C'est moi?

Haha.

*

När jag ser Godards Till sista andetaget undrar jag vad jag uppskattar mest, Jean Sebergs (notera: inte Patricia Franchini) franska med amerikansk brytning eller Michel Poiccards (notera: inte Jean-Paul Belmondo) vuxenbarn/psykopatfasoner?

Jag landar ändå på Poiccard. Han är en sån där favoritpsykopat.


(Men är det inte en film som åldrats lite väl mycket för att inneha en sådan kultstatus? För rebellisk och för lite pasolinisk, men vad borde man förvänta sig egentligen, det framstår som att Godard precis lärt sig hur man spelar in en film. På gott och ont skulle jag säga.)