Bloody Good Reason for a Song

Parenthetical Girls – Everybody Got

Proviamo

Inför europavistelsen i höstas skrev jag något inlägg där jag undrade hur mycket man skulle märka av att Europa (fortfarande) genomgår den värsta krisen på flera decennier - ett Europa som man förutsätter är i skrikande behov av den sociala demokrati som den förträfflige Juholt brukar prata om. Vi får se om det finns någonting mer att reflektera kring den här gången, än att jag kanske ramlat i en till trappa - när jag nu ger mig ut i tio dagar igen i natt. Vediamo.

I Want The World To Stop

Låg på en av alla dessa soffor i natt och började på grund av dess otymplighet med min kroppsstorlek grubbla över frågor vars allvarlighetsgrad måste anses vara lika otympliga med den annars mycket festliga gårdagskvällen (fast det var mest på morgonen egentligen - jag somnade oskuldsfullt i en ställning som inducerade betänkligt tryck mot svanskotan - uppenbarligen vaknade jag med ett "aj aj aj"). Jag tänkte flera gånger att jag nog inte mådde alls så bra som jag hoppats på och framför allt trott att jag gjort - i själva verket kände jag mig rätt deppig. Det blev till och med till en fix idé att lyssna på The Battle of Hampton Roads av Titus Andronicus under morgonens promenad hemåt. Inbillar mig att det ska kommunicera någon slags rensa skallen-upplevelse. Har på sätt och vis aldrig kännt mig mer inspirerad att skriva poesi: som om den där vemodiga klarheten som jag vet kommer förbytas förr eller senare, liksom (nog) förklarade allt. Fast nej - varken tiden eller formen är rätt för det; jag känner mig bara tröttsam. Jag testar med det där inlägget jag tänkt skriva ända sedan de där emotionella sista gymnasielektionerna - som till och med har en särskilt bra referenstitel uttänkt åt sig. Kanske är det därför man känner som man gör - Everything is coming to a grinding halt som The Cure sjöng - din överlägset bästa "fas" hittills i livet är mer eller mindre över, du tvingas ersätta den med osäkerhet och det hela är inte så värst kul egentligen. Fast nä, det låter mest som novembervädret - visst känner jag tyvärr på riktigt.

Igår var hur som helst den ungefärliga slutpunkten på IB Exams 2011 - och glädjen som utstrålades från mina klasskamrater genom diverse upptåg, uttalanden och tjut, personifieras nog nästan perfekt av alla fina och i allmänhet förvånansvärt väluttänkta Facebook-uppdateringar från de senaste dagarna. Själv är jag väl kanske inte så värst mycket för att älta det evinnerliga, även om jag ska erkänna att jag kanske tar frånskärmandet för långt ibland. Vill gilla allt även morgonen efter, men det känns alltför obstinat. [blev här avbruten av massvis under tre dagar. Notera alltså att det numera är tisdag kväll och inte lördag morgon. Därav.]

Bortom den fortfarande alltmer påtagliga och kvävande maktlöshetskänslan av att aldrig nå någonstans, så känns allt det här väldigt bra. Eller som en alldeles sann personifiering: jag läser Murakamis Norwegian Wood som första roman på ett rätt bra tag - och det känns slående lustfyllt och berikande att inte trampa upp stigen själv (för en gångs skull). Att verkligen fundera, och se efter vad som drivit och entusiasmerat halvtidsmedlöparna under denna faktiskt långa tid. En på sätt och vis för dig unik möjlighet - om vi nu släpper analogin - något du aldrig kan läsa dig till, och som trots detta erbjuder nästan precis samma skyddande emalj som läsningen. Den nästan fullständigt inbillade känslan av fullskalig frihet är intressant, så till vida att människan är så kärleksfull och intresserad av nuet.

Liksom viljan att gilla så finns det också en vilja hos mig att viga mig åt den där storordiga hyllningen av alla ens underbara vänner. Men det är nog bara just så långt jag förmår att komma - det känns väldigt bra och bekvämt att ta kranen upp och smaka på orden, men hemma känner jag mig mycket längre ner. Och nu när jag tänker på det: känslan av att livet plötsligt skulle ta ett superspännande raketskjut och man skulle bli helt fri från den i efterhand väldigt ointressanta barndomen var med mig väldigt länge - att kanske ett eureka-ögonblick under de där svensklektionerna vi lärde oss så mycket av skulle ge umgänget smått litterära egenskaper. Att det aldrig blev så känns återigen i ärlighetens namn rätt bra - när jag till slut ramlade rätt efter mitt stora uppstuds, blev det förvisso emellanåt skadligt kallt i dalen men då jag ändå studsade upp tillsammans med er kände jag ett behag som varit tillräckligt lagom. Även om det aldrig inträffade någonting jättekul. Och visst är det några svårdefinierade fruktträd vi har fått odlade åt oss på topparna av kullarna mellan dalarna. Frukten befinner sig mittemellan dina drömmar och din påtvingade cyniska grundhållning. Första tuggan var en godhet av lättnad, och nu är det bara att vänta och äta medan den succesivt närmar sig perfekt mognad. Att den sedan snabbt ska ruttna tror jag ingen vill förneka, men det är liksom fullständigt överflödigt. - Vad fiina ni är, tänkte jag till slut trots allt.

The Complete Banker

Med mina uppfattningar för några år sedan i betänkande skulle jag nog säga att Simon Bank i häpnadsväckande hög grad är att skylla för dessa. Nu är det väl så att han har gjort en rätt svag vår, för det mesta på halvdistans, antingen för högt eller för lågt. Nu är det också så att Simon Bank har varit på semester en vecka: det är de här formuleringarna jag alltid kommer först och främst leva för.

Milan firade ju ligatiteln igår: smockfullt vid Domen, pompa och ståt på San Siro.
Som det blivit när Milan firar stora segrar. Festerna regisseras inte av Roy Andersson, om man säger.

Om Shakespeare levt så hade han suttit och fört anteckningar på Piazza Duomo just i detta nu.

Italien faller alltid ihop, det ingår i hela landets grundkoncept. Man har en regering, den sviker, man sparkar ut den och väljer en ny. Sen börjar man om.

Man genius.

In bocca al lupo

Det mest magiska sjungs uppenbarligen inte

utan existerar i ett dåligt redigerat digital lyrics booklet

så, bonus:

There’s a girl, she unfolds in her cell all alone

and stands, and beats her hands,

and stares, and gasps and chokes,

and the air scrapes her throat —

Och lyssna på resten av drömmen,

och nu mitt eget:

Ibland känns det som den simplaste av sysselsättningar

att blanda ihop språk till konst

jag vill aldrig förstå

hur min brutna hals kan innebära min lycka

och så ironiskt:

att en sådan dyker upp

i nästan varje låt

så ironiskt:

att språkets cement

pH 8,7

bildar en liten varg

så som vi

när den äldre blandaren

kletar ut den stora vargen

jag vet inte varför resultaten skiljer sig

kanske har något varit och hällt i salt;

och storvargen har ett gap

där man kan cykla och ha semester

- det är lugnt, viskade min förtrogne

- han är bara ironisk

Från Wikipedia:

Den mindre vanliga typen av betongblandare är tvångsblandaren (även kallad "planblandare"). Den vanligaste konstruktionen är en fast trumma med roterande skovlar inuti. Kvalitén på den blandade produkten blir bättre med hjälp av denna metod, t.ex. får betong generellt sett högre tryckhållfasthet om den blandas med en tvångsblandare, jämfört med frifallsblandare. Dessvärre är tvångsblandare dyra att tillverka, har högt slitage, och kräver mycket energi i samband med drift.

Wikipedia säger alltså att "betongblandare"

är den korrektare termen,

snarare än "cementblandare"

vad skillnaden mellan betong och cement vet jag inte

får jag välja väljer jag det arkaiska

Reflektionerna blir starkare vid lekar:

hur gjuteriet tänkte,

när de göt oss med råge

inom synhåll

men med de konstanta

förargliga metrarna

det fordras ett patetiskt litet mirakel

men jag har lovat mig själv

att aldrig tjata

Så vi står och vi står

varg som varg

gapet betyder ingenting egentligen

det är en överhängande känsla,

en åsikt av välvillighet

En enda grånad, en enda dag

men ändå: plötsligt smälter något

och vi åker skridskor

ända tills jag är framme

är jag hungrig som mig själv

och i min hunger tittar jag med nyfikenhet

på alla andras respektive fem minuter

på skridskocement

och så många gånger jag kommer upleva det

som oöverträffad innerlighet

kan det väl knappast finnas något senare slut

än kollisionen

efter att skridskorna fått oanat liv

halsen är av

han förblöder, ironin skrattar i hålet

Ursäkta mig,

pessimismen förblir min

det betyder inte så himla mycket

Censurerad

Jag publicerade ett inlägg med ett lite smålångt utklipp från Paul Krugmans blogg här igår. När jag gick in här idag var inlägget spårlöst försvunnet, New York Times måste ha gått in med stora censursaxen mot mitt lilla skrymsle.

Coolt.

Update: Äsch, det var visst Blogger som fått i sig något. Då faller ju således hela grejen.

Do they owe us a living?

Paul Krugman bidrar med en analogi om budgetbluffen Paul Ryan - bland det mest slående om den moderna högerpolitiken jag har hört:

[...] think of Medicare as a footbridge that is deteriorating and will eventually become unsafe. You could propose structural repairs to fix its faults; Ryan doesn’t do that. Instead, he proposes knocking the bridge down and replacing it with trampolines, in the hope that pedestrians can bounce across the stream. And the Post declares that he deserves credit for pointing out that the bridge is falling down, and proposing a solution. Um, we knew that the bridge was in bad shape — and his solution is a fraud.

Dopo

Lämnade,

och tänkte så det knakade

läste 2+2=5 i facit

skrev 2+2=5

fick minimirätt

Sorglöshet ej

(sorglöshet är inte min grej)

men efter galenskap

ska sätta motorn

i genomtänkt-mode

ska lägga en hel jäkla dag

på att snärja glädjen

Inom icke-verkliga väggar

väcktes den tropiska idén om <

lite smålöjligt

och det behövde bara vara kort

men det är inte klädsamt med självsäkerhet

jag tror att för mig är inget klädsamt

Secretest Crush

Se upp för

Allegorin!

ditt liv på ett fat

jag är pudding

men om han inte gillar pudding?

de med verktyg

har just sågat ett diskret hål

för att utsuga mina puddinginnandömen

och jag ser säkert missformad ut

av alternativvilja

men pudding måste väl vara godare än luft?

tröstar jag mig med

men det finns säkerligen också paj

det går säkerligen åt helvete

Dessa begär

efter att skriva

och att skriva om begäret

motsägelser om du vill nå toppen

säg rätt, säg inte alltid ditt

jag har inte tid

och jag lurar mig gång på gång

men oöverträffat mycket tid

sinkas på att tänka på just detta

herzen ökar

vaknar upp klockan sex en söndag

av alltför intensiva tankar

talande

men föga attraktivt

This is my own, my native land

Sitter, småpluggar - mest minding my own business - också plötsligt genom ventilationen: ett stort jävla flygande kryp.

Men, här i den svenska "storstaden" har vi ju knappt flugor ens, det måste vara ett förfärligt misstag - såna varelser finns inte i landet, som trots alla sina brister är så förbaskat bra på att ingjuta säkerhet från djurattacker. Den svarta kommer attackera mig, jag måste gripa efter ett vapen snabbt - fast ingen lånad bok som mordvapen nu, det får bli anteckningsblocket till den förhatliga kemin. "Helvete", skriker jag så hela huset hör - ett fönster halvt täckt av en gardin fås upp - och ombytta roller plötsligt. På tredje eller fjärde försöket vinner jag - och jag är fri att ägna mig åt tankegångar kring denna surrealistiska attack. Som än väldigt stor skalbagge, fast kolsvart och rund, och flygande, låtande som en geting - vad fan är det för något? Jag tänker på vad V. berättade en gång, om landet långtborta där redan gigantiska insekter på löpande band skrämmer livet ur främlingar genom att plötsligt uppenbara sina ståtliga vingar. Ja, en sådan var det säkert ---

Språkhumör

En dag: I mind.

En annan dag: But I don't really mind.

En tredje dag: I don't mind, I have no mind.