20. Håkan Hellström - 2 steg från Paradise
Om jag förstått det hela rätt så har det här albumet under hela hösten blivit Robyn-hyllat av Fredrik Virtanen-figurer i svensk media. Fast det är förtjänt, energiskt emotionellt tillbakablickande klär Håkan oerhört väl. Och bonuspoäng för en alldeles makalös spelning på Way Out West, en känsla av att hela publiken (en stor festivalpublik, alltså) fått sitt känslomässiga uppvaknande ihop med Känn ingen sorg för mig Göteborg. Även om det inte gällde mig förstod jag.
19. The Radio Dept. - Clinging to a Scheme
Ett kanske alltför intensivt upphöjande av Heaven's On Fire under våren balanserades upp av en kanske lite väl medioker spelning på Way Out West - men visst landar man i att det här är ett alldeles strålande rätt band. Fint, på gränsen till snällt låtande - men farligt ut på censurens klippa (äsch, vi fångar upp dig på andra sidan).
18. Fang Island - s/t
Jag minns att jag någon gång läste en intervju med (någon i) Fang Island, där den musikaliska visionen beskrevs som "everybody high-fiving each other". Det är bra för oss att bli barnsligt upphetsade över en äventyrsresa till Fang Island, vill jag hävda. Och den här musikvideon, man får passa på i dessa introverta tider:
17. The Extra Lens - Undercard
John Darnielle (of The Mountain Goats) gör ett album med några andra musiker som inte framträder så värst mycket, vilket fordrar ett annat namn (The Extra Glenns hette de innan). Men det är ett Darnielle-verk bland de andra i grund och botten, fast mindre personligt fokus, vilket var ett bra avbrott. Det här är det USA som jag gillar mest - inte det uppenbart vidriga så klart men inte heller det storstadsinfluerade - potentiellt bakfullt uppklädd i kostym bland massorna i supermarketen en tidig söndagskväll. Boxningsmetaforen i albumtiteln är väldigt bra, och boxningslåten om Cleveland, Ohio - 1985 är albumets bästa spår. Darnielle brukade förresten skriva en blogg om boxning, underbart olikriktat tycker jag.
16. Warpaint - The Fool
Det här bandet var en överraskande positiv (nåja) personlig överraskning. Skräddarsyddkänslan i årets vädermässigt mörkaste period.
15. Beach House - Teen Dream
Jag hade ingen överdrivet bra koll på Beach House innan i år, så pinsamt dålig koll, faktiskt, att jag först inte uppmärksammade att Victoria Legrands makalösa röst var en kvinnas. Trots makalösheten har jag låtit albumet ligga orört merparten av årets månader, men det är fortfarande påtagligt hur man smälte när man hörde det första gången. Albumomslaget ser förresten också ut att ha smält lite grand. Bonus för ljuvlig Way Out West-spelning.
14. The Divine Comedy - Bang Goes the Knighthood
En vision jag skulle kunna ha för Storbritannien är att ha The Divine Comedy till att uppträda på Reading Concert Hall and its likes och upplyfta massorna från det intellektuella förfallet. Det är strålande vass, men riktig och rimlig samhällsironi - som på det upplysta sättet ser igenom de flesta av kulturens yttringar. "Can You Stand Upon One Leg" byggs förövrigt på ett fantastiskt knasigt koncept, vilket självfallet genererar bonus. Toppas endast av Broken Social Scenes "Me and My Hand" på den fronten.
13. Allo Darlin' - s/t
"Do I have to say I'm sorry for my happiness?"
Varför lyssnade vi inte alla på det här i somras?
12. Meursault - All Creatures Will Make Merry
Jag skrev vid ett tillfälle en text of Titus Andronicus The Monitor där jag förklarade albumets mörka teman med att något annat rimligen inte var att förvänta från ett band som avslutade sitt debutalbum med en låt betitlad "Albert Camus". Meaursault känd från Främlingen känns ju därför som en stark konkurrent på den arenan - skotsk arbetarklassromantik (eller vänta, var det realism...) inbäddad i större än livet- teman och arrangemang.
11. Deerhunter - Halcyon Digest
Ingen titel+omslag-kombination har känts så nödvändigt bra och fokuserad i år. Jättemånga album borde egentligen heta Halcyon Digest, för det är precis det vi gör (nästan) varje gång vi stannar upp och gör något kreativt av oss själva. Det låter dessutom lite gladare än tidigare, om man ska säga så.
10. Owen Pallett - Heartland
Lite som med Beach House-albumet, överväldigande genom hela konsumtionsprocessen, undanstoppat sedan dess. Och då hjälper det ju inte heller att hela konceptet är jävligt svårförståeligt för att inte säga svårförklarat för at inte säga lättglömt. Men det är progressivt som fan, det minns jag(jag minns lite mer än det också, egentligen).
9. Anna von Hausswolff - Singing from the Grave
Björn Kohlström jämförde i våras det här albumet med The Smiths debut någongång under 80-talet, alltså att det skulle vara ungefär lika bra. Det glädjande var sedan att det visade sig att det faktiskt var så bra, typ. Jag vill inte använda klyschan "det borde inte vara så här bra" (det ska jag väl använda om Kanye sedan), men känslan är att med varifrån det kommer i betänkande så borde det inte "vara så bra". Som på Way Out West när hon som sista minuten-ersättare får chansen att ta scenen i anspråk och bejublad sedan gör tre extranummer. Men vem är den här tjejen egentligen?
8. Laura Marling - I Speak Because I Can
Noah and the Whales fjolårsalbum var i ärlighetens namn rätt dåligt och tjatigt, och alla negativa epitet försträrktes definitivt när dess sångare Charlie Finks och den tidigare medlemen tillika Finks ex-flickvän Laura Marling släppte det här albumet. Hon är alltså tjugo år gammal. Det låter egentligen som att hon allra helst hade sjungit om något annat än den sentimentala fåntratten, men eftersom hon nog har tid kan hon ändå få det sagt. "Någon slags feminism" beskrev jag det i något sammanhang, fast mest är det bara en överlägsen defilering, för att vi verkligen ska glömma det där andra bandet och rikta allt vårt fokus mot Laura. Jag såg henne i Annedalskyrkan på Way Out West, och jag blev definitivt övertygad om att det kommer bli något ännu större av henne.
7. Säkert - Facit
Det finns numera en nästan obscen tydlighet över att sjunga på svenska, en ljussättning lika tydlig på det här albumomslaget - som är riktigt bra. Det är modigt, som när den blyga kvinnliga karaktären i en amerikansk romantisk komedi tystar den osäkre manlige karaktären med fingret och kysser honom och bringar klarhet. Ibland är det också väldigt roligt: Får jag luta mig närmare precis när det blir 2-0 till Finland?"
6. Perfume Genius - Learning
Naket och utan ansikte, ja, det är till exempe en passande tolkning och beskrivning. En stad som har hemskare sidor än vad man vill föreställa sig, och mitt i det ett antal fina ungdomar som sakta tynar bort i all ondska, mörker och kyla. Musik som jag gissar kommer definera utanförskapets tidsålder långt in i framtiden.
5. Arcade Fire - The Suburbs
Vi var på ett H&M i Milano för att köpa paraplyer, när jag för första gången hörde Sprawl II i ett kommersiellt sammanhang (jag rör mig helt ärligt hopplöst lite i kommersiella sammanhang). Låtan handlar om - kan man säga - hur falsk och intetsägande många av oss upplever konsumtionskulturen, och samanträffandet roade mig betänkligt bland de milanesiska arkaderna. Arcade Fires framgångar - texterna till trots - får mig att hoppas på att de rentav ska kunna bidra med något reelt för att göra världsordningen till en lite mer rimlig sådan. Låtar som Rococo bevisar att musiken fortfarande är på vår sida, men political anthem-potentialen i Half Light II är albumets största ögonblick. Den får mig att tänka lite vad som tilltalar mig med det socialdemokratiska samhällsbygget, att sunda val och tillräcklig förståelse även ska vara tillgängligt även i halvljuset.
4. Sufjan Stevens - The Age of Adz
Ett "mellanalbum" för Sufjan Stevens avslutas med en låt som är 25 minuter lång. Nu har vi lärt oss det. Jag tycker de mer elektroniska aspekterna är en intressant låtande förnyelse - men framförallt, som alltid: arrangemangen. Djupt personlig musik uppbackad av en hel jävla orkester, fantastiskt mäktigt. Mäktigast:
3. Los Campesinos! - Romance Is Boring
Mitt absoluta favoritband, har ni kanske märkt - men det beror mycket på uppenbarelsen och potentialen. Romance is Boring är deras bästa album hittills, som en kulmen på ungdomen - vissa följer med andra inte, alla drömmar och förhållanden resulterade inte i något - men det fina är att nu vet vi alla det. Nästa år ska de bli ännu mer multimediala, de har resurser för att dra det i land.
2. Kanye West - My Beautiful Dark Twisted Fantasy
Så kommer vi till The Illegitimate Bastard, den här listans överlägset fulaste album. Men nej, vi visste redan att Kanye är ett lyriskt geni - men det som blev uppenbart med det här albumet var att han äntligen nått de nödvändiga insikterna, och dels kunde reda ut de bakomliggande missförstånden - för att sedan gå vidare till sinnernas perverst vansinniga toppar. Världsstjärnor till höger och vänster, geniet drar i trådarna, de har kommit överens om att äntligen utnyttja sina positioner till att arbeta för att starta ----.
1. Titus Andronicus - The Monitor
Kompositionen är helt perfekt, det här kan mycket väl vara det ultimata koncept-albumet. Krig, lika relevant idag som för 150 år sedan - vi avskyr det (bland annat), och hur ska vi reagera. Jag citerar bandets MySpace:
Titus Andronicus sometimes disagree on what is the right thing to do. Titus Andronicus like to scream and carry on at excessive volume. Titus Andronicus like songs which are fast more than songs which are slow. Titus Andronicus think slow songs are okay sometimes. Titus Andronicus never sing about love, only hate. Titus Andronicus have no hope for the future. Titus Andronicus believe only in nothingness. Everyone in Titus Andronicus was born to die. Titus Andronicus crave your approval but will settle for your utter disdain.
Above all else, Titus Andronicus want to sleep on your floor.
Helt anspråkslöst önskar jag därmed god jul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar