Tryck

I drömmen

om att vrida på en kran

fast jag vet inget

kan inbilla en slags konst

men jag vet inget

Om ett av alla dessa K:n

kodord < kunnande

kan inte, har bara kapacitet för det lilla

det är inte så: att någon kommer

viska mig sanningsmedlet över axeln

för koden behöver inte vara, men fullt är så smutsigt

Skulle kunna lägga ut mig själv på entreprenad

jag är praktiskt 0

och låta mig fyllas av bråk

det är ju inte så att jag är allmännytta

men inte blir väl någon lycklig

av att privatisera skogarna (bredvid Metaforiska Markerna)

det vore smutsigt som nästan allt annat

att öppna upp för aktieinnehav

och ge (väl)villiga utdelningar

i väntan på haussen

fast egentligen: i väntan på den dag

när TT-telegrammet lyder:

"en halv kaka, bestående bland annat av smulor från kvartar

är inget som smakar gott, du blir istället sjuk"

Och hur löjlig är man då inte

om man vrider om den gammaldags kranen

och det bara kommer ett ingenting

systemet var endast kopplat till missförstånd och förhoppningar

och du som hade kallat till presskonferens

skulle du då inte försöka dig på någon sorts klowneri

för att rädda din kommunikation

för att inte bryta den andra koden

och skulle du inte betala avgift

för att återgå mot (lätt)samhet

i en oförnedrad existens

om det inte hade känts så oerhört

precis som ett tryck

Ca(r)pisca notturno

Allt annat avtar

långsammare

ensamheten

det har ältats

men är oftast lika liten

som det här ögonblicket

som dras ut

över ett skönt stort lugn

från Metaforiska Markernas mörker

har vi skydd

det är så lätt: åt ena hållet just det mörkret

åt andra andemening

svängrummet är sensationellt stort

vi dansar som alla dessa allitterationer

enda betänkligheten är en destruktiv trötthet

i tvångets kvarn

Jag skriver på fingrarnas versmått endast

bakom synen av ett solljus

som nödgar och som manar - och som är bra för dig

och som kavlar ut mörkermanìn

över hela mitt fönster

jag tvingar mig själv att skrapa det med en sax

det blir aldrig som förut

och mitt hantverk är endast strimlor

av diamanter delvis förvisso

men jag vet mycket väl att det inte är förnyelsebart

Impegno

Framtid:

så som nära förestående

som idékollaps

din försörjning är viktig

ändå skriver du om någonting annat

är du härdad för detta?

För många K:n

idag: kärlekskonsumentkandidatur

där allitterationen istället är

inte full förståelse

får man tankar och ett kontrakt

och dylikt

de har en knapp, och det är knappt värt det

att slå på humanistiska trumman

när allt bestäms i en kolgruva

av något så banalt som en osynlig hand

och det ska human(kapital)kompenseras

och ett av dina K:n ska outsourcas

du får verkligen inte välja

det skulle vi inte ha råd med

Men ironin slår åt båda håll

teknologin har uppfunnit en mörkerkamera

som vårtfolket modigt placerat i direktörsschaktet

det är lysande papper, det våndas

de minns vad de förgått

och sedan hånskrattar de

(den instängda banaliteten är gränslös)

de somnar smutsiga, men "renas" av morgonljuset

vi och en speciellt "viktig" person

blir brända av ljuset

en högst personlig vikt

som ännu inte lärt sig flyga upp

en humanism med formen av en sten

riskabel att uppvisa tätt inpå en polering

Beckett

When the good seems so wrong, what is there to do?

When the pain feels so good, what is there to do?

When everything worth believing is so mysterious, what is there to do?

When the only things worth holding onto in this world are diseased with sin and guilt.

- Fucked Up, "Vivian Girls"

Mr. Russia

Ett mellanspel mellan paranteserna: Kardinalsyndskategorin för blogginläggsidéer:

Du läste något fel på Internet.

Skulle jag bara vilja höra vad du har att säga om att Dennis Lyxzén ska ge ut en bok om Refused, låter hyperintressant.

Helt vanligt kommentatorsfältsmellanakt, gamla punkare ser fram emot en ny bok. Jag läste i alla fall "Dennis Lyxzén ska ge ut en bok om Ryssland" - tänkte i säkert någon halvminut på hur i hela friden han fått idén till det - fast tja, han är ju en av våra mest samhällskritiska musiker - visst skulle han kunna bidra i diskussionen kring de postkommunistiska problemen i Björnlandet.

En galen idé är för det mesta på något plan förväntad.

Parantes

Jag blinkade

en vecka

har glömt

mesta

Måste vila

snabbare

kan omöjligen

tänker bestämt

Jag är obesvarad

någon har glömt slut-parantes

jämförelser

tjänar inget till

Det kom en gång ett messaggio

från Metaforiska Markerna

underbara distraktion

mot överflöd

men aldrig någonsin där.

Processo Breve

Du minns den stora kraschen?

klart du gör,

formades inte din politiska medvetenhet

i mångt och mycket utifrån dess efterspel

Den har i varje fall aldrig inträffat.

visar det sig

På samma sätt som ingen lagbok skrevs

för de största av brott

är det som är äldre än X

ostraffbart

känns som man säger ofattbart

när vi minns hur vi diskuterade Y

det finns markeringar

var man ska trampa på dina känslor

och det finns märken efter när de suttit på stolar

det är det som nu räknas

Passar inte det som är sant

stiftar vi en lag med en ny sanning

denna vecka

sviker matematiken vår budget

låtsas vi som att det regnar

vilket ska betyda att vi inte har något val

jag väljer matematiken och historien

men då känner de sig stötta

När man väl gått den långa vägen

och alla halkat på ens system

har ingen ork att göra den långa vägen igen

det finns vi som hatar långa såväl som korta vägen

det finns masochister

det finns alltid en vinst att hämta ut

är du tillräckligt i smyg får du bonus

men alltjämt övervakad, något mer upplyst (en sviktande populism)

sex år kan då vara ett år

eller tvärtom när det så passar

för var det inte tanken som räknas

Cenno

K.K.K.K.K.K.

det är något stort som saknas

vi brukar säga att det misslyckas

men vi misslyckas

Två (ung)domar sitter med varsin iPhone

stanno mancando

de har protokoll i telefonen

men som man lite skämtsamt brukar säga:

de kan inte ringa

finns det inte någon (kn)app där jag kan trycka

där det står "glöm, släpp"

Jag kom från ingenstans en dag

vissa dagar är det mer bokstavligt

jag såg dem i ögonen

djupt inne, kanske var det deras mjältar jag såg

och när de pratade var det samma sak

de nickade till med rösten

och min känsla förstärktes, det var ett uppbyggt försvar

ja, men gör dig stark på andra sätt

likadant

som den där examen i frågetecken

- Men så varmt det blev plötsligt

tillochmed jag säger: vi behöver en sån där

som heter kort och koncist

och allt skulle plötsligt vara en lättnad

vi skulle kunna fly till ett kopplande

och prata med en uråldrig växel

En gång pratade vi om en ko

men vad jag menade var: gör oss inte av med punkten

förrän vi lärt oss stava helt

och bortse från att vi nu inte har denna tid

för ordet är svårt

det finns etapper:

vieni, municipalità

men om jag nöjer mig med två och en punkt

kan jag då någonsin göra någonting tillräckligt?

Föreslaget facit: Ja, det är bara att byta nick

For the Unemployed and Underpaid

För oss som då och då lyfter blicken och ser det som alltmer börjar likna ett maktlöshetens samhälle trots att han som sitter där, precis jämte mig, endast ser regn innehållande rekordtillväxt och vemvetvad (hur skulle han kunna veta att det faktiskt är surt, varför gå ut i regnet när man inte måste?); vi som när vi ser detta tänker - det här ska jag allt skriva en dikt om, kan jag tycka borde låta sig inspireras av Jenny Gustafssons dikt "Skogshuggarens dotter" publicerad på Tvärdrags hemsida. Uppmuntran i form av att sådan poetisk talang finns behövs sannerligen en vecka som denna: då ledande moderater efter fyra och ett halvt år vid makten alltså börjat prata om barnfattigdomen, och man gör det på ett så vidrigt genomcyniskt vis att till och med jag fylls av äckel.

Vi moderater ser allvarligt på detta problem och vill minska antalet barn som lever i familjer med socialbidrag.

För så formulerar sig väl inte bara personer som saknar all form av språklig känsla (något som förenar i princip alla moderatskrivna debattartiklar jag genom åren tvingat mig själv att läsa), utan också sådana som med all tydlighet vill visa upp att de egentligen inte bryr sig om frågan så värst mycket. Mest utrymme lägger moderatmupparna istället på att falskt hävda att barnfattigdomen sakta med stadigt har minskat som en följd av regeringens politik (den har ökat, antagligen betänkligt).

Vårt nästa steg i att bekämpa fattigdomen är att, fram till 2015, minska de 140 000 barn som lever i familjer med ekonomiskt bistånd till under 100 000.

Ett tips: om du tacklar en förhållandevis komplex samhällsfråga där du trots din position långt ifrån har full kontroll över dess utveckling, formulera dig då inte som att du har det.

*

John Darnielle sjunger om någonting liknande i "Estate Sale Sign" - det annars mest poppiga experimentet på årets, tror jag, hittills bästa album All Eternals Deck. Samma vecka som vi fick ta del av den briljanta Onion-rubriken American Dream Declared Dead As Final Believer Gives Up, och det är samma bistra porträtt av USA 2011 som på till exempel fjolårets Broken Bells-album, eller på Decemberists nya från i januari. Fast få artister - skulle jag hävda - är lika finurliga och framförallt innerliga som Darnielle. För när jag lyssnar på Mountain Goats framstår det som sällsynt självklart att glädje såväl som lättnad finns att finna i kampen, så länge den är enad. Vi som förunnats en stabilare grund än albumets Kain lyckas till slut finna en absurd lättnad i fördömelsen, och istället glädjas över att ju längre tid man tillbringar på sin plats, ju mer nyanser av den får man att gå ihop. Och sedan finns det ju så klart en rätt fin högre tr(i)o för vissa, och ett kanske kanske för oss som blir kvar. Eller som Los Campesinos! uttryckte det:

Some people give themselves to religion
Some people give themselves to a cause
Some people give themselves to a lover

I have to give myself to goals

Fast jag erkänner att sånt är flyktigt. Fast religionen, den avstår jag ändå från.