Speranza?

Låt oss glömma rött, blått, grönt och allt vad det heter (för en stund). Jag förbereder mig för årets hittils mest monumentala fotbollsmatch med att skriva något, och under tiden gör ni någonting helt annat.

Igår var jag på en temakväll om kvinnors (o)rättigheter i Sverige och världen, med det semifrikyrkliga namnet Hopp om livet. Det var verkligen en sådan grej som jag tvekade länge om jag verkligen hade tid eller engagemang (eller mod) att närvara vid, men där var jag igår, till slut, efter en mindre rundvandring med syftet att ta reda på vad som egentligen defineras som Jönköpings folkhögskola. Jag tas emot av en äldre kvinna, som käckt beskriver sig själv som "amnestytant". Jag lyckades pinsamt nog inte lägga hennes namn på minnet, men jag förutsätter att hon är den Eivor som skickade inbjudningsmejlet. Låt oss dock kalla henne för amnestytanten. Jag pratade med henne både före och efter föreläsningen och jag skulle vilja påstå att amnestytanten verkligen var en tant i min smak.

Jag satte mig på en stol, och programmet tog sin början. En exiliransk kvinna som hette Farideh sjöng sånger från sitt hemland och pratade lite kort om den växande kvinnorörelsen i Iran. Och även om jag tycker det är lite si och så med medierapporteringen om protesterna i Iran, så går det verkligen inte att understryka nog hur glädjande det är att den folkliga och kvinnliga oppositionsrörelsen har fått ett stort stöd, och att kvinnor tydligen redan idag har möjlighet att göra saker som inte skulle ha kommit på fråga för ett år sedan. Och vilket fint moment det var när amnestytanten berättade hur hon och Farideh lärde känna varandra (berättat med den amnestytantska käckheten): det verkar ha varit någon slags debatt på biblioteket, och Farideh verkade ha blivit glad över att träffa någon som "tyckte om invandrare". På den vägen var det sedan.

Det som dock lockade mig mest med kvällen var berättelserna från deltagarna i projektet Fredsbygget, som om jag har förstått det hela rätt går ut på att en grupp med svenska-, en med palestinska- och en med israeliska tjejer genomgår en slags antivåldsutbildning som utmynnar i att de olika grupperna till slut träffar varandra för att bland annat göra olika sorters workshops. Tre tjejer från den svenska gruppen var där för att dela med sig av sina erfarenheter, varav de två första, eller i alla fall den första nog var lite väl frejdig med tanke på ämnets tyngd. Men hur som helst, de sa en del intressanta saker om hur olika uppfattningar vi svenskar har jämfört med människor som bor i en krigszon. När de svenska tjejerna bads definera vad säkerhet är för dem nämnde de saker som är intimt kopplade till vad ett välfärdssamhälle är: såsom sjukvård, polis och... mobiltelefon; medan tjejerna från Israel och Palestina beskriver säkerhet som att inte behöva vara rädd att ens hus ska bli beskjutet, eller att kunna gå nedför gatan utan att vara rädd för att bli överfallen.

Den tredje tjejen tyckte jag mer om: uppenbarligen påläst, allmänbildad och med en stor förståelse av ämnet pratade hon främst om militarismen inom det israeliska samhället. Dock så tog hon också upp en del av de stora problemen inom det palestinska samhället, bland annat kvinnornas starka beronde av sina manliga släktingar. Kvinnorna är inte myndiga om jag har förstått det hela rätt, vilket till exempel får konsekvensen att de måste ha sina fäders- eller mäns underskrifter för att resa ut ur landet, och begränsar kvinnornas personliga frihet till männens godtycke. Ett annat problem som sorgligt nog är vanligt förekommande i många muslimska samhällen är faktumet att sexuellt utnyttjade kvinnor inte får det stöd de behöver, utan snarare straffas för det de blivit utsatta för. Detta är också ett problem i Palestina, bland annat så fick vi höra om en tjej som blivit bortgift med en psykiskt sjuk kusin efter att ha blivit våldtagen, eftersom hon uppenbarligen har tappat allt sitt värde i samhället i och med detta.

Militarismen inom det israeliska samhället är nästan ofattbar, och man kan ju undra om benämningen "Mellanösterns största demokrati", som man hör då och då verkligen är förenlig med verkligheten. Ungdomar som vägrar militärtjänst behandlas som andra klassens medborgare, och etablissemangets åsikter stämmer till stor del överens med de som presenteras i den här ovanligt partiska Wikipedia-artikeln. Alla tjejerna i den israeliska gruppen var veganer med vänsterradikala åsikter, vilket säger en hel del om hur långt man faktist måste gå för att hitta israeler med sunda värderingar, och hur långt borta freden känns när man inser hur perverterade åsikter de flesta israeler sorgligt nog har. En tjej i den israeliska gruppen stod inför valet och kvalet om att genomföra eller vägra militärtjänst. Hon var fullt medveten om vad militären står för och gör, och det var självklart inget hon ställde upp på, men med en hel släkt som förväntar sig att hon ska "tjäna sitt land" och en Farmor/mormor vars högsta dröm var att få se henne i uniform var det givetvis inget lätt beslut för henne, och det säger rätt mycket om hur psykist krävande det är för individer att motsätta sig ett militaristiskt samhälle.

Det sas också en del om Israels mur och de olika vägspärrar som finns på och vid gränsen till Västbanken. En bild beskrevs där man på ena sidan ser en gigantisk mur "besmyckad" med taggtråd, medan man på den andra uppbyggda sidan inte ser någonting alls förutom lite buskage. Palestinier trakasseras dagligen i vägspärrar där de ofta får vänta i flera timmar och kanske inte ens komma igenom beroende på vakternas godtycke. Saker som detta gör det omöjligt för en trygg arbets- och levnadsmiljö att utvecklas inom det ockuperade Västbanken. Är det värdigt att folk ska behöva glädja sig över en sådan enkel sak som att det inte går en mur rakt över deras mark? (vilket det gör för vissa palistinier, eftersom "säkerhetsbarriären" inte är dragen efter de uppdragna gränslinjerna)

Det finns mer att skriva, och det hände mer, men nu fokuserar vi på fotbollen va?