Greatness

Onsdagar. Vissa ger sig av (Gertrude Stein-teamat tar fullständigt över bloggen), andra går till SFI, vilket är en bra förkortning för Svenska för invandrare. Ja?

Ja. Det är det internationella indoktrineringsnätet som jag är så djupt inblandad i som tvingar mig till samhällstjänst. CAS, det låter jättetrevligt. Som något rosa ungefär. I'm however actually enjoying it.

Du går till SFI, du är på SFI, du går ut från SFI. Sedan drar jag alltid igång följande diskussion:

Visst kändes det väldigt givande?
Oh ja, jag håller med. Vill du ha synonymer?
Ja, jättegärna.
[Synonymer!]

Storheten? Du får en bra inblick i hur livet ser och har sett ut för människor. Den bästa medicinen (ehm, det var inte riktigt det språket jag ville använda mig av) mot dina egna fördomar är att brutalt krossa dem. Med sanningen. Det du lär dig på SFI är att vi alla är så förbannat lika trots allt. Att vår svenska självbild inte är ideal, och att det förihelvete inte är de som ska anpassa sig (ett av de vidrigaste accepterade påståendena som finns i dagens Sverige).

Den andra aspekten är att du känner dig behövd. SFI framstår på många sätt som ett djupt dysfunktionellt läroinstitut. Man inbillar sig på något sätt klassrum fulla med 35-åriga somalier, med lärarinnor (~45) innehavande en nästan religiös övertygelse om att läroböcker är det absolut bästa sättet att lära sig svenska på. Sanningen är väl att alla gör sitt bästa. All offentlig verksamhet i Sverige genomsyras alltid av en sorts resursbristdepression, och vad vet jag, kanske det inte blir bättre än så här?

Svenskar har en övertro på sina institutioner. Institutioner ska sköta immigrationen, svenskar är socialdemokrater för att de alltid har varit det. Sanningen (den nås när man vidgar sina vyer) är att det är vi människor som är samhället. Immigrationen är vårt allas ansvar, så börja prata med varandra istället.

Jag missionerade med mig Mattias och Leo idag. Är jag en så kallad ung Jan Myrdal?