var misstänkt lik ena halvan i humorduon Britanick.

Band of Horses: Män i skägg. Måste lyssna mer på. Höll på att växa till något fantastiskt.

Florence and the Machine: Minns ni när jag skrev (det finns en kvalitetskommentar av Elin där också, såg jag nu) att Florence Welch var min defination av sexighet? We would see about that. Jag hävdade i förväg att denna skulle vara en av festivalens mest överskattade spelningar. Mitt hävdande var av korrekt art. Men ändock, hon leverarade hitsen, och har fortfarande än på gränsen till magnifik röst. Storslaget andra album?

Wilco: En trevlig episod av den här spelningen när någon i publiken ropar ut något som jag inte uppfattar och Jeff Tweedy snabbt svarar: "Bullshit!?" för att sedan fortsätta (typ): "I'm sure you didn't say 'bullshit', I'm sure it's a Swedish word meaning 'we love you'". Och avslutningen är magnifik när de kastar ut kritik som det stressade amerikanska livet, och säger (typ): "You Swedish people don't have anywhere to go right? Now prove it." And we fucking did.

Antony and the Johnsons: Det var väl här underbarheterna drog igång. Antony är ful och tjock, och han är allas hjälte. Allt blir dessutom fantastiskt med en orkester.

Glasvegas: Vi står för långt bak egentligen. Jag kan inte stå stilla till sånt här. Jag blir för emotionell. På andra sidan publikhavet ser jag en skotsk flagga. James Allan sjunger Geraldine och utbrister: "Sweden! What the fook can ei say?" And daddy's gone.

Arctic Monkeys: Nu var vi väl bara dåligt upplysta, men jag tror fan alla tänkte "var fan är Alex Turner?" när bandet entrade scenen. Det var han med luggen över hela ansiktet. Det var en mytisk spelning, och bättre en de två plus den fick av någon talanglös Metro-recensent. Min musik att dansa till, and what a fucking frenzy.

Patrick Wolf: Också här hävdade jag överskattning. Mitt hävdande denna gång var slightly incorrect. Han nådde självklart inte upp till att vara en av festivalens absoluta höjdpunkter, men han är faktiskt förbannat söt och charmig. Jag hade lyssnat in mig lite på "The Magic Position", det gjorde mig gott.

Jenny Wilson: Hon ser ut som en tant från Krakel Spektakel. Och ja, bra var det väl.

Calexico: De är väl lite för gamla egentligen. Hade kanske varit bättre i ett annat sammanhang." Two Silver Trees "var dock mycket fin.

Vampire Weekend: Sanslöst uppiggande spelning. Jag kan texterna, och det regnar. Regnet kändes varmt. Sexy little ponchos.

Dead Prez: Vid det här laget regnar det as fuck. Vi hade inte ens tänkt gå på den här, men det är något som drar mig till den. De rappar om riktiga saker, som socialism, som samhället. I det ögonblicket kändes det som att hela publiken "fattade", fast det gjorde de väl inte och går och röstar på Folkpartiet nästa val igen.

Florence Valentin: Carolina påstod att Loves mellansnack är "för vänster". Själv tycker jag det är rätt så lagom mycket vänster. För det är hans grej att säga det där. Jag minns på Popadelica när han sa åt ungjävlarna att gå och rösta, medan Krunegård sen går ut och säger (typ): "Love pratade om såna där svåra saker, som politik och sånt. Själv har jag allergier. Visst är det jobbigt att ha allergier? (massiv respons)" Make of that what you will.


My Bloody Valentine: Ett jävla oväsen.

Lily Allen: Hon är rätt och slätt skitdålig. De andra ville dansa. Jag försökte, men gjädjen fanns inte kvar. Obegriplig bokning.


Mer Anekdoter!!? Skulle inte tro det.