Vitone come gattone

Vitino mycket sällan ancora

en vecka men jag var sjuk som sagt

efter jag blev sjuk blev jag en katt

visst bodde jag på gator och torg: som en katt

men en katt har också hyreskont(r)akt

det finns de som säger att det sticker ut

Och barnen såg katten sova på bordet

- oj vad han är stor och tjock, sa säkert

en nitisk liten flicka, men katten hörde inte

för han sov

men det betyder ju inte att han inte visste

men så väckte de honom

och frågade om ekvationssystem

katters såna fungerar lite annorlunda

men det var absolut så att ett flickhjärta kunde förstå

sen frågade de katten om han kunde vara så snäll

och flytta på sig

klart de behövde äta, trots att de översiktligt

nu förstod ekvationssystem

det sjönk in hos katten, men han sa något dumt när det skvalpade på ytan

ni vet att katter också äter, fast på natten istället

Och katten fick således klättra någon annanstans

längs med en väg, han kunde ana markeringar för tassar

och det var inte bang bang, han nästan visste vad han skulle få

en rätt stor insikt, om att katter förstår sin sexualitet bäst

och att trots allt katten får för sig

så är man utlämnad, så fort man vill något viktigare

än att äta

och katten tänkte på sitt eget liv

som gått från sjukt, till ett halvfullt kattliv

han svamlade om klövrar

fast han ville tappa metaforerna utför ett stup

och istället essere en minus- och en pluspol

i en storstad så farlig som möjligt

för ett sådant förhållande går oavsett inte att bryta

och oavsett svamlet så tycker katten att det är han

som är minuspolen

och han ser pluspolen allt tydligare, allt intensivare - även om det var ett tag sedan

har katten otur med sin vilja

förvandlas han kanske återigen

men inte från sjuk till katt

utan från katt till åsna

och följaktligen kan pluspolen implodera

och därför har katten sina skäl

och det är ju en på många sätt stor katt vi pratar om

men också såna är särskilt rädda djur

har du hört någonting annat har du hört en lögn

av svavel och olycka

ett stort stänk mänsklighet vore istället den lyckliga belöningen

Measurements

När hon skulle tvätta sig fick hon tvål i ögonen och det sved hemskt. Ändå hade hon liksom ingen lust att ta till lipen fördenskull. Jag har väl blivit stor, tänkte hon när hon låg i sin säng - Willy Kyrklund, Solange.

Internflykting

Läser veckans krönika av en av mina favoritskribenter Simon Kuper. Den här veckan skriver han om hur hans medievanor och mediemedvetenhet förändrats under hans nio år som engelsk journalist boende i Paris.

If you are in the media bubble, the status dance follows automatically. Mostly, what the media do is track people’s rising or falling status. When you meet someone in your own country, you don’t just see the person. You see their status too. They wear it like a hat.

Jag känner igen mig, även om jag inte på något sätt befinner mig utrikes. Snarare tycker jag väl att min flytt till Jönköping för ett och ett halvt år sedan borde fört mig närmare det nationella mediefokuset - men det är alltså precis tvärtom, jag nöjer mig inte med att förakta kvällstidningsmedia, jag är numera en ignoramus. Kanske det har gjort med mycket gott att låta mig omges av flitiga englandsvurmare, så man åtminstone har en alternativ (lite tråkigare) bubbla att inträda i under till exempel lunchraster, eller för den delen att inte bli utskämd över att vara kanske nittionio procent inne i sin egen, personliga, mediebubbla.

Och som Kuper skriver, det här är bättre för dig. I den begränsade utsträckning jag brukar få beröm av folk och fä (ingen borde få beröm i högre utsträckning än "i begränsad utsträckning", vi har väl ändå bättre saker för oss... fast, det är kul att bli glad) brukar det handla om mitt personliga sätt att läsa och analysera texter och situationer - och nu när jag tänker på varför det är så kan jag inte komma fram till någonting annat än att det är mina extremt utstuderade läsvanor som till största delen ligger bakom om det skulle vara så att det faktiskt existerar något område där samhälle någon gång kommer ha någon nytta av min expertis. Hela jävla världens frågor i högst bristfällig form nedkokade i den där RSS-läsaren som är under evig utformning - det finns ofta, tänker jag, knappt någon gräns för hur mycket "alternativa" saker man finner intressanta - och undan för undan finner man likaledes att vissa, till synes självklara underområden i media inte alls är så värst intressanta längre. Såsom renodlad humor, det är jag nästan inte alls intresserad av längre; för att använda Dismemberment Plans ord ur sitt sammanhang, nothing's wrong, I'm just fine, I've realized I just don't like jokes. Nu gillar jag ju skämt egentligen, det är bara att de inte passar in. Men jag antar att jag kompenserar för detta bortfall genom diverse spridning av mina egna dåliga skämt i facebookstatusar och över middagsbord. Varför jag nu behöver framstå som ännu mer självcentrerad.

Vår

Jag laddar ner Football Weekly Extra och joggar de där fem kilometrarna runt Munksjön. Som jag gör varje torsdag, förutom de förunnande versionerna av denna veckodag när helgen bestämt sig för att börja extra tidigt. Eller som förra veckan, när jag låg hemma med den vedervärdiga sjukdomen. Det har så klart varit någon slags jobbig ironi att just den vintern jag bestämt mig för att nöja mig med att kämpa på i joggingspåret istället för att förlänga medlemskapet på det där gymmet som jag aldrig tyckte var något roligt - så biter sig den isande jönköpingskylan fast ända från tidiga november till mittenpartiet i mars, men jag har knappt misströstat om jag ska vara ärlig. Man vänjer sig vid minusfem, nästan tillslut vid minustio - och vinterns största känsla av frihet var knappast den kartlösa nattpromenaden mellan tunnelbanestationer i London utan den totala decemberensamheten vid de illaluktande verken halv nio en kolmörk måndagskväll.

Har ofta känt mig som en sölig och påpälsad lufsande klump under vintern, och med en fortfarande påtaglig astma har det inte varit tal om någon hårdträning eller något "maxande". Men ikväll fick jag åtminstone beviset på att lufsandet varit oändligt mycket värdefullare än stillasittande och jag slår i all min barnslighet personligt rekord med nästan en minut. För det är ju sånt man gör nu - när det är vår! Inga blötleriga hinder i vägen, varm och inte bara frisk luft i lungorna och ut i kroppen. Det finns mycket att glädja sig åt i dessa tider - men ändå går jag runt på dagarna den här veckan och ältar ohälsosamt mycket alla dessa problem som tycks hopa sig i mitt mycket viktigare joggingspår. Känslan av att veta ungefär vad du ska göra om två månader, känslan av vad du borde göra i sommar men med den överhängande risken att du likagärna kan tvingas till någonting annat, känslan av att snart ge upp säkerheten personifierad av den där lägenheten och ge sig av till någonting helt annat, en helt annan stad - om man nu kan göra så, om nu ingenting hemskt händer, för det har jag ändå blivit skonad från än så länge. Och på sätt och vis avundas jag också att jag inte klarar av att gå för hela IB-grejen mer. I höstas och i viss mån vintras, när jag satt och skrev alla dessa fina texter som aldrig kommer åtnjuta någon intellektuell värdering, lyckades jag ägna majoriteten av dagar och deltid av helger åt denna konkreta studiesysselsättning. Men nu: när säkerheten är stor över att det hela oavsett kommer sluta med ett objektivt plus i kanten, och när energin helt och hållet bör ägnas åt att utveckla kännedom till förmåga förmår jag mig bara att vara halvhjärtad mest hela tiden. Hade jag fokuserat helhjärtat på kemin och matematiken dessa sista månader av denna bitterljuva verklighet hade jag kanske kunnat se på det där abstrakta diplomet med någon slaga innerlig stolthet: men eftersom jag vet i stort sett hur det kommer gå misstänker jag starkt att allt jag kommer känna är ett fortsatt starkt beh inför alla dessa bedrifter; och precis så är det också kanske någon invänder - men jag går bedrövligt nog mest runt och är nonchalant kring faktumet. Trots allt: mycket makt i mina egna händer, och det är inte alls så trevligt som vi förväntas tro i dessa tider, men klarar jag av dem med hälsan i behåll vet jag att det kommer stärka min förmåga. Min - trots att jag mest av allt önskar att den skulle vara vår... eller hur var det nu igen?

Mirino

Tur att jag hade ett skynke

så du inte fick se mig patetisk

och fast jag läckte

var du säkerligen oviss

patetisk är inte så värst farligt

det är ju förståligt

Ska traska ut igen

med ett kalejdoskop i näven

ska hitta en plats

i verkliga världen, inte andevärlden

det ska stå skyltat:

"här kan du manövrera"

det finns lustigkurrar i alla hörn

men jag är inte den som är den

Bra - men det är klokt att befara stiltje

också på upploppet

du kan gilla, kanske nästan älska

men du kanske säger

att jag saknar låt säga en sten i ögat

skär mig inte

Sticking Fingers into Sockets

Jag känner på min tunga i förbifarten - av någon anledning - och den känns grövre än vid tidigare tungkänningsepisoder. Den fina barndomskänslan väcks - av att vara i ladugården och med sin barndomliga fascination närma sig en kalv: på det stora hela som att klappa en hund, fast lite smutsigare kanske. Men det speciella med kalven är att den vill äta upp din hand - men den förmår bara att försöka. Den smaskar på din kroppsdel, och det är hundra procents säkerhet - men just när du tänker hur mycket herre du är över situationen känner du tungan - hur kan den vara så grov? Och du slänger en blick över axeln och påminns om farorna som inte är en kalv: som den gången Rosita#110 försökte mosa ditt naiva anlete. Men kreaturets fascination för din hand avtar egentligen inte med åren - det är mest att du själv är emotionellt frånvarande från detta barndomsgebiet för det mesta. Men vid något enskilt tillfälle: du kan vara lavorare och ha handskar på dig, det kan lika gärna röra sig om en vuxen skapelse mittemot dig - och du är nu inget barn utan respekterad. Känslan letar sig snabbt genom syntetet, fnitter och återblickar uppsnoozas och pumpas ut.

(Recupe)rare

Ja, till och med jag börjar väl tröttna på de här småfyndiga rubrikerna där två ord/koncept/känslor introducerar det tema som de antingen eliptiskt cirkulerar kring, alternativt alla möjliga metaforiska innebörder som vi kan utläsa av det här. Det är en psykisk åkomma jag har ådragit mig efter att ha försökt lära mig alltför många italienska verb bara för att glömma bort deras betydelse redan under morgondagen. Så därför dessa interlingvistiska broar: även om recuperare i sig inte är svårt alls; smantellare däremot vill jag tro att man inte kan ha för få kunskaper om när man ger sig ut på livets alla stigar.

I alla fall: efter att förnöjt gått runt de senaste månaderna och prisat mitt goda förhållande till sjukdomsgudarna denna vinter gick jag till slut - således - och blev sängliggande här om dagen. Nästintill alla klassiska stadier har genomgåtts, förutom småförkylningen som numera hålls nästan konstant av astman: extrem trötthet orsakad av att värma och äta en fryst lasagne, någon slags stämbandskollaps som föranledde mig att bara kunna tala i ett snäsigt ironiskt röstläge under en engelsklektion, febrig tolvtimmarssömn, dödshuvudvärk tio timmar in i sömnsessionen, plågsamt uppstigande mitt i huvudvärken när jag trots min sömndruckenhet inser att huvudvärken är ett resultat av näringsbrist, äta en tallrik yogurt/kolla Facebook i samklang med tillståndet, en lömsk halvtjock vätska som rör sig i mina lungor och gör besök i munnen efter återkommande hostattacker, hypokondriskt befarad lunginflammation igårkväll. Och lagom till Champions League-fotbollen utvecklade sig också någon slags frossa - en eftergift upplevt ett antal gånger efter extremt stillasittande men med den kuriösa bieffekten denna gång att den inte bara upplevdes som en hjärtrusning men också som en alltmer påtaglig förfrusning (jag kollade termometern: 22,1 grader); så på med ytterligare en tjocktröja och inneslut mig under täcket, med datorn i knäet (- jag har inget hälsotillstånd på riktigt - jag ska kolla på fotboll), utförande små rörelser med benen i den mån medvetandet fortfarande var med på den vetenskapliga slutsatsen att det rörde sig om ett cirkulationsproblem. Monstret under sängen fick sig säkerligen ett gott skratt åt den synen. Sen var det givetvis en skogsbrand i madrassen under natten. Cirkulationsproblem.

Men nu ska jag fanimej må tillräckligt bra. Och varje sjukdomstillfälle är också en smärtsam påminnelse om att den där barndomsbilden av att bli sjuk, att det är något att se fram emot - är den kanske allra falskaste av dessa visioner byggda av varelser som knappt vet någonting. Jag vill inte behöva sova tre timmar längre än vad människokroppen vanligtvis behöver, jag vill kunna ta mitt skrovmål i en kantin och inte behöva bevittna en ny diskhög så fort några timmar har gått, jag vill inte vara hemma i två och ett halvt dygn och fortfarande vara lika långt efter i RSS-läsaren som när min resa började, jag vill kunna läsa Karin Boye utan att börja hyperventilera över någon olöslig noja på varannan sida, jag vill vara i det andra hemmet och få tillbaka sex rättade historiaessäer och uppleva nedslagenheten av den återkommande upptäckten av att vara närmare medelmåttigheten än vad man egentligen kan förstå.

Jag vill inte vara sjuk, låt det vara sällsynt, låt det för all del vara utrotningshotat - låt mig nu ta mig i kapp och in i kugghjulet igen, så inte mycket har förspillts.

Men inte fel kugghjul nu bara.

Malmondo

Dagarna. Regimen i Bahrain har bestämt sig för att rensa bort protestmassan, motståndsrörelsen i Libyen verkar inte överleva Khadaffs nuvarande övertag.

Det är i mångt och mycket en sorg att bevittna det politiska samtalet idag. Inte för att jag tror att en återgång till en värld extremuppdelad utifrån ideologiska skiljelinjer är det eftersträvansvärda - men jag upplever att avsaknaden av kontraster givit upphov till en ortodoxi där goda principer som mänskliga rättigheter, social trygghet och för den delen också entreprenörskap efterföljs av ett alltmer vingligt och utslitet släp innehållande alternativa principer som frimarknadsfundamentalism, rofferi och protektionism. Det blir alltmer tydligt att ett av världens största problem är den västeuropeiska självbilden: de ursprungliga välfärdsbyggenas framgång ger upphov till den allt starkare idén om att det inte är modellen som "har rätt", utan själva landet.

En möjlig kontrast att ersätta Kalla kriget-logiken är den mellan den extrema och till stor del onödiga fattigdom som människor lever i och den fungerande stabilitet som majoriteten i de mest fungerande samhällena åtnjuter. Sällan har väl europeiska högerpolitikers patetiska uppfattning om mänskliga rättigheter blivit mer tydlig än under den senaste tiden då blotta åsynen av de tunisiska flyktingbåtarna vid Lampedusa fick de flesta av dessa att längta tillbaka till det mediala status quo som tidigare rådde. Därför kommer det pustas ut i Europa om nu stridsvagnarna vinner över hoppet i Libyen - för vilken politisk hetpotatis det skulle bli för de som representerar rädslans ideologi om människors desperation hade förblivit förstasidestoff året runt. Kanske rent av de vanliga människorna som alla vill prata sig varma om hade tagit sitt förnuft till fånga och återigen vilja bygga ett samhälle utifrån att de svagas situation ses först.

Och förutsägbart ironiskt är det väl också hur alla som hoppade på Irak-tåget 2003 nu ser våld som en omöjlig utväg för Libyen. För vore inte ett militärt ingripande med internationell legitimitet det allra värsta som USA-ortodoxin skulle kunna tänka sig? Försvinner den stora legitimiteten för islamofobin när det visar sig att man utan hinder kan ta till sig moderna idéer och få en god samhällsutveckling i "muslimska länder"?

Högerpolitiken är per definition inflexibel - och endast med intellektuell debatt och verkliga försök till lösningar kan den bekämpas. Om det här är slutet för den arabiska protestvåren har vi ändå möjlighet att se med tillförsikt på vad den har åstadkommit: övergång till samhällen byggda på den respekt som bör vara frukten av demokrati i Tunisien och Egypten kommer vara ett svidande brännmärke för alla politiker som inte är ärliga mot sina medborgare, och social utveckling kommer förhoppningsvis äntligen stå på agendan för regimer som kämpat febrilt för sitt existensberättigande.

Runda bordet-utveckling ger oftast ett bättre resultat en barrikadrevolution: men om någon fortfarande inte förstått det så går det inte att legitimt låtsas att det inte finns någon barrikad när den redan är byggd. Jobba utifrån verkligheten, snälla.

Necessità <=> Oppurtunità

The Flaming Lips – Yoshimi Battles The Pink Robots Part 2

Ja(ha), allt är hårfint

vår sk(r)attövning

satt i halsen

utbytt: mot största svårighet

du måste ha en åsikt

om deras nödvändighet

Var inte så hård mot dig själv, vän

de hade ett knasigt utseende

det var meningen att du skulle skratta

låt mig bara tänka en stund, några år

och vi ska finna ett förståelsesystem

för innebörden av din skrattröst

Jag brukar vanligtvis inte bry mig om den här sporten

fylld med dopning och sönderslagna själar

men nu när det är VM trots allt,

ska jag tamigtusan heja på upploppet

var ju ett jävla drag på sprinttävlingen

så att man kunde tillåta sig själv passivitet

men den här gången måste femmilen bli min

trots att jag inte kan åka skidor

på samma sätt som någon annan inte kan simma

En jävla dag

ska det bli till en cirkuslek igen

men fråga mig nu inte om uppgivenhet

om du vill höra fruktsamhet

fråga mig sen

när jag hittat knappen

Av(vicino)

Se känns alltså uppenbart

(h)öra är svårare

och jag väljer mitt bästa

trots att jag för ofta hör ekon

för mitt bästa är oundvikligen svårare

Jag föddes av en lång tråd

drog den in i skogen

och snart in i elden

den är av tyg

det finns en stor osäkerhet

det finns prövningar

fast de är egentligen osynliga

Nu senare, några minuter

katten har ätit av tråden

framåt och bakåt ser inte varandra

och jag vistas i ett betungande 0

Och för att ha säkra hästar

uttrycker jag en klöver

intalar mig att ingen får se mig än

i 0

men jag närmar mig

det jag sysslat med konstant

men sysslandet är knappast aktivt

händelser knackar dig på axeln

och du har ögon i nacken, men vill mest inte se(dan)

Synism

Jag ser det i ögonen
på folket
ett slags fnitter
kring det egna uppvisandet

Och det är för den delen
inget svårförståligt mönster
en synkroniserad rotation
där det slits
både för att det går trögt
och för att det är någons fel
egentligen blir någon ledsen

Det är svårt att gissa vad de ser
men det är
som om de tittar med sina ögon
in i sina ögon

Och fy vad hemskt det måste kännas
att någon ville bry sig om dig
- visst, jag tackar väl inte nej
men det förutsätter att jag inte behöver sitta ner

Jag blir full av motsägelser
vill inte hata mer än nödvändigt
och faktum är
att det inte är nödvändigt
att säga hur mycket jag hatar det
som ryms inom de väggarna
fråga mig om du vill ha en kvantifiering
och jag skulle svara
att hade jag velat kollapsen
hade du haft min disrespect
vid tredje tillfället
men du hade väl ändå varit för blind
för att se annat än din låtsasvärld
för hade du sett den verkliga världen
hade du sett hur folk mår
efter dig, och din blick

Pazzienza

Non voglio nulla di niente

utom

l'unico

la sapienza

Och jag låg och kastades

från ingenstans till samma ställe

kanske behöver vi mer polaritet

vi är en trögflytande organisk massa

Vill inte försaka

intighet för ensamhet

- men se då att det gör mig galen

jag skulle nog kunna göra nästan allt

men långifrån allt lär vara rätt

(Sman)tell(are)

Fortfarande i det stora mörkret
men lättsam
och det bekommer mig inte
försökte skämta så många gånger
till slut var jag slut
och lyssnade
det var den eftertraktade igenkänningen
tack

Och en erinran om vår likhet
min gloom, verkligen min gloom
men inte synd om mig
jag väljer fel lott ibland
men säkringen finns i fonder
och ursäkta att jag ville
smälta ner över hela golvet
det var bara jag
jag kan fortfarande mycket annat
och jag tror det förstods

När det flödar kålhuvuden ur näsan
är man lycklig i sin isolation
okej, jag beordrade giftig besprutning
jag vill så gärna att det inte finns
en motsägelse
vi kom ändå tidigt överens
om snällheten - il piacere
det finns en möjlighet
på sätt och vis är jag naken
det fordrades