Kära dagbok! (???????????????????)
Ovanligt nog fann jag mig själv med att sitta och tjuvlyssna idag på bussen. Några tjejer som ändå verkade stå lite högre än fjortisar i näringskedjan pratade:
Om min förra skola!
Det visar sig (typ) att halva jävla lärarkåren säger upp sig mer eller mindre. Att det finns någon slags konflikt bland Svensk-/engelsklärarna, där en i gänget uppenbarligen är någon slags superirriterande bitch, vilket medfört att en av de andra i gänget ställt ett ultimatum till rektorn: låt mig byta arbetsrum, eller så slutar jag. Vidare kändes det på något sätt som om jag hade kunnat förutse vilka som skulle vinna alla de där spexpriserna.
Intressantast var dock faktumet att eleverna verkar ha drivit någon nyanställd språklärare in i depressionens värld. IGEN!
Om jag någonsin skulle skriva en text skulle den handla om en lärare som tar sig tid att sätta ihop en utförlig redovisning, ber eleverna fylla i den och som sedan under hela eftermiddagen ser fram mot att jobba över och sammanställa utvärderingarna. När hon sitter där med sin fjärde kaffekopp för dagen (hon har aldrig smakat på gott kaffe) upptäcker hon att en nästan alla elever har fyllt i det sämsta alternativet på nästan alla frågor. Tårarna börjar komma, men hon bestämmer sig för att ändå ta sig samman och försöka fullfölja sammanställningen. Plötsligt välter hon ut kaffekoppen, och allt brister. Sen sitter hon och gråter över varför folk inte tycker om henne.
Och när jag tänker på just den bilden så kan jag verkligen inte sluta skratta. Det har pågått i en halvtimme nu.
I julklapp ska jag önska mig en diagnos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar