***
I torsdags tog allt slut. Saker och ting bara försvann. Jag gick till biblioteket och lånade en bok.
Jag har inte självdisciplinen för att läsa böcker. Jag har för mycket som jag inte vill släppa för att kunna läsa böcker. Men i torsdags, då lånade jag en bok, världen gav mig chansen (äsch, jag var rätt sugen på att låna en bok). Ni vet biblotekens elektroniska mediekataloger? Jag skrev in sökordet "Gomorra" och fick upp resultat. I spalten där man ges information om boken är inne eller inte stod det ett datum. Nu, en normal tolkning vore ju att boken då inte är inne. Det var inte min tolkning. Så jag gick till biblioteket (det var fint väder) får att låna skiten. Väl där gjorde jag en korrekt tolkning. So, what to do? Den framtida normen i den typen av situation, man lånar något av Gertrude Stein (Ida. En Roman).
Det har gått för lång tid sedan jag självmant läste en kvinnlig författare (Har jag berättat om Gertrude Steins dödsbädd? Here it fucking goes: Gertrude Stein: Vad är svaret ...? (Total tystnad, ingen vågar säga något) Gertrude Stein: I så fall -- vad är frågan? (Sen dog hon)), nästan så jag skämdes lite grann. Ida är en svår roman, men det är ju också just därför det är en sån där bok man vill sitta och läsa offentligt och så ska någon komma fram och säga: "Jag tycker också om Gertrude Stein och dylikt. Vi är troligtvis själsfränder.". Och jag är ju som sagt den allra största motståndaren mot uppfattningen att man bara skulle läsa "svåra böcker" för att framstå som kultiverad. Men den här gången, alltså, jag vet inte. Halvvägs in så har min uppfattning blivit att det är för abstrakt. På något sätt saknar jag den klara handlingen, och jag tycker texten alltför ofta fastnar i sitt eget resonemang på sätt och vis. Jag fattar att den vill säga så offantligt mycket, men det gör sig ofta bäst i en mer bestämd miljö. Inte i Ohio.
Men ibland är den jättebra. Gertrude Stein kunde formulera sig briljant. Jag tar och läser andra halvan under veckan som kommer. Sen får vi se.
***
Fredagar ägnar jag påfallande ofta till att sätta ihop mina för mig själv sjukt klassiska spellistor. Jag döper dem till typ "Det jättestora bajonettkriget" och fyller dem med väldigt alternativ musik (jag hatar att kalla mig själv indie, därför använder jag eufanismen "alternativ musik"). Jag kanske för alternativ för mitt eget bästa. En person med min bakgrund borde inte lyssna på osignade band från Athens, Georgia. Jag tycker det finns för lite musik på Spotify.
Sällan känner man direkt hur klockrent underbar en låt är som jag gjorde med The Indelicates "New Art For The People" (Observera att det bara är den versionen som gäller. Både videon och vad jag antar är en senare inspelning är inte lika bra). Och bara för att jag är på ett sånt humör så går jag in och snor en kommentar från Songmeanings:
"This song makes me cry. It's so gorgeous. I think the first two verses are describing this abusive relationship between two people, and then in the third verse they're being abused by fame, the media etc. They draw parallels like how she says that she's terrified when he shouts but then loves him more, that's like a tradeoff she makes, and then they later say how hiding out under the covers is a worthy tradeoff for their 'freedom' and celebrity. I also think that they see all the shit they have to go through as a price for being able to make the "new art for the people". They also play around with this theme of undying loyalty, and they act like swearing to be loyal to one another is this amazing wonderful thing, but in the third verse the undying loyalty is the trap that forces them to put up with all the unwanted attention and whatnot. Loyalty isn't a virtue if it's just tethering yourself to something bad for you."
Medan vi sov gjordes det musik OM Pete Doherty. Ty fan.
Runners up? The National -- Mr. November ("skrika högt i bilen och riskera en enormt pinsam situation"-låt) och Snoop Dog Millionaire (han äger skiten ur en film!!).
***
Just det. Bloggpausen är officiellt över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar