I Want The World To Stop

Låg på en av alla dessa soffor i natt och började på grund av dess otymplighet med min kroppsstorlek grubbla över frågor vars allvarlighetsgrad måste anses vara lika otympliga med den annars mycket festliga gårdagskvällen (fast det var mest på morgonen egentligen - jag somnade oskuldsfullt i en ställning som inducerade betänkligt tryck mot svanskotan - uppenbarligen vaknade jag med ett "aj aj aj"). Jag tänkte flera gånger att jag nog inte mådde alls så bra som jag hoppats på och framför allt trott att jag gjort - i själva verket kände jag mig rätt deppig. Det blev till och med till en fix idé att lyssna på The Battle of Hampton Roads av Titus Andronicus under morgonens promenad hemåt. Inbillar mig att det ska kommunicera någon slags rensa skallen-upplevelse. Har på sätt och vis aldrig kännt mig mer inspirerad att skriva poesi: som om den där vemodiga klarheten som jag vet kommer förbytas förr eller senare, liksom (nog) förklarade allt. Fast nej - varken tiden eller formen är rätt för det; jag känner mig bara tröttsam. Jag testar med det där inlägget jag tänkt skriva ända sedan de där emotionella sista gymnasielektionerna - som till och med har en särskilt bra referenstitel uttänkt åt sig. Kanske är det därför man känner som man gör - Everything is coming to a grinding halt som The Cure sjöng - din överlägset bästa "fas" hittills i livet är mer eller mindre över, du tvingas ersätta den med osäkerhet och det hela är inte så värst kul egentligen. Fast nä, det låter mest som novembervädret - visst känner jag tyvärr på riktigt.

Igår var hur som helst den ungefärliga slutpunkten på IB Exams 2011 - och glädjen som utstrålades från mina klasskamrater genom diverse upptåg, uttalanden och tjut, personifieras nog nästan perfekt av alla fina och i allmänhet förvånansvärt väluttänkta Facebook-uppdateringar från de senaste dagarna. Själv är jag väl kanske inte så värst mycket för att älta det evinnerliga, även om jag ska erkänna att jag kanske tar frånskärmandet för långt ibland. Vill gilla allt även morgonen efter, men det känns alltför obstinat. [blev här avbruten av massvis under tre dagar. Notera alltså att det numera är tisdag kväll och inte lördag morgon. Därav.]

Bortom den fortfarande alltmer påtagliga och kvävande maktlöshetskänslan av att aldrig nå någonstans, så känns allt det här väldigt bra. Eller som en alldeles sann personifiering: jag läser Murakamis Norwegian Wood som första roman på ett rätt bra tag - och det känns slående lustfyllt och berikande att inte trampa upp stigen själv (för en gångs skull). Att verkligen fundera, och se efter vad som drivit och entusiasmerat halvtidsmedlöparna under denna faktiskt långa tid. En på sätt och vis för dig unik möjlighet - om vi nu släpper analogin - något du aldrig kan läsa dig till, och som trots detta erbjuder nästan precis samma skyddande emalj som läsningen. Den nästan fullständigt inbillade känslan av fullskalig frihet är intressant, så till vida att människan är så kärleksfull och intresserad av nuet.

Liksom viljan att gilla så finns det också en vilja hos mig att viga mig åt den där storordiga hyllningen av alla ens underbara vänner. Men det är nog bara just så långt jag förmår att komma - det känns väldigt bra och bekvämt att ta kranen upp och smaka på orden, men hemma känner jag mig mycket längre ner. Och nu när jag tänker på det: känslan av att livet plötsligt skulle ta ett superspännande raketskjut och man skulle bli helt fri från den i efterhand väldigt ointressanta barndomen var med mig väldigt länge - att kanske ett eureka-ögonblick under de där svensklektionerna vi lärde oss så mycket av skulle ge umgänget smått litterära egenskaper. Att det aldrig blev så känns återigen i ärlighetens namn rätt bra - när jag till slut ramlade rätt efter mitt stora uppstuds, blev det förvisso emellanåt skadligt kallt i dalen men då jag ändå studsade upp tillsammans med er kände jag ett behag som varit tillräckligt lagom. Även om det aldrig inträffade någonting jättekul. Och visst är det några svårdefinierade fruktträd vi har fått odlade åt oss på topparna av kullarna mellan dalarna. Frukten befinner sig mittemellan dina drömmar och din påtvingade cyniska grundhållning. Första tuggan var en godhet av lättnad, och nu är det bara att vänta och äta medan den succesivt närmar sig perfekt mognad. Att den sedan snabbt ska ruttna tror jag ingen vill förneka, men det är liksom fullständigt överflödigt. - Vad fiina ni är, tänkte jag till slut trots allt.