Det stora inlägget om Socialismen

Det låter ju nästan störtlöjligt (för att använda det där romantiserade 40-talsspråket som jag tycker så mycket om): "Jag är socialist."

Menvafan: jag är socialist.

Denna relativt nya insikt (jag minns till exempel att jag någon gång förra vintern satt och tänkte: "Fan, Moderaternas ekonomiska politik är ju rätt så bra faktiskt.") ger upphov till såna här situationer: jag funderar på att gå med i Ung vänster, jag går fram och säger "Ung vänster, så trevligt" när de kampanjar på min skola (i den situationen jag syftar på blev jag nonchalerad av två estetkommunister (de är ju romantiker!) vars uppgift uppenbarligen var att värva nya medlemmar -- detta väcker följdfrågan: hur resonerar estetkommunister och vad är deras egentliga mål?), Fredrik skrattar samtidigt som han citerar mig när jag skrev "Vi ska bygga det socialistiska samhället."

Låt oss titta på den politiska situationen i Sverige. Vi har en historiskt sett enormt stark socialdemokrati, som under de senaste 20 åren svikits av ett inkompetent och visionslöst ledarskap. På andra sidan har vi en ännu mer visionslös borgerlighet som vann ett val på att utnyttja sossarnas misslyckanden, ge till den betydande medelklassen och ta från de fattiga ("skattesänkningar för låginkomsttagare" låter jävligt bra). Och det är kanske det som gör mig allra mest upprörd -- att en så stor del av Sveriges befolkning lever i någon slags låtsasvärld där fattigdomen är utraderad och allt handlar om personlig lycka och framgång. Det är klart att det inte alls är oviktigt, men det är åt helvete att det anses vara viktigare än att bekämpa fattigdomen (och ja, den existerar i Sverige också).

Det finns i princip bara en sak som är mer irriterande än alla jävla MUF-are och det är alla jävla piratpartister. Dessa människor är precis vad informationssamhället har skapat: ett gäng ungdomar som med all rätt reagerar mot en regering (eller kanske ännu mer ett politiskt etablissemang) som utan någon vidare sakkunskap instiftat godtyckliga lagar som enbart tar storföretagens parti; men ett gäng ungdomar som mer eller mindre bara bryr sig om just det. Det är oerhört viktigt med personlig frihet på internet, vilket Miljöpartiet och Vänstern för länge sedan insett, och då kan man ju verkligen undra exakt varför vi behöver ett piratparti med två mandat i EU-parlamentet. Inte nog med att de inte har åsikter om alltför många ämnen, många av deras frågor är i praktiken ickefrågor. Till exempel FRA-frågan: nog för att lagen är rättsvidrig på hur många sätt som helst, men tror man allvarligt talat att staten kommer börja förfölja en så är man faktiskt bara paranoid och dum i huvudet.

Det finns ett antal idiotföreställningar som cirkulerar bland ungdomar som kallar sig "liberaler" eller "höger". Det finns två som är mer framträdande. Den första är föreställningen om att socialismen misslyckats och att en vänsterinfluerad ekonomisk politik inte fungerar. Det här falska dilemmat som säger att vi måste ha en fri marknad som styr oss annars blir det som i Sovjetunionen. Den demokratiska socialismen har misslyckats, misslyckats med att få ut sitt i grunden väldigt enkla budskap. Istället har den fått lida för att den konstant associeras med den antidemokrati som den alltid har bekämpat. Alla med en grundläggande förståelse för modern historia är väl medvetna om hur långt den traditionella socialdemokratin har stått ifrån kommunismen, oavsett om man vill erkänna det eller inte. Den andra idiotföreställningen gäller de som kallar sig för liberaler. Alltför ofta märker man snabbt att dessa människor har byggt i princip hela sin politiska ideologi på de i teorin på många sätt trevliga påståendena: "Klart man ska få röka på" samt "klart man ska få sälja sex -- det är ju bara en affärsöverenskommelse mellan två vuxna människor", sammanfattat i naivitetens grundbudskap "klart man ska få göra som man vill". Nu är ju detta rätt långt ifrån hur den liberala politiken fungerar i praktiken, men det bryr sig inte dessa "liberala" ungdomar om / inte förstår. När man inser sanningen om liberal politik lite för sent ser man ut så här (hon tycker alltså att vi ska bojkotta skiten ur Kina (idrottare har ett särskilt ansvar) men medan Israel håller på och mördar barn i Gaza, då, just då, tycker hon det är en fantastisk idé att demonstrera för Israels rätt att existera).

Men det som gör mig allra mest orolig och upprörd, det som till och med gör mig rädd är att det inte går att lita på Fredrik Reinfelt. Vår statsminister är en populist som givetvis inser att ett samarbete med Sverigedemokraterna skulle vara omöjligt med den nuvarande opinionen, men baserat på till exempel hans uttalanden i samband med det norska valet blir i alla fall jag enormt osäker på hurvida Fredrik Reinfelt är någon ideologisk antifascist, vilket borde vara en självklarhet för en svensk statsminister. Vad betyder ett avståndstagande från Sverigedemokraterna när man samtidigt allierar sig med rasistregeringarna i Frankrike, Italien och Israel? Varför kan inte Fredrik Reinfelt agera på ett sådant sätt att jag inte blir orolig att samma sak ska hända i Sverige?

MUF:s ordförande Niklas Wykman pratade om att det var jätteviktigt att kunna kompromissa på den internationella scenen när han var ute och pratade på min skola i våras. Han flikade in att den där Sarkozy minsann var en idiot, innan han återigen poängterade hur viktigt det var att kunna kompromissa.

Och därför, just därför, barn och ungdomar, ska ni rösta på Moderaterna!