(Recupe)rare

Ja, till och med jag börjar väl tröttna på de här småfyndiga rubrikerna där två ord/koncept/känslor introducerar det tema som de antingen eliptiskt cirkulerar kring, alternativt alla möjliga metaforiska innebörder som vi kan utläsa av det här. Det är en psykisk åkomma jag har ådragit mig efter att ha försökt lära mig alltför många italienska verb bara för att glömma bort deras betydelse redan under morgondagen. Så därför dessa interlingvistiska broar: även om recuperare i sig inte är svårt alls; smantellare däremot vill jag tro att man inte kan ha för få kunskaper om när man ger sig ut på livets alla stigar.

I alla fall: efter att förnöjt gått runt de senaste månaderna och prisat mitt goda förhållande till sjukdomsgudarna denna vinter gick jag till slut - således - och blev sängliggande här om dagen. Nästintill alla klassiska stadier har genomgåtts, förutom småförkylningen som numera hålls nästan konstant av astman: extrem trötthet orsakad av att värma och äta en fryst lasagne, någon slags stämbandskollaps som föranledde mig att bara kunna tala i ett snäsigt ironiskt röstläge under en engelsklektion, febrig tolvtimmarssömn, dödshuvudvärk tio timmar in i sömnsessionen, plågsamt uppstigande mitt i huvudvärken när jag trots min sömndruckenhet inser att huvudvärken är ett resultat av näringsbrist, äta en tallrik yogurt/kolla Facebook i samklang med tillståndet, en lömsk halvtjock vätska som rör sig i mina lungor och gör besök i munnen efter återkommande hostattacker, hypokondriskt befarad lunginflammation igårkväll. Och lagom till Champions League-fotbollen utvecklade sig också någon slags frossa - en eftergift upplevt ett antal gånger efter extremt stillasittande men med den kuriösa bieffekten denna gång att den inte bara upplevdes som en hjärtrusning men också som en alltmer påtaglig förfrusning (jag kollade termometern: 22,1 grader); så på med ytterligare en tjocktröja och inneslut mig under täcket, med datorn i knäet (- jag har inget hälsotillstånd på riktigt - jag ska kolla på fotboll), utförande små rörelser med benen i den mån medvetandet fortfarande var med på den vetenskapliga slutsatsen att det rörde sig om ett cirkulationsproblem. Monstret under sängen fick sig säkerligen ett gott skratt åt den synen. Sen var det givetvis en skogsbrand i madrassen under natten. Cirkulationsproblem.

Men nu ska jag fanimej må tillräckligt bra. Och varje sjukdomstillfälle är också en smärtsam påminnelse om att den där barndomsbilden av att bli sjuk, att det är något att se fram emot - är den kanske allra falskaste av dessa visioner byggda av varelser som knappt vet någonting. Jag vill inte behöva sova tre timmar längre än vad människokroppen vanligtvis behöver, jag vill kunna ta mitt skrovmål i en kantin och inte behöva bevittna en ny diskhög så fort några timmar har gått, jag vill inte vara hemma i två och ett halvt dygn och fortfarande vara lika långt efter i RSS-läsaren som när min resa började, jag vill kunna läsa Karin Boye utan att börja hyperventilera över någon olöslig noja på varannan sida, jag vill vara i det andra hemmet och få tillbaka sex rättade historiaessäer och uppleva nedslagenheten av den återkommande upptäckten av att vara närmare medelmåttigheten än vad man egentligen kan förstå.

Jag vill inte vara sjuk, låt det vara sällsynt, låt det för all del vara utrotningshotat - låt mig nu ta mig i kapp och in i kugghjulet igen, så inte mycket har förspillts.

Men inte fel kugghjul nu bara.