Jo, Nika Roza måste ha läst en massa Kyrklund också, hur förklarar man annars följande intertextualitet?
Från Om godheten:
"En som sökte kontakt med människorna klev upp i ett torn. Det är också ett sätt att närma sig människorna, men det kräver ett torn. När man väl är uppkommen utbreder sig hela kulturlandskapet inför ens tjusta blick med folk och fänad och en myckenhet av det mänskliga. Tyvärr är utsikten på de högre nivåerna i allmänhet täckt av moln. Själva positionen innebär att man intresserar sig för människans villkor snarare än för människan, vilket allmänt anses vittna om brist på godhet".
Zola Jesus. Det här kan innebära nya dimensioner. Men just nu har jag inte så mycket att säga. Kanske imorgon? Fast antagligen måndag, då kommer jag ha åsikter och nya insikter.
Jag vaknar för ofta hela dagen är som ett plötsligt hål en ensidig 520-sidorsroman om man så vill
Men man har alternativ! balansera kosten bli hungrig fokusera på dynamiken i projektet motstå hungern andas fokusera på idéerna
När huvudvärken försvinner blir den behagliga, lite lättsamma underhållningen till något lättare än många mycket tidiga utmaningar ändå är det det definitiva nuet som är just: framtiden den svenska klasskampen från den ö(f)vre synvinkeln är alltför outforskad
När jag (tillåts) andas är det som att jag tänker ut Socialismen de stal vår tid vi dyrkar tid men nu förnekar vi oss inte vi tänker argt om tiden
Flera gånger stal tiden mina nätter jag kom som ett monster förstörd, men sällan svag orsakade visst obehag för vänliga och ovana själar gick snabbt - förbi i en trappa, till exempel, allt som oftast såg en blick, i periferin, beskyllde blicken borde varit artigare, men vi ska alla dö snart
Det är som att jag kan rekonstruera händelseförlopp det är som att jag inte kan sova för det händer saker för det händer förmycket i förbifarten
Tempot: ja - nu blir jag aldrig av me't som en årslista bestående av det bästa av det bästa genreöverskridande vilket bidrar till att forma Socialismen när jag egentligen borde övat på mottagningar med yttersida slå en(kel) tiometerspassning jag kan när jag vill men frisparksmål kan man göra precisionslöst. i grekiska andraligan det finns videosajter som kan plocka upp allt man får passa sig så man inte blidkar massorna
Okej, det är som sagt den tiden på året det är dags att låtsas att man är en viktig person. Så därför, en lista på de album jag anser vara de tjugo bästa detta år - 2010. Los Campesinos-referensen i rubriken är ju förvisso så uppenbar att det förslår, men jag finner ändå det lite roligare att jag och den trevliga This Is Pop? tänkt exakt likadant. Sjutton trevliga låtar baserade på Listan finns här i en Spotify-spellista.
20. Håkan Hellström - 2 steg från Paradise
Om jag förstått det hela rätt så har det här albumet under hela hösten blivit Robyn-hyllat av Fredrik Virtanen-figurer i svensk media. Fast det är förtjänt, energiskt emotionellt tillbakablickande klär Håkan oerhört väl. Och bonuspoäng för en alldeles makalös spelning på Way Out West, en känsla av att hela publiken (en stor festivalpublik, alltså) fått sitt känslomässiga uppvaknande ihop med Känn ingen sorg för mig Göteborg. Även om det inte gällde mig förstod jag.
19. The Radio Dept. - Clinging to a Scheme
Ett kanske alltför intensivt upphöjande av Heaven's On Fire under våren balanserades upp av en kanske lite väl medioker spelning på Way Out West - men visst landar man i att det här är ett alldeles strålande rätt band. Fint, på gränsen till snällt låtande - men farligt ut på censurens klippa (äsch, vi fångar upp dig på andra sidan).
18. Fang Island - s/t
Jag minns att jag någon gång läste en intervju med (någon i) Fang Island, där den musikaliska visionen beskrevs som "everybody high-fiving each other". Det är bra för oss att bli barnsligt upphetsade över en äventyrsresa till Fang Island, vill jag hävda. Och den här musikvideon, man får passa på i dessa introverta tider:
17. The Extra Lens - Undercard
John Darnielle (of The Mountain Goats) gör ett album med några andra musiker som inte framträder så värst mycket, vilket fordrar ett annat namn (The Extra Glenns hette de innan). Men det är ett Darnielle-verk bland de andra i grund och botten, fast mindre personligt fokus, vilket var ett bra avbrott. Det här är det USA som jag gillar mest - inte det uppenbart vidriga så klart men inte heller det storstadsinfluerade - potentiellt bakfullt uppklädd i kostym bland massorna i supermarketen en tidig söndagskväll. Boxningsmetaforen i albumtiteln är väldigt bra, och boxningslåten om Cleveland, Ohio - 1985 är albumets bästa spår. Darnielle brukade förresten skriva en blogg om boxning, underbart olikriktat tycker jag.
16. Warpaint - The Fool
Det här bandet var en överraskande positiv (nåja) personlig överraskning. Skräddarsyddkänslan i årets vädermässigt mörkaste period.
15. Beach House - Teen Dream
Jag hade ingen överdrivet bra koll på Beach House innan i år, så pinsamt dålig koll, faktiskt, att jag först inte uppmärksammade att Victoria Legrands makalösa röst var en kvinnas. Trots makalösheten har jag låtit albumet ligga orört merparten av årets månader, men det är fortfarande påtagligt hur man smälte när man hörde det första gången. Albumomslaget ser förresten också ut att ha smält lite grand. Bonus för ljuvlig Way Out West-spelning.
14. The Divine Comedy - Bang Goes the Knighthood
En vision jag skulle kunna ha för Storbritannien är att ha The Divine Comedy till att uppträda på Reading Concert Hall and its likes och upplyfta massorna från det intellektuella förfallet. Det är strålande vass, men riktig och rimlig samhällsironi - som på det upplysta sättet ser igenom de flesta av kulturens yttringar. "Can You Stand Upon One Leg" byggs förövrigt på ett fantastiskt knasigt koncept, vilket självfallet genererar bonus. Toppas endast av Broken Social Scenes "Me and My Hand" på den fronten.
13. Allo Darlin' - s/t
"Do I have to say I'm sorry for my happiness?" Varför lyssnade vi inte alla på det här i somras?
12. Meursault - All Creatures Will Make Merry
Jag skrev vid ett tillfälle en text of Titus Andronicus The Monitor där jag förklarade albumets mörka teman med att något annat rimligen inte var att förvänta från ett band som avslutade sitt debutalbum med en låt betitlad "Albert Camus". Meaursault känd från Främlingen känns ju därför som en stark konkurrent på den arenan - skotsk arbetarklassromantik (eller vänta, var det realism...) inbäddad i större än livet- teman och arrangemang.
11. Deerhunter - Halcyon Digest
Ingen titel+omslag-kombination har känts så nödvändigt bra och fokuserad i år. Jättemånga album borde egentligen heta Halcyon Digest, för det är precis det vi gör (nästan) varje gång vi stannar upp och gör något kreativt av oss själva. Det låter dessutom lite gladare än tidigare, om man ska säga så.
10. Owen Pallett - Heartland
Lite som med Beach House-albumet, överväldigande genom hela konsumtionsprocessen, undanstoppat sedan dess. Och då hjälper det ju inte heller att hela konceptet är jävligt svårförståeligt för att inte säga svårförklarat för at inte säga lättglömt. Men det är progressivt som fan, det minns jag(jag minns lite mer än det också, egentligen).
9. Anna von Hausswolff - Singing from the Grave
Björn Kohlström jämförde i våras det här albumet med The Smiths debut någongång under 80-talet, alltså att det skulle vara ungefär lika bra. Det glädjande var sedan att det visade sig att det faktiskt var så bra, typ. Jag vill inte använda klyschan "det borde inte vara så här bra" (det ska jag väl använda om Kanye sedan), men känslan är att med varifrån det kommer i betänkande så borde det inte "vara så bra". Som på Way Out West när hon som sista minuten-ersättare får chansen att ta scenen i anspråk och bejublad sedan gör tre extranummer. Men vem är den här tjejen egentligen?
8. Laura Marling - I Speak Because I Can
Noah and the Whales fjolårsalbum var i ärlighetens namn rätt dåligt och tjatigt, och alla negativa epitet försträrktes definitivt när dess sångare Charlie Finks och den tidigare medlemen tillika Finks ex-flickvän Laura Marling släppte det här albumet. Hon är alltså tjugo år gammal. Det låter egentligen som att hon allra helst hade sjungit om något annat än den sentimentala fåntratten, men eftersom hon nog har tid kan hon ändå få det sagt. "Någon slags feminism" beskrev jag det i något sammanhang, fast mest är det bara en överlägsen defilering, för att vi verkligen ska glömma det där andra bandet och rikta allt vårt fokus mot Laura. Jag såg henne i Annedalskyrkan på Way Out West, och jag blev definitivt övertygad om att det kommer bli något ännu större av henne.
7. Säkert - Facit
Det finns numera en nästan obscen tydlighet över att sjunga på svenska, en ljussättning lika tydlig på det här albumomslaget - som är riktigt bra. Det är modigt, som när den blyga kvinnliga karaktären i en amerikansk romantisk komedi tystar den osäkre manlige karaktären med fingret och kysser honom och bringar klarhet. Ibland är det också väldigt roligt: Får jag luta mig närmare precis när det blir 2-0 till Finland?"
6. Perfume Genius - Learning
Naket och utan ansikte, ja, det är till exempe en passande tolkning och beskrivning. En stad som har hemskare sidor än vad man vill föreställa sig, och mitt i det ett antal fina ungdomar som sakta tynar bort i all ondska, mörker och kyla. Musik som jag gissar kommer definera utanförskapets tidsålder långt in i framtiden.
5. Arcade Fire - The Suburbs
Vi var på ett H&M i Milano för att köpa paraplyer, när jag för första gången hörde Sprawl II i ett kommersiellt sammanhang (jag rör mig helt ärligt hopplöst lite i kommersiella sammanhang). Låtan handlar om - kan man säga - hur falsk och intetsägande många av oss upplever konsumtionskulturen, och samanträffandet roade mig betänkligt bland de milanesiska arkaderna. Arcade Fires framgångar - texterna till trots - får mig att hoppas på att de rentav ska kunna bidra med något reelt för att göra världsordningen till en lite mer rimlig sådan. Låtar som Rococo bevisar att musiken fortfarande är på vår sida, men political anthem-potentialen i Half Light II är albumets största ögonblick. Den får mig att tänka lite vad som tilltalar mig med det socialdemokratiska samhällsbygget, att sunda val och tillräcklig förståelse även ska vara tillgängligt även i halvljuset.
4. Sufjan Stevens - The Age of Adz
Ett "mellanalbum" för Sufjan Stevens avslutas med en låt som är 25 minuter lång. Nu har vi lärt oss det. Jag tycker de mer elektroniska aspekterna är en intressant låtande förnyelse - men framförallt, som alltid: arrangemangen. Djupt personlig musik uppbackad av en hel jävla orkester, fantastiskt mäktigt. Mäktigast:
3. Los Campesinos! - Romance Is Boring
Mitt absoluta favoritband, har ni kanske märkt - men det beror mycket på uppenbarelsen och potentialen. Romance is Boring är deras bästa album hittills, som en kulmen på ungdomen - vissa följer med andra inte, alla drömmar och förhållanden resulterade inte i något - men det fina är att nu vet vi alla det. Nästa år ska de bli ännu mer multimediala, de har resurser för att dra det i land.
2. Kanye West - My Beautiful Dark Twisted Fantasy
Så kommer vi till The Illegitimate Bastard, den här listans överlägset fulaste album. Men nej, vi visste redan att Kanye är ett lyriskt geni - men det som blev uppenbart med det här albumet var att han äntligen nått de nödvändiga insikterna, och dels kunde reda ut de bakomliggande missförstånden - för att sedan gå vidare till sinnernas perverst vansinniga toppar. Världsstjärnor till höger och vänster, geniet drar i trådarna, de har kommit överens om att äntligen utnyttja sina positioner till att arbeta för att starta ----.
1. Titus Andronicus - The Monitor
Kompositionen är helt perfekt, det här kan mycket väl vara det ultimata koncept-albumet. Krig, lika relevant idag som för 150 år sedan - vi avskyr det (bland annat), och hur ska vi reagera. Jag citerar bandets MySpace:
Titus Andronicus sometimes disagree on what is the right thing to do. Titus Andronicus like to scream and carry on at excessive volume. Titus Andronicus like songs which are fast more than songs which are slow. Titus Andronicus think slow songs are okay sometimes. Titus Andronicus never sing about love, only hate. Titus Andronicus have no hope for the future. Titus Andronicus believe only in nothingness. Everyone in Titus Andronicus was born to die. Titus Andronicus crave your approval but will settle for your utter disdain.
Above all else, Titus Andronicus want to sleep on your floor.
Genom åren har jag noterat fenomenet att personer (de kan till exempel vara i din eller min ålder, eller jätte-jättegamla) som sympatiserar med Moderata samlingspartiet faktiskt ger informationen på sina Facebook-profiler att deras politiska åsikt(er) är just "Moderata Samlingspartiet". Nu kan ju förvisso det hela liknas vid att sätta en nioåring i skamvrån efter att hon på frågan "vad gillar du?" svarat "jag gillar glass", och vidare att vägra nioåringen (potentiellt en tioåring vid det här laget) utträde förrän hon på ett trovärdigt manér uttalar åsikten att barn får en hemskt dålig tandhygien vid användandet av en i huvudsak glassbaserad kost, trots att den högavlönade tandläkaren bredvid dig gång på gång insisterar att just denna nioåring har en alldeles unik tandkonstruktion (vi misstänker att det i viss mån är en överdrift, tandläkare nuförtiden, även högavlönade, brukar vara riktiga skojare) som gör att ett obegränsat intag av socker endast har en försumbar effekt på tandhälsan, något om stål säger hon, eller var det hjärtat (skojare blir mindre och mindre tilltalande ju längre i livet man kommer), men det finns givetvis en påtaglig diabetesrisk senare i livet även för denna spjuver, men att övertyga henne om detta kan liknas vid att påtala för Lady Gaga att hon inte har någon kommersiell framtid - men det är så klart oerhört underhållande att det är just dessa okritiskt oanalytiska individer som vi pratar om.
Din politiska utgångspunkt bör rimligtvis vara en politisk ideologi, inte ett politiskt parti. Och ingen säger heller Moderata samlingspartiet på riktigt, som om ni patetiska underhuggare skulle vara lika viktiga för herrarna Borg och Reinfeldt än de traditionella högerintressen som alla som verkligen förstår sig på politik vet är det som styr partiets politik. När kom du senast på en personlig politisk idé?
Kanske var den här utläggningen det närmaste jag någonsin kommer komma att visa min avsky för denna rörelse som gör politiken som jag bryr mig oerhört mycket om till någonting - istället - oerhört fjantigt. Godtrogen och ointresserad idioti. Det är så jävla beklämmande.
Jag hoppade fallskärm med en instruktör hon frågade: vad är hon? jag hittade inte riktigt ordet svarade till slut "emotionell"
en stund efter jag landat (instruktören vet jag ingenting om kanske fladdrade hon ut över Egeiska havet eller varför inte Southend-on-Sea?) insåg jag att ordet i fråga var "sentimental" i luften kan det vara fatalt att vara sentimental vilket jag ändå kan tycka är rätt men min uppfattning är ungefär som en gungbräda och en halvgammal man det är så roligt att vara osäker det är att leva
Jag vaknar upp fast ligger ner i ett trött mörker som borde varit ljusare om det inte varit listårstid fast har man än lista är trenden stigande likväl
Jag är på en väg (det är som sagt snöstorm) vid vägens slut (sikten är alltså skymd, bortom vägens slut ----) där finns ett bord tillägnat vetenskapen och nationalstaten ett ben vacklar bordet är gammalt skatten är för låg bordet ramlar ner i snön vi som sitter på bordet likaså det är kallt verkligheten
Men snöstormar har vissa andra effekter temperaturen är 0,5 Celsius-skalan går ur led lugnet infinner sig kylan känns under en kort period som något hanterbart om jag orkar röra på mig och det gör jag men hur rör man sig på ett bord i 40 graders vinkel jag är barfota men jag får besök
"Att frigöra sig från ambition, finnes det någon norm för livet vilken övergår denna? Ingenting är heller lättare att lära och svårare att komma ihåg skulle jag vilja påstå. Berg och floder hjälper en att minnas. Branta stigar och kall vind hjälper en att minnas. Bambu i snö hjälper en att minnas. Att vara på flykt i Shu hjälper en att minnas" - Willy Kyrklund, Mästaren Ma.
Jag vill verkligen rekommendera Anders Nilssons och Örjan Nyströms valanalys (s.46). Hur hanterar vi ett samhälle där full sysselsättning plötsligt är en självklarhet igen? Och dylikt.
Mot bättre vetande gav jag det här albumet en chans, och mitt i all Kanye West-eufori blev det en viktig påminnelse om vilken värdelös genre jag tycker R&B är. Osympatisk skit. Fult omslag, remixar mitt i albumet, manschauvunism. Skitalbum.
Jag upptäckte ännu ett skrivfel, "icktryck" - vad är det för något? Ett icke-intryck - en slags implodering? Eller något som står eller inte står skrivet på en tröja?
Nu börjar det nästan framstå som att allt jag gör är att sitta och läsa mina gamla intryck - men så är det knappast, för då hade jag väl upptäckt ännu fler vansinnigheter komponerade av tangentbordet.
Ett helt års intellektuell debatt kokas - tror jag - inte bättre ner till sin primära effekt än på Kanye Wests sampling av Gil Scott-Herons dikt "Comment #1".
Jag utbrast någon gång i veckan (fast det är irrelevant, jag brukar utbrista såna saker) - med en röst som desperat och onödigt försöker skämta bort allt - att det är kört för USA. Det är kört. Jag har skrivit om det någon gång tidigare, hur politikerna vi bara för något år sedan trodde skulle definera vår tid visar sig vara fullkomligt maktlösa och snart är de utröstade ur historien. Nog för att jag var en alltför naiv sextonåring, men visst trodde jag Barack Obama skulle vara en bra president, han är ju en bra kille.
Men nej, nyliberalismen har vunnit den av nyliberalismen orsakade finanskrisen. Det är inte bara en amerikansk erfarenhet och slutsats - utan något som gäller hela det som vi fram tills nu kännt som i-världen. Den moderna underklassen kommer slaktas, och när vi ser vad en slakt är kommer vi rimligtvis lära oss det vi redan vet - men det är rimligtvis det, och inget är rimligtvis. USA är höger tror man, men USA är misstro - och när hela världen är nyliberalism kommer vi se segregration och våld utspritt här och var - men aldrig överallt, och inte på länge på tillräckligt stort - för att det ska synas. Vi kommer istället fortsätta tro att konservatism funkar ända tills - det är en punkt när det som brukar beskrivas som tumören växt sig så stor att läkarbesöket blir en nödvändighet, ty vi kan ju inte leva så längre. Då är vi i en situation när de troligaste alternativen är att tumören dödar oss eller att vi slår ihjäl oss själva - och fram tills dess (det finns ett alternativt - lyckligt - slut också) - vad är det som bestämmer öden?
Vi är samma 20, 19, 18 - det är samma men det här handlar inte om mig allt handlar om dig du kan överträffa det är rätt synd om dig
Vi är en generation Möjligheter - blir för Oss möjligheter att göra det på det andra sättet men vad är väl vår potential i en värld som bestäms i relation till mattor vad är vad?
Du är som en personfiering av Generationen för mycket vilja pengar - icktryck för mycket TV-spel endast, innan nu
Är vi Milanisti eller är det något fel på oss? jag vet nog men jag tycker om att fråga trots att man klarar sig lika bra med floskler och det fanns en legitim rasism som bara sköljde över Oss
Jag tänkte, är Byron en eufemism för Camus och skrev "är Camus en eufemism för Byron?" Camus var ju jätteful, då kan man väl inte vara en eufemism. Stolligt!
Man skulle vara Evert Taube skutta runt i Ligurien nykär varje vecka och skriva om rosorna och deras kraft och göra det bra också för den delen
Men jag ser fulheten om jag skulle tillåta mig själv att ha en besatthet skulle det vara fulheten visst: fulheten kan också beskrivas som något fint och nästan charmigt men det är på en bra dag och dagarna är inte så dåliga att man mår bra av att ljuga
Vad tänkte Evert Taube på mellan raderna? är Camus en eufemism för Byron?
När jag såg en stackars hynda tänkte jag på hur det kändes i ett utvidgat perspektiv en femårsplan skulle kunna lyda: ta reda på det det är ju inte som att jag skulle kunna veta det är inte som om det vore meningen
*
men inte heller meningen finns, sa han mig då måste man sikta på en passande moral
Samhällsanalys, förringas vid introduktionen av slipsen Tu sei leale? Undan för undan, det finns ju ett enkelt svar Det är bara det, att det inte är oslagbart En del säger att ni försvinner Några andra säger att ni vinner när ni försvinner Ta till exempel den här killen Brinner och försvinner, och slutar som militärledare Arriveremo, vi trodde inte på det - egentligen Roberto, så ska en revolutionär heta Ripa eller var det Riva? Låter Calabrese Ingen heter Sven, Sven med slipsen Kan det funka utan Sven? Antiberlusconiese blir lätt: antitroppo Det kan inte sägas, på en fin barrikad.
Partisekreterare, pratar så det knakar - i väggarna Arbetarpartiet, de som valdes först på gympan Reformismen, i soptunnan Landet lagom, det som är lagom är falska lösningar Irregulära flyktingar, vad ska vi göra med dem? Arbeta efter dem, har inte de också upplevt? Men nostalgin är rolig, och trevlig Ordet finns inte, men orden kan ha olika former Naglar växer, vi läser Erfar, det vi tycker om att läsa om
Inlägg
