Banditi a Orgosolo - Vittorio de Seta

- Men varför dör de [fåren] allihop?
- Det är väl deras öde, antar jag.

I ett uttorkat sardiniskt bergslandskap springer en (o)skyldig fåraherde och hans underårige bror runt, på flykt från rättvisan. Eller "rättvisan" snarare, då karabinjärerna endast verkar anklaga honom eftersom han är identifierbar, till skillnad från de som redan blivit banditer, eftersom de lärt sig vad som krävs för att överleva. Och mitt i allt stannar man upp och frågar sig själv: är det polis(stat)en som skapar sina egna banditer?

Roberto Saviano skriver vackert om att gråta till De Setas filmer i Skönhet och helvete: "Vittorio De Seta är dokumentärfilmens store erkände mästare. Men jag tycker ordet 'dokumentär' är förringande. Det som De Seta aldrig ger avkall på är skönheten. De Setas knep är förmågan att samtidigt betrakta både människans helvete och hennes förunderliga livskraft. Att inte svika något av synsätten. Att aldrig ge efter för ensidig information, aldrig ge efter för enbart estetiska former. Den framgång som De Seta haft i USA, Martin Scorseses kärlek till hans filmer, tror jag beror på just denna tudelade blick, besatt av det sanna och distraherad av det sköna. En distraktion som är nödvändig för att skapa kontinuitet mellan åskådare och film."

Och varför är något av detta relevant? Tja, bortsett om att det är två verk som handlar om mer eller mindre helt olika saker, tycker jag ändå slutorden i Kyrklunds Solange passar bra att citera: "Denna redogörelse har handlat om Solange och Hugo. Den har icke handlat om krig och ondska och bråd död och sådant som ligger vår tid närmare. Två personer i tryggade omständigheter, som därtill har pretentionen att inte vara lyckliga – många anser att ett sådant motiv saknar allt intresse i vår tid.

Måhända är det så."