No Further Restance

[Pratar om sex]

Jonathan: I'm not a priest, but I'm not John Holmes either
Alex: I've heard of this John Holmes, with a premium penis!
Jonathan: Yeah, that's the one.
Alex: In Ukraine, everyone has a penis like that.

Moment ...

Jag tittar på Allt är upplyst; jävligt skön film, baserad på jävligt bra bok. Det här replikskiftet tyckte jag om:

[De passerar två övergivna hyreshus]

Jonathan: What is it?
Alex: Sovjets.
Jonathan: What happened?
Alex: ... Independence!

Adam provocerar ...

Armenierna.

Det påstås att 1,5 miljoner armenier mördades inom det Ottomanska riket mellan åren 1915 till 1923. Men jag ställer mig väldigt skeptisk till detta förunderliga påstående. För är det inte så att var än man åker nuförtiden, så är det alltid stora mängder av dessa armenier närvarande?

Det var väl det jag tänkte, ni har tänkt exakt samma sak. Är det en slump att det i Frankrike är ett brott att förneka folkmordet på armenierna? Detta är ett verk av det armeniska etablissemanget, som genom sin slughet orättmätigt har åtnjutit privilegier på samhällets bekostnad under hundratals år.

Det är viktigt att sanningen kommer fram, annars riskerar vi att behöva leva i ett armeniskt-styrt samhälle i framtiden.

Och då kommer våra barn se ut såhär:

Time to Explain: del 10

EN CLOWNS ÅSIKTER: Förr i tiden brukade jag lyssna på radioprogrammet Pang Prego i P3. Deras enda briljanta medarbetare var Kristoffer "Kringlan" Svensson. Såhär briljant är han, och på många sätt är spexhumor jävligt underskattad. Men han var ändå snäppet roligare i spoken word än i skriven text, och när inläggen blev allt mindre framåt hösten började jag så smått ge upp på den bloggen. Men då kom Hanna, det är egentligen allt jag vet om hennes identitet. Och precis som i förra delen av den här serien har vi en tjej i övre tonåren som lyckas fånga det roliga i vardagen, och dessutom skriver jävligt bra. Det kommer inte komma så många fler av den varan, men det är nog fan den typen av bloggar som glädjer mig allra mest.

Flight of the A-bot

Nu har jag landat efter en vecka som på många sätt har varit en jävla vecka.



Nästa vecka är också en jävla vecka.


Ända sedan jag började IB har jag på en daglig basis givits möjligheten att dela med mig av de sjuka fantasier (samhällsskalenligt) som cirkulerar i mitt sinne. Överlag är det nog positivt, min humor är generellt sett uppskattad, och bland annat den klassiska "Adams och Davids skämtkalender" är ett resultat av det hela. Men det hela blir fan som en drog för mig, jag kan inte sluta. Jag är ju en niceguy för det mesta, men när jag blir tillsagd att hålla käften (väldigt osäker på om det ens händer, men iallafall ..) bara för att personen jag sitter bredvid försöker titta ostört på en decent film, förstår till och med jag vilken douche jag blir ibland. Och när jag inser det får jag mest ångest, vilket följs av något sorts rannsakande av mig själv, och så chillar jag lite (ett tag).

Have you seen the poll to the right? Den är resultatet av mikro-diskussionen vi hade på matten igår. Typ det första David sa till mig överhuvudtaget igår var att han blir äcklad av all den smugness som genomsyrar den här bloggen. Och så får jag veta att Niclas tycker exakt samma sak (sedan gick Niclas runt i klassrummet med den tillhörande pekpinnen resten av lektionen, hela hans betéende under gårdagen var lite over the top). Men hörni, det är fan jag själv som blir allra mest trött på mitt bloggjag. Det är en jävla svår fälla att undvika när man skriver, att fastna för mycket i klichéer, eller som i det här fallet, i (sort of, sort of not) oärlighet. Men jag har likväl ett behov av att få utlopp för mina tankar och känslor, i form av den här bloggen, och innerst inne tror jag att jag är ett jävla självförtroende, det borde alla ha (det har alla?).

Vi diskuterade korrelation mellan videospel och våld på samhällskunskapen i veckan. Hela debatten är hursomhelst så jävla efterbliven. Det finns negativa sidor med all utveckling, och även om våldsamma spel bevisligen gör människor mer aggressiva, så betyder det inte på något sätt att de positiva effekterna (som också bevisligen finns) inte väger över. För utveckling är underbart, och det var vi rätt många som hade insett. De som argumenterade mot oss (nåja) var i princip uteslutande överdrivet moraliska människor samt den så kallade pingstklicken. En av dess företrädare kom ram till Niclas efter lektionen och sa (typ): "Jag har minsann inga aggressioner som jag måste ta ut." Men jag tror inte de människorna har försått (eller snarare inte vill förstå) sin grundläggande natur. Du är inte ond för att du vill göra saker som sårar andra, och visst har vi djuriska lustar ... AND IT'S FUCKIN' AWESOME.

Det märks när folk är oärliga, och tror de inte på att vara sig själva, då är de oärliga.

Time to Explain: del 9

Elin: Elin är en vän till mig, och det gör mig alltid glad när människor i min egen ålder vet hur man skriver bra. Bloggens namn (DarkwingE) kunde definitivt varit bättre, och ibland när man läser vill man bara skrika "BLI LITE MER KONKRET MÄNNISKA". Men språkligt är bloggen fantastisk och på samma nivå som min (säger allt). Och jag beundrar dig för att du lyckas berätta historier ur din egen vardag, och dina egna tankar; vilket jag själv rätt ofta har problem med.

Keep up the good shit.

Lars Krister: en man

Bloggen goes prosa!

Men det finns egentligen ingen klar idé whatsoever. Det ska handla om en snubbe. En misfit. Eller nåt. Den kommer ha X^4 delar. Här är den:

**********************************************

Det var lördag morgon, Lars Krister visste det eftersom det var ljust ute. "Vilken härlig morgon för en promenad med min hund", tänkte han medan han beundrade sitt fagra hår. Nu kanske vissa skulle påstå att Lars Krister inte alls hade någon hund, utan istället var en "galen jävla gubbe som borde låsas in"; detta var dock ingen som påverkade morgonpromenadens utförande. "Hej, katt", sa han till en katt som uppenbarade sig för honom. "Kanske man skulle kunna ha någon sorts djup filosofisk debatt om denna katts förehavanden ..." tänkte den fagra (bara enligt vissa) mannen.

Lars Krister var en av 3602 invånare i Xstrymville, en stad av det mindre slaget i bergskedjan Wowahoooo Mountains. Dagen före hade hade invånarantalet varit 3604, men under kvällen hade Lars Kristers fru sedan många år tillbaka avlidit, vilket också gällde hans dotter. Detta var något som bekymrade den ofagre mannen (bara enligt vissa), men endast något. Dagens första uppgift var att inhandla morgonmjölken (Lars Krister tänkte sig verkligheten som ett sådant där "dataspel" som han på avstånd hade sett yngre människor spela en gång). När han anlände till den lokala grossisten (ICA Nära) möttes han av en slags skylt: "Söndagar stängt", var det enda han kunde utläsa. Informationen gjorde honom illa till mods, eftersom den inte gav honom några upplysningar om lördagmorgonens öppettider.

Lars Krister såg en äldre dam cirkulera ungefär 112 meter därifrån han stod. "VET DU NÄR GROSSISTHANDLAREN ÖPPNAR?", skrek han med hela lungorna. Förnärmad av den främmande mannens uttryckssätt avlägsnade sig den äldre kvinnan snabbt från platsen, vilket tvingade Lars Krister att byta fokus. Han upptäckte till sin stora gjädje att en förhållandevis nykonstruerad bänk var placerad framför affärsbyggnaden. Den åldrade mannen (bara enligt vissa) närmade sig bänken i en sakta men säker takt, bara för att inse att han inte längre hade förmågan att sitta ner.

Ack, vad skulle han göra?

Time to Explain: del 8

Eddie Argos: Det stora Art Brut-inlägget har redan skrivits, men sångaren Eddie Argos sporadiskt uppdaterade blogg är läsvärd, och det är väl fan inte vanligt bland kända artister. Men han är ett geni. Det är inte lika påtagligt i bloggform som i låttexter, men likväl: geni.

lol lol lol, Kristendom

Jag kände nästan för att rannsaka mig själv efter att bloggen sjunkit till en riktigt dålig nivå under de senaste inläggen. Så, ett jäkligt seriöst inlägg nu:



Vet ni, när jag ser tillbaka på tiden när jag skulle bestämma om jag skulle konfirmera mig eller inte, så kommer jag alltid till slutsatsen att jag verkligen köpte den stora bilden. Det fanns ingen stor press från min omgivning, det var jag som sa: "Det är klart jag ska konfirmera mig, jag har ju tid med det". Och jag hatade det. I princip bara en nära vän närvarande; jag lät en stor del av min fritid tas över av idioter, vilket gjorde att hela processen oftast blev värdelös skit. Min reaktion på det hela blev från början nåt sorts fördömande av alltings urartande, jag hade nån sorts idé i huvudet om en debattartikel i Aftonbladet där jag fördömde konfirmationsprocessens seriositet (för ni har väl såna idéer också?).



Men så kom den här årstiden, vi pratar två år sedan. Jag låg i sängen rätt många kvällar, försökte sova, men endade up i djupt existentiella konversationer med mig själv. När jag var mindre brukade jag ofta be för mig själv, påfallande ofta i samband med sportevenemang (mina svagaste stunder, historically), en gång fick jag till och med för mig att jag skulle be en gång om dagen. Men från den stunden var det slut med det. Efter att ha varit djupt nere i mina egna tankar, kom jag för mig själv ut som ateist.

Komplikationer. Det är pinsamt att hoppa av konfirmationen, dessutom: gratis resa till Berlin. Men det kändes fel hela vägen, och på nåt sett tyckte jag det var jävligt fel att ljuga för min omgivning på det sättet.

En ny vår (fast det var höst), och jag in i det arga stadiet av min ateism. Plötsligt började jag ifrågasätta de eventuellt kristna motiven bakom lite väl många saker. På många sätt var det bra, det behövdes en debatt på min förra skola mot "kristna fjortistjejer-etablissemanget", för i många sammanhang har jag känt att jag har varit alldeles för ensam (oh ja) med att vara nere med ateismen. Men jag gick för långt, och jag tror jag sårade en del människor som inte hade gjort mig nåt egentligen; eller inte.

Nu, såhär senare, så har framförallt lärt mig att välja mina fighter. Även om det kanske går emot mig lite så har jag lärt mig att respektera religion som inte skadar andra. Då har jag chansen att vara sådär radikal som jag vill, när det verkligen behövs. Det är inte acceptabelt att indoktrinerade åsikter ska styra samhällets utveckling; men att åsikter indoktrineras, det lär nog kvarstå som ett sorgligt faktum.

Apropå den där inre diskussionen jag hade med mig själv. Jag undrar om de kristna jag känner har haft den med sig själva. Jag tänkte skriva att jag inte tror det, men om jag ska vara ärlig så vet jag inte. Jag hoppas verkligen att alla hittar ett svar, nångång. Men om man kommer fram till att det är religionen som har rätt, efter att ha haft diskussionen med sig själv, är det då man blir en verkligt galen människa?

Skillnaden mellan okunskap och galenskap, var är den?

Time to Explain: del 7

Dan Brown: Han lärde världen att lösa Rubiks kub. Han är 18 år. Han är en "huge political junkie.

Jag upptäckte denna nebraskianske multitalang under senvåren efter tips från Carolina, som tittade igenom vinnarna på förra årets Youtube-awards. Jag började följa hans videor som egentligen handlar om allt möjligt (I can't believe I just wrote that) och jag blir bara mer och mer övertygad om att han kommer bli en av de mest betydelsefulla människorna i framtiden. Och även om hans videor inte alltid är jätteroliga eller innovativa så kan jag inte släppa taget om honom, för jag ser potentialen, I really do.

(Vad skrev jag just?)

What did you do today?

Nu har jag skapat mig en profil värd namnet (vilket inte säger nånting). In med dig och titta på den, annars dör du.

Stor alla hjärtans dag-special

Jaha, då var vi här. Alla hjärtans dag.

Time to Explain: del 6

Cracked.com: Ah, kvalitetsläsning. Det hela började med mitt infamösa Turkmenistan-arbete i våras. Jag satt och googlade lite, och hittade en artikel från bloggen Neatorama. Den ägde, så jag bestämde mig för att börja följa denna blogg. Jag ångrade mitt beslut ett tag senare, när jag insåg att ingen jävel orkar läsa en blogg som typ producerar 18 inlägg per dag. Hursomhelst, så länkade den vid ett tillfälle till humorsajten Cracked.com; bättre sida ur väldigt många perspektiv, insåg jag snart. Och för säkert 9 månader har jag nu följt sidan, när tiden räcker till det vill säga. Listor fyllda med intressant trivia, främst om popkultur men även om till exempel historia, kryddat med så kallade dick jokes. Det som slår mig är att verkligen alla skribenter har ett väldigt bra språk, och har lärt sig hur man skriver roligt. En av mina säkert tre största influenser språkligt.

Orkar du, så är här ett smakprov på en riktigt bra artikel.

Time to Explain: del 5

BriTANicK: En av alla dessa briljanta sketchteam som finns around the Internet. Och jag tror faktiskt att de här är de allra bästa. En annan bra grej? Att de kommer från Georgia, vilket stärker min tes om att det är USA:s näst bästa delstat.

Etta? Massachusetts. För fan!

Här är två av mina personliga favoritsketcher:









Hemsida

Time to Explain: del 4

Austria Salzburg: Egentligen samma sak som MK Dons. Energidrycktillverkaren Red Bull köper upp Austria Salzburg, ett av Österrikes mest klassiska lag, och döper om laget till Red Bull Salzburg. Lagets färger ändras "självklart" från lila till röd, och de gamla klubbfärgerna till och med förbjuds på läktarna. En grupp supportar väljer att starta om den "riktiga" klubben från scratch, och voila: ännu en fristad från hyperkapitalismen.

Adam provocerar ...

Jag har blivit informerad om att Lotta Engberg är programledare för ett välkänt svenskt TV-program. Detta är givetvis en rättsskandal, för Lotta Engberg kan man inte under några omständigheter lita på. För någon med endast ett hyfsat högt intellekt, är det uppenbart att Lotta Engberg skapades av Satan för att långsamt förgöra världen. Därför föreslår jag att vi förståndiga människor organiserar oss, och eliminerar detta direkta hot mot mänsklighetens existens!

The Ad with 0 % Approval Rating Among Women

Och det är så jävla sant!

Time to Explain: del 3

Arby 'n' the Chief: Previosly known as "Masterchief sucks at Halo"-serien, så är de här videorna några av de mest innovativa och bästa on the Internet. Eller ja, de är väl snarare ledande i en väldigt innovativ genre, som jag antar kallas för "Machinima-comedy", eller nåt. That is, när man gör videor på när man spelar, i det här fallet Halo.

Jag har fått det berättat för mig att Master Chief är nån sorts hjälte i Halo. I Arby 'n' the Chief är han en så kallad noob. Där har ni ploten, det är det som är roligt.

Om det är roligt!

How Big of a Douche was McCandless?

Väldigt mycket fulare än Emile Hirsch

Ni har väl sett Into the Wild? Pro Civitas-Fredrik har också gjort det; och läst boken av John Krakauer.

Detta betyder att en helt vanlig videochatt mellan oss påfallande ofta innehåller såna här fraser (lägg också märke till att Fredrik har börjat använda en röst väldigt lik Robert Gustafssons i de klasssiska Fråga Bertil-sketcherna, när han diskuterar frågor av det djupare laget, och framförallt när han typ citerar såna som Thoreau):

"Vad tror du egentligen McCandless syfte var?"

"Jag tänker på citatet: 'we can be no more, or no less, than we truly are'. Har funderat mycket på det."

"Är du intresserad av Christopher McCandless liv?"

"Jag känner mig ändå grymt fascinerad av hans tankar. På något sätt är han ju rätt på"

"'Rather than love, than money, than fame, give me truth.' -Thoreau"

"Han var ju ändå oerhört intelligent killen. Det är bara att inse att de som är extremt intelligenta inte kan relatera till, eller acceptera samhället"

Och lite out of context, men vafan, klassikern:

"Daniel lemma. That's da thang."

Men i alla fall, jag känner att han romantiserar det hela typ två steg för långt. För är det inte så att en McCandless-typ är en sån person man hatar i verkligheten? Den alaskiske "Park-Rangern" Peter Christian skrev såhär:

"I am exposed continually to what I will call the ‘McCandless Phenomenon.’ People, nearly always young men, come to Alaska to challenge themselves against an unforgiving wilderness landscape where convenience of access and possibility of rescue are practically nonexistent […] When you consider McCandless from my perspective, you quickly see that what he did wasn’t even particularly daring, just stupid, tragic, and inconsiderate. First off, he spent very little time learning how to actually live in the wild. He arrived at the Stampede Trail without even a map of the area. If he [had] had a good map he could have walked out of his predicament […] Essentially, Chris McCandless committed suicide.”

Idealister alltså. Jag stör mig rejält på dem. Faktumet att han dog stärker liksom bara tesen om att man inte kan leva sitt liv exakt som man vill, såvida man inte är jävligt skillad. Vad finns det egentligen att se upp till med en person som flyr ifrån världens möjligheter, istället för att våga möta dem. Till råge på allt såmislyckades han ju också. Och sen dog ju McCandless inte bara för att han tog fel på två olika växter en gång, om man säger så. Att ge sig ut i den alaskiska vildmarken utan en karta, bara för att ge nån sorts extra spänning till det hela, är korkat, i alla fall om du vill överleva. Det var inte anarki som byggde den här världen.

Awsome movie, though.

Scrubs Moment

Time to Explain: del 2

AFC Wimbledon: Jag har en oerhörd fallenhet för fotbollsklubbar that have been f'd in the a, av hyperkapitalismen. Storyn är relativt välkänd i fotbollskretsar, och är såhär:

Det klassiska Londonlaget FC Wimbledon som en gång innehöll Vinnie Jones blir 2002 uppköpt av affärsmannen Pete Winkelman, och flyttas till den dötråkiga satellitförorten Milton Keynes, känd för sina dåliga rockkonserter. What to do? Jo, typ alla fans övergav klubben och man började istället om från scratch som AFC Wimbledon, och några år senare har man redan hunnit klättra en bra bit i det väldiga engelska non-league-systemet.

AFC Wimbledon är en symbol för kulturell och historisk särart, att fotbollen är så mycket större än att man bara kan flytta ett hel klubb, med all dess historia, utan att nån skulle bry sig.

Walk on son!

"... och då kommer det fram en snubbe med machete, och bara 'döda,döda'..."

Tänk dig att det är Ulf Ernman från Grotesco som presenterar det här klippet, alternativt Mattias Arnesson för vissa av er. Förstår du ingen av referenserna kan du dra åt helvete. Franrike är så jävla intressant, underground!

Time to Explain

Nu har jag äntligen orkar lägga upp en lista på mina favoritlänkar, som si kan se i högerspalten. De här sidorna är hemligheten bakom 50 % av den jag är, tror jag. Så hantera dem varsamt.

Min ambition är nu att förklara bakgrunden till och storheten med allt. Vi tar och betar av en per dag, i bokstavsordning, även om det ur vissa perspektiv är efterblivet:

5 Second Films: Cracked.com som jag tjatar om hela tiden samlade för ett tag sen ihop det bästa av den här sketchsidan. Och känns det inte som en av de modernaste sakerna, fem sekunder per dag är ju typ den tiden man har över per dag i dagens samhälle. Jag antar att sketcherna ska bokföras som "sjuk humor", men det är väl fan bara sjuk humor som är populär these days.

Defination av sexigt

Det slog mig idag. Det är det är det här som jag tycker är sexigt.



Funny thing.

Litterature Gone Bad

Jag läser på Cracked.com om bullshit. Här är i alla fall ett utdrag ur Love and Consequences, ett bullshitverk av medelålders white chick ... om att växa upp "in da hood". Det värsta? Att hon promotade boken som non-fiction är det egentligen var fiction? Nej, att det är så jävla dåligt skrivet:

"I want people to understand how deep-seated the hatred really is between CRIPs and Bloods. CRIPs celebrate C-days rather than B-days (birthdays) and Bloods smoke bigarettes not cigarettes. The hate is so deep that, as a Blood, you automatically change the spelling in words with a c in them."

Och det är ju på den nivån jag är övertygad om att alla böcker i "Twilight-genren" ligger. Välkommen till min värld.

The 9 Ways To Treat A Woman

Lär dig din plats, kvinna!

Fjortis-/Alingsås-Sverige

Ja first of all, det här. På ett landsortscafé måste man anstränga sig för att hitta det roliga, bildtexter till exempel. Är det förresten människorna på bilden som utgör ensemblen till alla Roy Andersson-filmer?

On a fuckin' more serious note. I måndags satt jag uppe till kvart i tolv och diskuterade stuff med Pro Civitas-Fredrik (jag har bestämt mig för att det är så jag ska referera till dig på bloggen). Fredrik har utsatts för väldigt många fjortistjejer i sina dar, och för mig känns det som att han börjar ifrågasätta allt det där.

Fast den här bloggen handlar om mig. Här är mitt resonemang om fjortis-Sverige, som jag så fint uttryckte det i rubriken:

Paradoxalfeminism. Mina efterforskningar tyder på att jag i högsta grad uppfann det ordet. Nu vet jag ju knappt vad jag menar med det, men om jag säger såhär: bland det svåraste att va i dagens samhälle är en snygg tonårig tjej. På gott och ont. Jag gillar ju min generation, as previously stated, men det är väl inte bara jag som känner att fjortis- och dumhetshetsen har gått för långt för vårt eget bästa.

Först och främst är ju inte det här ett nytt fenomen. Inget var bättre förr. Problemet med att ungdomar inte förväntas va "sig själva" har funnits länge, och jag vet allvarligt talat inte om det har blivit värre, men i takt med att samhället har blivit alltmer extremt tror jag också att det jag beskriver som "problemet" också har blivit extremare. Förr känns det som att man kallade varandra för väldigt lama smeknamn och drog upp kalsongerna på de man inte gillade. Idag kallar vi varandra för hora och mordhotar varandra utan att nån säger ifrån.

Ooops, nu blev jag visst Ronnie Sandahl där för ett ögonblick. Jag är väldigt liberal gentemot utveckling, och vill folk va elaka mot varandra borde de självklart va det; elakhet är mänskligt, elakhet är frihet. Men jag känner ändå att många människor och många åldergrupper inte kan hantera den här utvecklingen; reglering (i det här fallet ett väldigt brett begrepp) är inte alltid dåligt. Vad tjänar människor som redan som det är har svårt att hitta sig själva, på ett samhälle där du i varenda jävla situation förväntas va bäst eller för den delen elakast? Vad tjänar 13-, 14-åringar på att ha korkade förebilder (som beter sig korkat i alla fall) och att hetsa varandra till att hela tiden va extremast? Det har alltid funnits korkade tonåringar, men det är det nya samhället som gör att de syns. Att de syns uppmuntar fler att följa efter dem, vilket skapar en spiral, vilket är lika med grupptryck. Att gå emot grupptryck vet vi alla är svårt att göra ensam. Och de jag tror drabbas allra värst av detta är just de "snygga tjejerna", som enligt min meningen är de som allra mest förväntas va extrema alltid.

Paradoxalfeminism? Vafan menar jag? Jag är rädd för att tjejer som tagit sig ur ett fängelse ger sig in i ett annat. Det känns fel att Ebba von Sydow och Blondinbella är unga tjejers förebilder. Är det verkligen det ni vill uppnå? Att ha tillräckligt med pengar för att kunna köpa jättedyra kläder för att sedan kunna skryta med det. Visst, människor kan ha den drömmen, men det kan omöjligen va så många som det framstår som.

Att göra som alla andra är inte storheten med livet. Fatta ...

Matte studies

"Sooo, how to solve this equation?" För att citera nån.

Jo, jag laddade ner låten "Cubs in Five" med "The Mountain Goats". Enligt mitt iTunes så går den in under genren "Indie Folk", vilket i alla fall sett till namnet måste va världens bästa. Konkurrent? "Math Rock".

Nu tänkte jag i alla fall ta och runda av hela den här diskussionen angående fotbollens inverkan på mig. Idag ska det handla om fotbollens inverkan på världen. Jag har läst Erik Nivas första bok, Den nya världsfotbollen (alternativ länk); en sammanställning av en jävla massa reportage från i princip alla världens hörn.

Nån kanske känner till John Hume, fredsmäklaren i The Troubles på Nordirland? Det var han själv som sa det:

"Ska man förstå sig på den här delen av och folket som bor här, så finns det ingen bättre genväg än fotbollen. Ska man ha någon som helst chans att begripa sig på allt vad vi har gått igenom och varför saker och ting har blivit som de blivit, då är fotbollen det mest effektiva verktyg man kan använda."

Han pratar sanning, Hume. Jag tror att det är oerhört viktigt att få med människornas perspektiv när man hanterar konflikter, och as said, finns det då nån bättre utgångspunkt än den sak som intresserar dem allra mest? Och det är med den utgångspunkten Niva arbetar, fast alltid med en specifik infallsvinkel. Men temat går alltid igen, fotbollen kan hela tiden kopplas till samhället, dess karaktär och dess problem. Bara som ett exempel så har jag lärt mig mycket mer om kriget och konflikterna på Balkan via Erik Nivas och andra fotbollskribenters texten, än jag nånsin har gjort i skolan. Och det är ju jävligt fel.

Henrik "Marcel Proust" Rydström recenserar boken i det senaste numret av Sportmagasinet; en tidning som annars intresserar mig allt mindre, antingen för att artiklarna har blivit mer ytliga, eller för att mina intressen har blivit mindre ytliga och mer specifika. Jag lutar åt det senare. I alla fall, så tar han upp det jag har skrivit lite om tidigare, nämligen etablissemangets och då framförallt kulturetablissemangets tendens att nedvärdera fotbollens betydelse som företeelse. Jag blir jävligt trött på att vissa saker betraktas som mer värda än andra; för det finns fan så många dimensioner av fotbollen. Därför är det på många sätt så jävla mycket större med ett Steel City Derby, än med typ Man United -- Chelsea, även om de flesta fotbollsintresserade nog inte skulle hålla med mig. Det är samma sak som med musik, även om så många fler tittar på Melodifestivalen och lyssnar på Takida, så vet du att du ändå att du är bättre när du sitter och lyssnar på dina nerladdade Glasvegas-låtar. För varför skulle det va annorlunda?

Boken skildrar det som har vart, det som är, och det som kommer komma. Niva berättar till exempel om samhällets baksida i England, där tonåringar från Toxteth och Croxteh skickas in i miljardindustrin som kallas Premier League, och tappar kontakten med sina rötter och ofta även med verkligheten. Niva skildrar vad som blev kvar efter krigen på Balkan och hur stor inverkan fotbollen faktiskt kan ha på människor. Han följer kändisikonen/fotbollsspelaren David Beckham över tre världsdelar. Till kinesiska Kunming åker Real Madrid på en resa finansierat av tobaksjätten Hongta. När laget anlände till flygplatsen väntade 5000 vanliga kineser på dem där -- de fick inte se en skymt av sina hjältar. Istället bussas arbetarna från den lokala tobaksfabriken in, bara för att heja på Real Madrid när de anländer till träningsanläggningen. Några hundra meter bort motar militären bort ytterligare några tusen vanliga fotbollsfans. Det handlar alltså om fotbollen och fotbollsspelare som produkter. Och det är ett verk av den värlen vi lever i idag, och antagligen kommer att leva i imorgon också.

Lite tänkvärda citat också:

Ni minns när Grekland vann EM för fem år sedan. Tysken Otto Rehagel hade tagit över ett oorganiserat landslag som ingen brydde sig om och gjort de bäst i Europa på mindre än tre år. Det krävs både ambition och organisation för att kunna uträtta nåt stort.

"Spelarna brukade göra som de ville. Nu gör de som de blir tillsagda. Folk säger att min taktik är omodern, men det finns inget mer modernt än att vinna."

-- Otto Rehagel

Kaos är ett grekiskt ord. Disciplin är däremot ett tyskt.

I reportaget om Kosovo så säger det nya landets U-21-förbundskapten, Rafet Prekazi, såhär:

" I grund och botten önskar jag att fotboll och politik skulle vara två skilda saker. Men jag om någon har fått lära mig att det aldrig fungerar så i verkligheten."

Och jag håller med. Är det nåt man lär sig när man lever så är det att allt är politik. Annars är man blind.

John Hume igen:

"Fotbollen är en känslig barometer. Om samhället är på väg åt fel håll drabbar det ofta fotbollen först, men om utvecklingen är positiv kan fotbollen gå i spetsen."

Det är ofta så. Nordirland hade en förfärligt landslag under många år, men nu är det fred, och vi minns väl alla hur det gick när Sverige mötte dem för några år sen. I Elfenbenskusten upphörde striderna i inbördeskriget under första halvan av 2000-talet under några veckor. Anledningen? Landet hade gått till final i de afrikanska mästerskapen.

Och avslutningsvis kommer ett utdrag ur berättelsen om Chelsea-supporten Andy Burwood, hämtad ur reportaget "För de som blev kvar", alltså de människor som hamnar i klämm när en helt vanlig fotbollsklubb köps upp av en av världens rikaste människor. Och det är ett väldigt intressant tema, vad händer egentligen med de människor som inte har en plats i morgondagens värld, trots att det var de som gjorde fotbollen till det den är? Jag tror jag aldrig har läst något som kommit så nära att beskriva vad som egentligen är fotbollens storhet, det hela handlar om när Chelsea vann sitt första ligaguld på 50 år, och även något mycket större. Peace out.

Vi fortsätter gå, bort från stadion. Burwood pekar bort mot Kings Road, huvudgatan som rinner genom Chelsealand. Det var där han stod när bucklan kom hem igen, då det var triumfparad för Premier League-mästarna. Senast Chelsea hade parad var efter FA Cup-segern år 2000. Då kom bara 25 000 för att fira laget, en löjligt låg siffra i England. Snacket om en liten klubb utan trogna fans blev bara högre och högre.

– På vägen upp till årets parad var jag var orolig för att det inte skulle komma någon, precis som förra gången. Då var det riktigt pinsamt. Den här gången kom vi hit vid tiotiden, och det var inte alls så mycket folk som jag hade trott.

Tillsammans med sin fru kunde Burwood välja och vraka bland utkiksplatserna. Han valde att ta sig till Kings Road, gatan dit det väntades mest folk. Paraden skulle komma klockan tolv. Hon var redan över tio.

– Vi kom dit, och det var helt tomt. I stort sett ingen väntade bakom staketen, inga inne på pubarna. Det var fortfarande tidigt, tjugo över tio, men nu började jag verkligen oroa mig för att ingen skulle komma. Liverpool kan dra en halv miljon, Arsenal 200 000 – skulle vi stå där med 20 000? Herregud... Klockan elva ringde min dotter från Parsons Green där paraden skulle kulminera. Det var ingen där heller. Hade vi vunnit ligan utan att någon brydde sig?En kort paus, som för att understryka allvaret.– I alla fall, jag valde ett ställe och ställde mig med min flagga och började vänta. Var tionde minut tittade jag mig omkring, och folkmassan svällde och svällde och svällde. Något händer här. Min dotter ringde igen tjugo i tolv och sa: "Pappa, det är packat här nere nu. Man kan inte röra sig". Tack. Tack.

Till slut kom mer än 250 000 människor ut på gatorna för att hylla sitt Chelsea. Andy Burwood hade bästa platsen, längst framme längs med huvudgatan.

– När bussen körde förbi kastade John Terry ut en t-shirt från bussen. Jag såg den komma och den flög rakt i mina armar. Got it. Jag kommer aldrig att släppa den. Jag ska rama in den med en liten plakett under: "Kastad av John Terry". Jag är dubbelt så gammal som honom, ändå grät jag som en baby när jag fångade tröjan.

Varför finns egentligen fotbollsklubbar? Är det för att de är en bra affärsverksamhet, för att någon ska kunna tjäna pengar på dem? Eller finns de för att skänka glädje till folket? För att en 47-årig hantverkare ska ha något i sitt liv som får honom att gråta av lycka? Varför finns egentligen fotbollen? År 2005 har den vuxit sig större än någonsin, men jag vet inte om det vid någon tidpunkt varit så svårt att svara på den grundläggande frågan.

Adam provocerar ...

Det är dags att vi på allvar tar itu med negerproblemet. Alltför länge har negrer smutsat ner våra gator och torg. I Sverige begås det varje år över 100 mord, alla som en direkt följd av negrenas närvaro. Nä, skicka tillbaka dem till Negerlandet, där de hör hemma.