söndag 29 november 2009
Jubileum
Idag för exakt 80 år sedan gjorde alldeles säkerligen James Joyce någonting i alla fall småintressant. Det bör givetvis uppmärksammas.
Tankar
Jag skulle vilja skriva den största romanen som någonsin producerats, som innehåller inslag av alla litterära uttrycksätt och vars dikter inte låter sig begränsas av den vanliga radindelningen och strukturer som vanligvis begränsar poesin och folk säger inte exakt vad de tänker, min dikt och roman frigör sig från allt vad struktur står för, besegrar den som man besegrade saker under Medeltiden, är enormt storslagen och älskas enormt av alla intelligenta människor, långt efter min död, jag blir en av de stora, min roman handlar om något självupplevt men utspelar sig i ett universum med andra lagar än vårt eget, och alla de stora frågorna finner jag svar på, och en helt annan lycka infinner sig bland hela mänskligheten, och romanens funktion blir aldrig den samma någonsin igen, och det där händer inte, men jag vill att det ska hända, eller vill jag det?
(flykt)
(flykt)
måndag 23 november 2009
The Mountain Goats -- The Life of the World to Come
Geniet John Darnielle döper varje låt på The Mountain Goats nya album efter en bibelvers, och jag faller pladask: det är så jävla storslaget.
Han lämnar Heretic Pride bakom sig och återgår till den lugna, mer berättande stilen där han kanske är som allra bäst. För mig väntar nu en ljuvlig inlyssningsprocess där man först bygger upp ett förhållande till melodierna, till rösten för att tillslut försöka reda ut texterna.
Han lämnar Heretic Pride bakom sig och återgår till den lugna, mer berättande stilen där han kanske är som allra bäst. För mig väntar nu en ljuvlig inlyssningsprocess där man först bygger upp ett förhållande till melodierna, till rösten för att tillslut försöka reda ut texterna.
söndag 22 november 2009
När det vackra och naiva tas över av den mörka och lömska kraften och just vad det medför och kan säga oss
"Det finns hundra skäl att hata det här landet, men det finns en miljard skäl att älska det." -- Simon Bank
Jag vet inte om det här med Italien. Vad är det jag ser med det? Har jag sett det? Ser jag det fortfarande? Har jag tappat förmågan att definera det?
Jag finner mig konstant i ett fördömande av Italien. Ett fördömande av de förförliga åsikter som tillåts verka fritt där: rasism, fascism, antiintellektualism -- förruttnelse.
På tal om ingenting alls så såg jag den utomordentliga dokumentären Videocracy i veckan. Jag trodde att jag hade en hyfsat bra bild om hur Italien och italiensk TV fungerar. Efter att ha sett filmen insåg jag att allt var mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig. För, som jag tidigare har anmärkt så är italiensk TV såhär, alltid, hela tiden. Alla småtjejer i Italien vill bli velinor, som de kallas. De drömmer om att bli objekt och att gubbarna ska titta på dem. De vill bli berömda -- för det är allt som betyder något i Berlusconis Italien.
Allt är så läskigt utarbetat. Berlusconi och hans vänner har skapat sig ett gigantiskt medieimperium vars enda syfte är att ge folket precis vad de vill ha -- vad de tror sig vilja ha, det vill säga. "Folket vill bli underhållna," skulle de säkert säga. Såhär tror jag: folk konsumerar och accepterar allt de ser på TV så länge det inte gör dem upprörda, det ligger i deras natur. Finns det då inte ett ansvar bland de ansvariga för kommersiell TV? Varför kan ingen höja rösten? Varför måste det vara så här?
Ibland undrar jag om förhållandet inte är omvänt: hundra skäl att hata Italien, men en miljard skäl att hata det. Men oavsett hur det förhållandet ser ut, oavsett om vi bara skulle ha kvar ett enda litet obetydligt skäl att älska Italien, så skulle kärleken fortfarande vinna. Italien blir aldrig obetydligt.
Jag har inte förmågan att förklara vad som är så speciellt med Italien, det är något man bara kan lära sig genom upplevelser. Jag upplever Sverige varje dag. Sverige är befolkat av intressanta människor med sunda värderingar, men landet i sig är tråkigt. Jag längtar ingenstans inom Sverige. Italien är motsatsen: mystiken och storhetens land, som tagits över och förstörts av den bekväma antiintellektualismen. Men går det verkligen att förstöra ett land? Nej, vi kommer aldrig ha ett scenario där varenda italienare är en hjärndöd idiot som inte ifrågasätter någonting. Och det är där vi finner hopp, i det vi inte vet. Är det samma person som serverar dig en caffè och diskuterar fotbollsresultaten som sedan går och lägger sin röst på Lega Nord? Jag vet inte än men jag vill veta. I ovissheten finns hopp.
Ja.
Jag vet inte om det här med Italien. Vad är det jag ser med det? Har jag sett det? Ser jag det fortfarande? Har jag tappat förmågan att definera det?
Jag finner mig konstant i ett fördömande av Italien. Ett fördömande av de förförliga åsikter som tillåts verka fritt där: rasism, fascism, antiintellektualism -- förruttnelse.
På tal om ingenting alls så såg jag den utomordentliga dokumentären Videocracy i veckan. Jag trodde att jag hade en hyfsat bra bild om hur Italien och italiensk TV fungerar. Efter att ha sett filmen insåg jag att allt var mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig. För, som jag tidigare har anmärkt så är italiensk TV såhär, alltid, hela tiden. Alla småtjejer i Italien vill bli velinor, som de kallas. De drömmer om att bli objekt och att gubbarna ska titta på dem. De vill bli berömda -- för det är allt som betyder något i Berlusconis Italien.
Allt är så läskigt utarbetat. Berlusconi och hans vänner har skapat sig ett gigantiskt medieimperium vars enda syfte är att ge folket precis vad de vill ha -- vad de tror sig vilja ha, det vill säga. "Folket vill bli underhållna," skulle de säkert säga. Såhär tror jag: folk konsumerar och accepterar allt de ser på TV så länge det inte gör dem upprörda, det ligger i deras natur. Finns det då inte ett ansvar bland de ansvariga för kommersiell TV? Varför kan ingen höja rösten? Varför måste det vara så här?
Ibland undrar jag om förhållandet inte är omvänt: hundra skäl att hata Italien, men en miljard skäl att hata det. Men oavsett hur det förhållandet ser ut, oavsett om vi bara skulle ha kvar ett enda litet obetydligt skäl att älska Italien, så skulle kärleken fortfarande vinna. Italien blir aldrig obetydligt.
Jag har inte förmågan att förklara vad som är så speciellt med Italien, det är något man bara kan lära sig genom upplevelser. Jag upplever Sverige varje dag. Sverige är befolkat av intressanta människor med sunda värderingar, men landet i sig är tråkigt. Jag längtar ingenstans inom Sverige. Italien är motsatsen: mystiken och storhetens land, som tagits över och förstörts av den bekväma antiintellektualismen. Men går det verkligen att förstöra ett land? Nej, vi kommer aldrig ha ett scenario där varenda italienare är en hjärndöd idiot som inte ifrågasätter någonting. Och det är där vi finner hopp, i det vi inte vet. Är det samma person som serverar dig en caffè och diskuterar fotbollsresultaten som sedan går och lägger sin röst på Lega Nord? Jag vet inte än men jag vill veta. I ovissheten finns hopp.
Ja.
torsdag 19 november 2009
söndag 15 november 2009
Om att heja på ett fotbollslag
Det är min hemliga dröm att likt Erik Niva skriva ihop ett hyllningsinlägg efter till exempel Robert Enkes död och snabbt få ett fyrtiotal välskrivna och begåvade kommentarer.
Men så där är det inte, och det är därför jag får nöja mig med det här, ännu ett förklarande inlägg om mitt fotbollsintresse:
Jag minns förspelet till en svensklektion för några veckor sedan. Jag gick runt och var själsligt nöjd i min (svindyra) Fiorentina-tröja den dagen. Björn frågade mig:
"Vad är det för fotbollslags tröja du har på dig?"
"Fiorentinas," svarade jag.
"Men... det är ju ett italienskt lag... det går ju inte," sa han innan han började göra det han är bäst på: organisera stolar och bänkar.
Så här i efterhand och så här i detta obskyra sammanhang kan jag berätta att det visst går.
Ja jag vet, det är klyschigt att likna fotbollsintresse med kärlek, men hur man än tänker på det kan man inte hitta något annat svar än att det är så det är: du älskar ditt fotbollslag -- och du är en ful och naiv idiot som inte har något bättre för dig. Det är och kan aldrig vara ett frivilligt val -- ditt lag äger dig, det söker upp dig och tvingar dig att prioritera bort dina vänner, leta efter streamar och sitta och bröla inför hela världen. Sen går de överbetalda fotbollsspelarna ut och förlorar, du blir obligatoriskt hånad av hela din omgivning, din fotbollsklubb går i konkurs eller köps upp och flyttas till Milton Keynes. Du är en idiot, en stolt idiot som är fast i ditt korkade förhållande till din värdelösa fotbollsklubb, och du kan inte välja bort det, valet görs inte av dig.
Idioter (okej, förlåt) beklagar sig alltid över att det görs för lite mål i fotbollsmatcher, och att de därför tycker att till exempel hockey är roligare. Låt mig berätta i detta skrymsle till medieplattform att det är väntan som är hela poängen. Du går igenom så oerhört mycket lidande för att kanske någon gång få uppleva något som kan liknas vid en stor framgång. Jag upplevde detta senast för en dryg månad sedan, och jag kan lova er att det inte finns många känslor som överträffar den. I de ögonblicken samlar man kraft och förståelse om varför man utsätter sig själv för det här livet, och vid slutet av dagen inser jag alltid att det är det här som gör mig lycklig.
Ibland betyder det allt.
Men så där är det inte, och det är därför jag får nöja mig med det här, ännu ett förklarande inlägg om mitt fotbollsintresse:
Jag minns förspelet till en svensklektion för några veckor sedan. Jag gick runt och var själsligt nöjd i min (svindyra) Fiorentina-tröja den dagen. Björn frågade mig:
"Vad är det för fotbollslags tröja du har på dig?"
"Fiorentinas," svarade jag.
"Men... det är ju ett italienskt lag... det går ju inte," sa han innan han började göra det han är bäst på: organisera stolar och bänkar.
Så här i efterhand och så här i detta obskyra sammanhang kan jag berätta att det visst går.
Ja jag vet, det är klyschigt att likna fotbollsintresse med kärlek, men hur man än tänker på det kan man inte hitta något annat svar än att det är så det är: du älskar ditt fotbollslag -- och du är en ful och naiv idiot som inte har något bättre för dig. Det är och kan aldrig vara ett frivilligt val -- ditt lag äger dig, det söker upp dig och tvingar dig att prioritera bort dina vänner, leta efter streamar och sitta och bröla inför hela världen. Sen går de överbetalda fotbollsspelarna ut och förlorar, du blir obligatoriskt hånad av hela din omgivning, din fotbollsklubb går i konkurs eller köps upp och flyttas till Milton Keynes. Du är en idiot, en stolt idiot som är fast i ditt korkade förhållande till din värdelösa fotbollsklubb, och du kan inte välja bort det, valet görs inte av dig.
Idioter (okej, förlåt) beklagar sig alltid över att det görs för lite mål i fotbollsmatcher, och att de därför tycker att till exempel hockey är roligare. Låt mig berätta i detta skrymsle till medieplattform att det är väntan som är hela poängen. Du går igenom så oerhört mycket lidande för att kanske någon gång få uppleva något som kan liknas vid en stor framgång. Jag upplevde detta senast för en dryg månad sedan, och jag kan lova er att det inte finns många känslor som överträffar den. I de ögonblicken samlar man kraft och förståelse om varför man utsätter sig själv för det här livet, och vid slutet av dagen inser jag alltid att det är det här som gör mig lycklig.
Ibland betyder det allt.
Influenser
Från Los Campesinos! Myspace-sida:
B S Johnson, Kevin Rowland, Brian Clough, Paul Heaton, Jamie Stewart. Eating/not eating, sex/not sex, mountains versus the sea, how I never made it as a pro-footballer, moaning about girls and thinking a lot about how I will die. And how everyone I know will die.
He hates the kids.
B S Johnson, Kevin Rowland, Brian Clough, Paul Heaton, Jamie Stewart. Eating/not eating, sex/not sex, mountains versus the sea, how I never made it as a pro-footballer, moaning about girls and thinking a lot about how I will die. And how everyone I know will die.
He hates the kids.
lördag 14 november 2009
Det stora inlägget om Socialismen
Det låter ju nästan störtlöjligt (för att använda det där romantiserade 40-talsspråket som jag tycker så mycket om): "Jag är socialist."
Menvafan: jag är socialist.
Denna relativt nya insikt (jag minns till exempel att jag någon gång förra vintern satt och tänkte: "Fan, Moderaternas ekonomiska politik är ju rätt så bra faktiskt.") ger upphov till såna här situationer: jag funderar på att gå med i Ung vänster, jag går fram och säger "Ung vänster, så trevligt" när de kampanjar på min skola (i den situationen jag syftar på blev jag nonchalerad av två estetkommunister (de är ju romantiker!) vars uppgift uppenbarligen var att värva nya medlemmar -- detta väcker följdfrågan: hur resonerar estetkommunister och vad är deras egentliga mål?), Fredrik skrattar samtidigt som han citerar mig när jag skrev "Vi ska bygga det socialistiska samhället."
Låt oss titta på den politiska situationen i Sverige. Vi har en historiskt sett enormt stark socialdemokrati, som under de senaste 20 åren svikits av ett inkompetent och visionslöst ledarskap. På andra sidan har vi en ännu mer visionslös borgerlighet som vann ett val på att utnyttja sossarnas misslyckanden, ge till den betydande medelklassen och ta från de fattiga ("skattesänkningar för låginkomsttagare" låter jävligt bra). Och det är kanske det som gör mig allra mest upprörd -- att en så stor del av Sveriges befolkning lever i någon slags låtsasvärld där fattigdomen är utraderad och allt handlar om personlig lycka och framgång. Det är klart att det inte alls är oviktigt, men det är åt helvete att det anses vara viktigare än att bekämpa fattigdomen (och ja, den existerar i Sverige också).
Det finns i princip bara en sak som är mer irriterande än alla jävla MUF-are och det är alla jävla piratpartister. Dessa människor är precis vad informationssamhället har skapat: ett gäng ungdomar som med all rätt reagerar mot en regering (eller kanske ännu mer ett politiskt etablissemang) som utan någon vidare sakkunskap instiftat godtyckliga lagar som enbart tar storföretagens parti; men ett gäng ungdomar som mer eller mindre bara bryr sig om just det. Det är oerhört viktigt med personlig frihet på internet, vilket Miljöpartiet och Vänstern för länge sedan insett, och då kan man ju verkligen undra exakt varför vi behöver ett piratparti med två mandat i EU-parlamentet. Inte nog med att de inte har åsikter om alltför många ämnen, många av deras frågor är i praktiken ickefrågor. Till exempel FRA-frågan: nog för att lagen är rättsvidrig på hur många sätt som helst, men tror man allvarligt talat att staten kommer börja förfölja en så är man faktiskt bara paranoid och dum i huvudet.
Det finns ett antal idiotföreställningar som cirkulerar bland ungdomar som kallar sig "liberaler" eller "höger". Det finns två som är mer framträdande. Den första är föreställningen om att socialismen misslyckats och att en vänsterinfluerad ekonomisk politik inte fungerar. Det här falska dilemmat som säger att vi måste ha en fri marknad som styr oss annars blir det som i Sovjetunionen. Den demokratiska socialismen har misslyckats, misslyckats med att få ut sitt i grunden väldigt enkla budskap. Istället har den fått lida för att den konstant associeras med den antidemokrati som den alltid har bekämpat. Alla med en grundläggande förståelse för modern historia är väl medvetna om hur långt den traditionella socialdemokratin har stått ifrån kommunismen, oavsett om man vill erkänna det eller inte. Den andra idiotföreställningen gäller de som kallar sig för liberaler. Alltför ofta märker man snabbt att dessa människor har byggt i princip hela sin politiska ideologi på de i teorin på många sätt trevliga påståendena: "Klart man ska få röka på" samt "klart man ska få sälja sex -- det är ju bara en affärsöverenskommelse mellan två vuxna människor", sammanfattat i naivitetens grundbudskap "klart man ska få göra som man vill". Nu är ju detta rätt långt ifrån hur den liberala politiken fungerar i praktiken, men det bryr sig inte dessa "liberala" ungdomar om / inte förstår. När man inser sanningen om liberal politik lite för sent ser man ut så här (hon tycker alltså att vi ska bojkotta skiten ur Kina (idrottare har ett särskilt ansvar) men medan Israel håller på och mördar barn i Gaza, då, just då, tycker hon det är en fantastisk idé att demonstrera för Israels rätt att existera).
Men det som gör mig allra mest orolig och upprörd, det som till och med gör mig rädd är att det inte går att lita på Fredrik Reinfelt. Vår statsminister är en populist som givetvis inser att ett samarbete med Sverigedemokraterna skulle vara omöjligt med den nuvarande opinionen, men baserat på till exempel hans uttalanden i samband med det norska valet blir i alla fall jag enormt osäker på hurvida Fredrik Reinfelt är någon ideologisk antifascist, vilket borde vara en självklarhet för en svensk statsminister. Vad betyder ett avståndstagande från Sverigedemokraterna när man samtidigt allierar sig med rasistregeringarna i Frankrike, Italien och Israel? Varför kan inte Fredrik Reinfelt agera på ett sådant sätt att jag inte blir orolig att samma sak ska hända i Sverige?
MUF:s ordförande Niklas Wykman pratade om att det var jätteviktigt att kunna kompromissa på den internationella scenen när han var ute och pratade på min skola i våras. Han flikade in att den där Sarkozy minsann var en idiot, innan han återigen poängterade hur viktigt det var att kunna kompromissa.
Och därför, just därför, barn och ungdomar, ska ni rösta på Moderaterna!
Menvafan: jag är socialist.
Denna relativt nya insikt (jag minns till exempel att jag någon gång förra vintern satt och tänkte: "Fan, Moderaternas ekonomiska politik är ju rätt så bra faktiskt.") ger upphov till såna här situationer: jag funderar på att gå med i Ung vänster, jag går fram och säger "Ung vänster, så trevligt" när de kampanjar på min skola (i den situationen jag syftar på blev jag nonchalerad av två estetkommunister (de är ju romantiker!) vars uppgift uppenbarligen var att värva nya medlemmar -- detta väcker följdfrågan: hur resonerar estetkommunister och vad är deras egentliga mål?), Fredrik skrattar samtidigt som han citerar mig när jag skrev "Vi ska bygga det socialistiska samhället."
Låt oss titta på den politiska situationen i Sverige. Vi har en historiskt sett enormt stark socialdemokrati, som under de senaste 20 åren svikits av ett inkompetent och visionslöst ledarskap. På andra sidan har vi en ännu mer visionslös borgerlighet som vann ett val på att utnyttja sossarnas misslyckanden, ge till den betydande medelklassen och ta från de fattiga ("skattesänkningar för låginkomsttagare" låter jävligt bra). Och det är kanske det som gör mig allra mest upprörd -- att en så stor del av Sveriges befolkning lever i någon slags låtsasvärld där fattigdomen är utraderad och allt handlar om personlig lycka och framgång. Det är klart att det inte alls är oviktigt, men det är åt helvete att det anses vara viktigare än att bekämpa fattigdomen (och ja, den existerar i Sverige också).
Det finns i princip bara en sak som är mer irriterande än alla jävla MUF-are och det är alla jävla piratpartister. Dessa människor är precis vad informationssamhället har skapat: ett gäng ungdomar som med all rätt reagerar mot en regering (eller kanske ännu mer ett politiskt etablissemang) som utan någon vidare sakkunskap instiftat godtyckliga lagar som enbart tar storföretagens parti; men ett gäng ungdomar som mer eller mindre bara bryr sig om just det. Det är oerhört viktigt med personlig frihet på internet, vilket Miljöpartiet och Vänstern för länge sedan insett, och då kan man ju verkligen undra exakt varför vi behöver ett piratparti med två mandat i EU-parlamentet. Inte nog med att de inte har åsikter om alltför många ämnen, många av deras frågor är i praktiken ickefrågor. Till exempel FRA-frågan: nog för att lagen är rättsvidrig på hur många sätt som helst, men tror man allvarligt talat att staten kommer börja förfölja en så är man faktiskt bara paranoid och dum i huvudet.
Det finns ett antal idiotföreställningar som cirkulerar bland ungdomar som kallar sig "liberaler" eller "höger". Det finns två som är mer framträdande. Den första är föreställningen om att socialismen misslyckats och att en vänsterinfluerad ekonomisk politik inte fungerar. Det här falska dilemmat som säger att vi måste ha en fri marknad som styr oss annars blir det som i Sovjetunionen. Den demokratiska socialismen har misslyckats, misslyckats med att få ut sitt i grunden väldigt enkla budskap. Istället har den fått lida för att den konstant associeras med den antidemokrati som den alltid har bekämpat. Alla med en grundläggande förståelse för modern historia är väl medvetna om hur långt den traditionella socialdemokratin har stått ifrån kommunismen, oavsett om man vill erkänna det eller inte. Den andra idiotföreställningen gäller de som kallar sig för liberaler. Alltför ofta märker man snabbt att dessa människor har byggt i princip hela sin politiska ideologi på de i teorin på många sätt trevliga påståendena: "Klart man ska få röka på" samt "klart man ska få sälja sex -- det är ju bara en affärsöverenskommelse mellan två vuxna människor", sammanfattat i naivitetens grundbudskap "klart man ska få göra som man vill". Nu är ju detta rätt långt ifrån hur den liberala politiken fungerar i praktiken, men det bryr sig inte dessa "liberala" ungdomar om / inte förstår. När man inser sanningen om liberal politik lite för sent ser man ut så här (hon tycker alltså att vi ska bojkotta skiten ur Kina (idrottare har ett särskilt ansvar) men medan Israel håller på och mördar barn i Gaza, då, just då, tycker hon det är en fantastisk idé att demonstrera för Israels rätt att existera).
Men det som gör mig allra mest orolig och upprörd, det som till och med gör mig rädd är att det inte går att lita på Fredrik Reinfelt. Vår statsminister är en populist som givetvis inser att ett samarbete med Sverigedemokraterna skulle vara omöjligt med den nuvarande opinionen, men baserat på till exempel hans uttalanden i samband med det norska valet blir i alla fall jag enormt osäker på hurvida Fredrik Reinfelt är någon ideologisk antifascist, vilket borde vara en självklarhet för en svensk statsminister. Vad betyder ett avståndstagande från Sverigedemokraterna när man samtidigt allierar sig med rasistregeringarna i Frankrike, Italien och Israel? Varför kan inte Fredrik Reinfelt agera på ett sådant sätt att jag inte blir orolig att samma sak ska hända i Sverige?
MUF:s ordförande Niklas Wykman pratade om att det var jätteviktigt att kunna kompromissa på den internationella scenen när han var ute och pratade på min skola i våras. Han flikade in att den där Sarkozy minsann var en idiot, innan han återigen poängterade hur viktigt det var att kunna kompromissa.
Och därför, just därför, barn och ungdomar, ska ni rösta på Moderaterna!
onsdag 11 november 2009
måndag 9 november 2009
The More You Know
Los Campesinos! kommande album har alltså döpts till Romance is Boring. Det var då underbart provokativt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
